4 januari 2018
Jag står vid aluminiumstegen som är upphängd som en grind tvärs över passagen vid Risberg, ca 35 km in i Vasastafetten. Pulsen slår i bröstet, där jag står beredd och hoppar lite upp och ned för att hantera rastlösheten som far runt i kroppen. Tänker att det borde vara nära växling för vårt lag nu. Plötsligt ser jag en löpare med grön nummerlapp komma springande mot växlingsstationen. Men istället för att sakta in vid aluminiumstegen som är uppriggat ganska högt, en par decimeter över min midja, ser jag honom flyga över som en hinderlöpare. ”Vad i helvete var det där? Han var ju en av dem som springer hela 9-milssträckan själv. Jag känner mig helt perplex: ”det här är ju inte sant! Vi är ju ganska snabba, och han ligger före oss efter 3,5 mil och har 5,5 mil kvar! Hur fan är det möjligt?”
Jag har länge drömt om att springa ett 100 miles traillopp, dvs 16 mil i terräng. Första gången jag fick en närmare kontakt med ultralöpning var under Vasastafetten sommaren 2002. Jag hade då hunnit med att springa ca 10 marathon och hade undan för undan börjat springa diverse traillopp (som då kallades terränglopp). När vi ställde upp i vasastafetten var vi ett lag på 10 personer som skulle dela på de nio milen från Sälen till Mora. Vi var ett gäng ganska vältränade 20-45 åringar och hade tillsammans kapacitet att snitta ca 4 min/km. Bland alla de som stod på startlinjen i Sälen, fanns då 3 personer med gröna nummerlappar. Det pratades om att de skulle springa hela sträckan själva, vilket då lät helt osannolikt för mig. När jag sedan såg en av löparna som sprang hela sträckan ligga före vårt lag, tänkte jag först att det var en supermänniska. Jag har ju senare förstått att han var en duktig ultralöpare och att det fanns fler sådana som han. Upplevelsen satte spår i mig, och jag började läsa mer om det som jag senare lärde mig heter ultralöpning. En bok jag fick tag på 2003 heter Running Through the Wall: Personal Encounters with the Ultramarathon, där jag fick inblick i ultravärlden. Lite senare upptäckte jag ultralegenden Rune Larssons krönikor om ultra i Runners World och sedan kom Dean Karnazes bok Ultra Marathon Man. Det här var ju ett bra tag före Born to Run och den ultraboom som kom efter den.
Så småningom bestämde jag mig för att jag ville börja springa ultralopp och fick en tanke att jag längre fram skulle vilja bli en av löparna med grön nummerlapp på Vasastafetten. Jag letade runt en hel del, men de flesta loppen skrämde slag på mig och jag kom inte till skott förrän Lidingöultran 50 km startade 2008, som då kändes som ett lagom steg för mig att ta. Jag blev helt salig av att få springa 50 km på våren i Lidingöterrängen och jag fick t.o.m. möjlighet att springa och prata med Rune Larsson ett tag under det första loppet. Sedan fortsatte jag med Lidingöultran varje år, det blev en rutin och ett fint lopp att ha som komplement till Stockholm marathon och några andra standardlopp jag brukade delta i varje år. Men det blev också som att jag fastnade i min bekvämlighetszon igen, jag drömde ju om att bli riktig ultralöpare. Samtidigt som jag fortsatte med mina vanliga lopp, hade jag läst och hört om personer som bara på ett par år blivit ultralöpare som sprang 100-miles traillopp och ännu tuffare lopp.
Jag har ända sedan 20-årsåldern dragits med ganska jobbiga nackproblem, men lärt mig hantera dem utan att lägga alltför mycket energi på det och vara lite lyhörd för hur jag ska hantera kroppen för att inte bli försämrad. Hösten 2012 när jag byggde ett nytt garage hemma, blev jag så akut dålig i nacken att både kropp och psyke gav upp ett tag. Jag fick sova sittande och slumrade och vaknade hela tiden, jag var under några veckor tvungen att äta stora mängder smärtstillande för att klara mitt arbete, något jag aldrig gör annars (jag tog iaf inga opioider när jag jobbade). Smärtan var intensiv i hela nackpartiet, bröstryggen och sedan ner i bröstet, axeln och armen på vänster sida. Vissa rörelser ledde till att det blixtrade för ögonen av smärta. Musklerna på vänster sida av överkroppen förtvinade och jag tappade på en månad ca 75% av styrkan. Det visade sig att jag hade tre hopklämda diskar, spinal stenos och en medfödd förträngning av ryggmärgskanalen. Hur kul var det att få ett sånt utlåtande? Under den här perioden upptäckte jag verkligen hur mycket tankarna påverkade hur mycket jag led av smärtan: ”jag kommer aldrig mer att kunna springa, eller ens träna” ledde till extremt mycket sämre mående, förtvivlan och uppgivenhet, medan det hjälpte mig mycket om jag lyckades tänka typ ”nu tar jag en timme i taget” eller att jag fick syn på mina katastroftankar, noterade och släppte taget om dem och framförallt att jag aktiverade mig med det jag kunde om dagarna trots smärtan. Med hjälp av två sjukgymnaster, en kiropraktor och en naprapat, nålar, manipulationer, träningsprogram och belutsamhet att inte ge upp, blev jag på några månader bättre och bättre, trots flera rekommendationer om operation. Förutom de två första veckorna lyckades jag trots svåra smärtor underhålla med någons slags linkande gålöpning med extremt konstig hållning, som säkert på många sätt var dumt, men ändå hjälpte mig hålla hoppet uppe. När jag efter någon månad kunde springa ordentligt igen insåg jag att jag inte kan vara säker på att jag får fler chanser och tog beslutet att anmäla mig till Swiss Alpine Marathon. Ett bergslopp på 78 km i alperna runt Davos. Det var då ett av de lopp jag tänkt på och läst om i flera år, men inte vågat ta steget. Det krävdes tydligen något som ruskade om mig rejält för att jag skulle våga.
Efter det första året av Swiss Alpine, har jag varit där och sprungit samma lopp en gång till. Jag har även sprungit Ultravasan, som en gång var min drömsträcka och jag har gjort en Ironman i Barcelona, men jag har inte vågat ta steget upp till 100 miles. Jag tror att det handlar om mod, mer än att jag behöver förbereda mig mer eller hitta ’rätt’ lopp. Än har jag inte anmält mig till något 100 miles-lopp. Att skriva det här tänker jag ska hjälpa mig på traven, att ta beslutet, att våga ta steget. Att det tagit så lång tid för mig handlar nog för mig mycket om att våga riskera att misslyckas – eller riskera att inte lyckas somjag skrev i rubriken. Jag vill så gärna känna mig säker på att klara något innan jag ställer mig på startlinjen, men det innebär ju att jag är kvar i min bekvämlighetszon.
När jag jobbar med personer med ångest i mitt arbete som psykolog, handlar en stor del av behandlingen om att hitta motivation till förändring i positiva känslor som värderingar, intresse, nyfikenhet, önskningar, längtan, gemenskap och engagemang, medan många som mår dåligt bara vill slippa må dåligt – vilket inte alls är konstigt. För att få behandlingen att gå framåt behöver vi ändå något att röra oss mot och som blir en motvikt mot ångesten. Vill vi mest slippa något är det som vi kör omkring med backväxeln i, vi är motvilliga att uppleva det vi upplever. Vill jag uppleva en ultra behöver jag acceptera smärtan och utmattningen som en del av upplevelsen, vilket jag till stor del tycker att jag har gjort. Trots att jag så gärna vill uppleva en 100 miles ultra antar jag att det finns lite för mycket av att vilja slippa i den ena vågskålen. Det jag behöver nu, är nog att flytta gränserna för hur mycket smärta och trötthet jag är beredd att uppleva och framförallt behöver jag omfamna rädslan för att misslyckas.
Nu räknar jag med att 2018 blir året då jag vågar ta steget och jag tänker återkomma här om min väg mot 100 miles.