Sandarne 5 augusti 2018
Springer ett jämnt hårt tempo, hör Christians andhämtning tätt bakom mig. Känner den spända linan runt midjan. Kollar med Christian att det går bra, vilket han bekräftar. Springer på välkända stigar mot Dammsjön, vet var jag ska sätta fötterna, känner till varje krok och varje sten. Sista biten fram mot sjön byter vi plats, och snurrar draglinan så jag kommer bakom och Christian drar. Vi rättar till simmössor och flyttar ner simglasögonen från pannan , makar simdolmen på plats. Christian kollar att jag är redo, lägger sig ut i vattnet och jag kommer efter. Vi simmar ut i det ljumma, vänligt omfamnande insjövattnet. Jag simmar strax bakom honom, försöker hålla linan mitt emellan mina händer, siktar på de gula sulorna på hans Icebug skor som jag skymtar i vattnet. Letar en lugn rytm som låter mig få ner pulsen lite innan jag ska upp och dra igen om ca 300 m. Blir omsimmade av ett mixpar från Bollnäs simsällskap.
Klättar upp på strandbanken på andra sidan, råkar få en rönn mellan oss som bromsar när vi sticker iväg, får backa tillbaka ett par sekunder. Lossar linan, springer förbi mixparet som står och grejar med sin draglina. Kommer upp lite fel över stenarna före stigen. Hittar rytmen, känns bra, tuffar på. Säger till Christian att jag känner mig som ett lok, känner mig stark och att nu kommer jag dra på en stund, han tycker det blir bra. Jag har fortfarande jättebra koll på stigen, sprungit här otaliga gånger. Över Storsjön, samma rutin, allt flyter på bra. Blir omsimmade igen av samma mixpar. Drar förbi dem när vi kommit upp på stranden på andra sidan. Känner oss nöjda med våra växlingar.
Springer på grusvägen mot Krokskär en löpsträcka på 4,5 km. Börjar kännas i benen, orkar inte dra lika hårt längre. Funkar ändå bra, vi ligger på ca 5 min/km enligt min GPS-klocka. I uppförsbackarna kommer Christians benstyrka från cyklingen väl till pass, då kommer han närmare mig, linan blir inte spänd längre. Han har nästan bara tränat cykling i år och gjorde Vätternrundan på 8:20, har superbra kondis men inte hunnit löpträna så mycket. Jag har istället nästan bara sprungit i år, åtminstone fram till Sthlm marathon och tidigare på säsongen tränade jag för TEC100 och tyckte mig inte ha tid simma något. Har dock tränat ganska mycket open water-simning under juni och juli. Christian är även en bättre simmare än jag och han har tränat med mastersgruppen i flera år, dock inte i vintras då han fokuserade på Vasaloppet. Han är van att simma med paddlar i öppet vatten, medan jag inte riktigt kan hantera det, tappar teknik och får ont i vänster axel efter 2-3 km. Jag har valt att simma utan paddlar och Christian simmar med paddlar. Vår plan är att han preliminärt tar fler simsträckor än jag och att jag tar fler löpsträckor, men vi är öppna för att ändra vår plan om det behövs.
Kommer ut till Krokskär, den första exponerade havssimningen. Det har tagit oss drygt 80 minuter. Planen är att jag ska ligga först den här simningen och även simningen från Tuppen till Grimskär. Det blåser på som sjutton här ute och det känns som vågorna kommer rakt emot oss. Simmar ut och siktar på en boj, ser kajaker och båtar överallt omkring oss. Det känns supertryggt. Jag tar i ordentligt, hänger på ett annat herrpar som ligger snett framför oss. Tittar jag mot stenarna till vänster ser det ut som vi står helt stilla och simmar mot strömmen, men jag ser även att vi håller takten med det andra paret och de ser effektiva ut och simningen känns bra. Väljer att lita på att det faktiskt går framåt och fortsätter mata på hårt framåt. Känner att Christian petar mig på fötterna då och då, vilket bara känns bra, då vet jag att han är där bakom. Fortsätter att hålla takten med simmarna framför, jag får slita hårt, men jag upplever att tekniken ändå fortfarande funkar. När vi kommer iland vid en stenig passage, ska vi vada ett tjugotal meter sedan simma igen, jag är lite medtagen och yr av simningen, både av ansträngningen och av vågorna och när jag vadat en bit stöper jag som en fura bland stenarna. Slår mig lite överallt, men inget allvarligt. Jag blir dock ännu mer omtumlad och har lite svårt att komma på fötter igen. Vi beslutar snabbt att Christian tar nästa simning så jag får chans samla ihop mig lite igen. Det flyter på bra, jag kan simma bakom Christians fötter och varva ner. Jag kan gå fram och dra igen på Grimskär och sedan den korta simningen över till Lockskär, där jag fortsätter springa först. Vi stannar till vid kontrollen på Lockskär, pratar med familjen Damström som sköter energikontrollen där och även snitslingen av banan, tackar dem för det fina arbetet de gör. Springer vidare över ön. När vi viker av mot stranden för nästa nergång i vattnet, ser vi en skylt med ”make love not war” och lite längre fram en ”Peace” skylt. Jag anar att det är Lockskärsklacken. När vi kommer närmare stranden ser vi ett stort gäng människor, med kläder i glada färger, med långt hår som ser lyckliga ut, spelar tamburiner och trummor och sjunger sånger om kärlek och hejar på oss som tävlar. Helt underbart!! Nu har jag äntligen fått uppleva Lockskärsklacken live!
Hösten 2013 paddlar jag och min kompis Per-Erik Modig runt i skärgården utanför Sandarne. Jag säger till honom att vi borde ordna ett lopp här och visa upp den fantastiska miljön. Det är en tanke jag haft sedan sommaren 2012, då jag var med på Åre Extrem Challenge, som är en multisporttävling. Per-Erik tycker det låter som en bra idé med en häftig tävling – härligt med sådana kompisar. Han är lite tveksam till en traditionell multisporttävling. Jag tänker att målet är att arrangera en tävling som en själv verkligen vill vara med i. Vi resonerar vidare om det och han knäcker idén att vi kanske ska göra ett liknande lopp som Ö till Ö, där man simmar och springer i par. Vi hade båda sett att det är en sport som verkar spännande och jag hade dessutom gått simkurs och lärt mig frisim några år tidigare. Sagt och gjort, vi började direkt planera för att köra ett lopp på prov året efter. Vi började utforska öar och studera kartor och sjökort. När isen lade sig sprang vi på öarna och testade olika passager. Under vintern var vi en ganska stor grupp som hängde på orienteringsklubben en kväll i veckan och sprang reflexbana i mörkret i snön. I januari presenterade vi idén på en sådan träff och vi fick ett jättefint gensvar. Det resulterade i att många av våra kompisar började lära sig frisim för att kunna vara med i tävlingen.
Med viss inspiration av Åre Extreme Challenge och även såklart Ö till Ö, bestämde vi oss för en tävling med mer lokal karaktär som vi döpte till Skärgårdsutmaningen, där vi ville att fokus skulle ligga på upplevelsen av ett utmanande äventyr i både insjöar, skogen och skärgården. Isen gick tidigt 2014 och redan i mars var vi ett gäng som testade att simma och springa lite, kanske mest för att få lite bilder till vår hemsida. Vi startade under samma period även en förening för att driva tävlingen och blev snabbt ett 30-tal personer som var engagerade. Klubben heter Söderhamns Skärgårds Multisportförening och går under namnet Skärgårdens Multisportare. Vi upplevde att tävlingen blev en succé redan från början med ca 80 deltagare och de första åren gick det på ren inspiration och glädje att arrangera och utveckla tävlingen. Efter fyra år som tävlingsledare kände jag att min energi och min glädje avtog och jag lämnade över till vår styrelse att hitta en ny tävlingsledare. Det resulterade i det nya samarbetet mellan Skärgårdens Multisportare och Söderhamns Simsällskap, där vi fick en ny tävlingsledare i Per Nilsson.
Nu är jag själv för första gången deltagare i tävlingen som startade med mitt och Per-Eriks gemensamma spånande under hösten 2013. Det känns riktigt mäktigt att vara en av alla som får uppleva naturen, skärgården och tävlingen, med allt det fina stöd som finns runtomkring oss.
Jag och Christian kommer till utsidan Enskär, till den ökända och lite efterlängtade stenhoppningen, ca 1,5 km spänning längs stranden. Klippblocken och stenarna är bitvis såphala av allt regnet som kommit och det gäller att ta det försiktigt utan att bli för långsamma. Vi kopplar bort draglinan och börjar skutta fram på stenarna, ibland halkar vi till och räddar oss med en hand här och där. Vi varnar varandra när vi märker att en sten är särskilt hal och tipsar om vägval. Christian halkar till ordentligt en gång och skrubbar underarmen rejält, men han kommer snabbt upp och kan fortsätta. Vi ser att vi drar ifrån killarna vi sprang om lite tidigare på stigen och det känns bra för självförtroendet. Vi upplever båda att vi är hyfsat effektiva och är ganska jämna i vår fart över stenarna.
Så småningom har vi tagit oss över Enskär och svalkar oss i vattnet i vadet mellan Enskär och Enskärsoren. Springer ca en km längs stranden i sanden till andra änden av Oren, förbi båtklubben där vi får i oss lite energi och en hel massa hejarop. Många människor där som känner igen oss: Heja Micke! Heja Christian! Vi kommer överens om att jag simmar först från Enskärsoren till Sandskär och Christian tar hand om den sista simningen mot Stenö. Vadar ut i det grunda vattnet. Börjar simma. Känner mig fortfarande hyfsat pigg. Får min fru Lotta i en kajak på ena sidan och sonen Samuel i en kajak på andra sidan. Blir glad av att se dem. Halvägs över känner jag mig allt tröttare i överkroppen och börjar få tungt med simningen. Har ont i vänster axel, börjar tappa tekniken. Hör att Samuel ropar något till mig. Försöker lyfta huvudet och höra vad han säger. Han tävlingssimmade då han var i yngre tonåren. Nu säger han till mig att sträcka ut armarna längre fram. Bäst att lyssna och göra som han säger: märker att det känns mycket bättre, trots att jag fortfarande är rejält trött i axlar och ryggmuskler. Har dessutom krampkänningar i ett lår då och då vilket jag tror beror på att jag är ovan med att använda simdolme och att jag ligger och kniper fast den lite för hårt med benen. Försöker slappna av i ben och fötter för att få det att släppa. Kommer så småningom iland på Sandskär, där det är ganska mycket publik som hejar på oss. Ett tjejlag ligger strax framför oss, de har simmat ifatt och förbi oss. Vi får kämpa rejält för att hänga med dem över ön. När vi kliver i på andra sidan ser vi dem dra iväg, de är betydligt bättre simmare än vi. Vi har inga andra lag inom synhåll vare sig framför oss eller bakom oss. Den sista simningen är bara för oss att genomföra i egen fart. Vi pressar på så hårt vi kan ändå, men jag gissar att vi kanske plockat fram mera krafter om vi haft ett lag att tampas med. Springer den sista löpsträckan till Stenö, känner mig rejält trött men mår ändå bra. Den sista biten springer vi in jämsides i mål. Kramar om varandra och tackar varandra för samarbetet, kamratskapen och kämparandan.
Vi har stöttat och kompletterat varandra, tillsammans har vi blivit bättre, haft roligare och känt oss tryggare än om vi kört ensamma. Swimrun är verkligen en lagsport, där målet är att genomföra något tillsammans på båda deltagarnas villkor.
Skärgårdsutmaningen lyckas på alla sätt förmedla känslan av att upplevelsen, naturen och gemenskapen är vad det hela handlar om. Tävlingen är kryddan som får oss att förbereda oss och att göra vårt bästa både före och under loppet vilket gör upplevelsen större och häftigare. Tack för den upplevelsen. Tack arrangörer, funktionärer, Lockskärsklacken, publik, deltagare och sponsorer för att ni gör Skärgårdsutmaningen till loppet jag drömde om att själv få delta i.
Make love not war! Peace!
?
