Söderhamn 18 augusti 2021
Springa i fjällen, bland det bästa jag vet. Har sedan ungdomen alltid längtat till fjällen på vintern. Då var det endags bussresor på sportlovet för att åka utför som gjorde fjällen magiska. Att uppleva en miljö där backarna var längre och fler, snön djupare och torrare, vyerna oändligt mycket häftigare. När jag blev lite äldre fjällvandrade jag då och då, men det var först för några år sedan jag upptäckte upplevelsen av att springa i fjällen. Nu kan jag springa över en myr och uppleva dofterna lika intensivt förknippat med positiva känslor som jag kan känna när jag springer längs havet, och tar in dem dofterna. Mitt på myren, med fjälltoppar runtomkring, känner jag mig liten i det stora. Där blir jag en del av något större, får ett annat perspektiv på livet, landar lättare mitt i nuet.
Mitt huvudmål för sommaren 2021, Hallands Ultra Beach 200 miles, blev med kort varsel inställt. Plötsligt kändes det tomt, något jag verkligen siktat in mig på försvann. Blev lite motivationslös och upplevde att det var svårt att leta upp och sedan ladda om för en ny stor utmaning.
Istället valde jag att anmäla mig till ett fjällmaraton i Vemdalen, inte som en stor utmaning, snarare för att göra något roligt i fjällen och få uppleva tävlingskänslan och pulsen i ett lite större arrangemang. Jag anmälde mig 1,5 vecka före loppet till 35 km eftersom alla platserna på 45 km var slut.
Insåg snart hur mina prestationskrav växte. Det kanske låter underligt, men jag har delvis kunna gömt mig bakom att springa allt längre lopp, där det känns som tiden inte spelar någon roll. Ju längre och tuffare lopp, desto viktigare att bara klara att fullfölja. Allt som är 100 km eller längre känns på sätt och vis enklare att förhålla sig till som åldrande löpare, att jag kan känna att min prestation är okej oavsett hur lång tid jag tar på mig. Från att varit en löpare som aldrig varit bland de allra bästa men ändå oftast hamnat långt fram i resultatlistan, har jag genom att undvika de kortare loppen, fortsatt kunnat klamra mig fast vid hyfsade resultat. Jag har de senaste 25 åren sett mig som en duktig och seriös motionär. Nu är jag en löpare som blivit mycket långsammare och en stor del av förändringen har skett de senaste åren. Jag jobbar på acceptansen av den förändringen, men det är svårt. Skrev om min vånda på Instagram och fick mycket uppmuntran att fokusera på upplevelsen istället för resultat, men också stöd i att det är okej att vilja prestera. Jag är inte ensam med sådana här tankar.
Dagen före loppet ser jag att de släppt nya startplatser och får byta till 45 km. Smiter lite från känslorna som väcks av att behöva prestera, känns en aning lättare förhålla mig till, men det är fortfarande för kort sträcka för att inte fokusera på tiden. Har dessutom ett tidigare resultat på nästan samma bana från 2017 att jämföra mig med.
Vad är meningen med att springa för mig? Det ger mig en identitet som löpare med tillhörighet och sammanhang. Antagligen knyts en status till mig i gruppen beroende på hur duktig löpare jag är, tidigare hur snabbt jag sprungit maraton och kortare ultralopp. Numera hur långt jag sprungit, och vilka lopp jag klarat. En annan viktig mening är att komma nära både min egen natur och naturen runt omkring. Att kämpa fysiskt och mentalt, göra något krävande, ta i under lång tid, hålla fokus, hantera kroppens signaler och mina tankar och känslor är att möta min egen natur som organism. Som något jag är skapt av evolutionen att göra. Om jag dessutom får göra det i naturen, kommer jag ännu närmare det som jag tror är en del av min sanna natur. Om det finns någon inneboende mening, som vi inte skapar själva, är det att få kämpa för vår överlevnad i de naturliga betingelser vi är skapta för. När jag springer ett lopp, eller med ett mål i naturen, pressar jag mig själv mer, kommer närmare det som ger känslan av att kämpa för överlevnad.
För ett år sedan var situationen en helt annan. Då hade jag haft svåra knäproblem i ett halvår och skulle göra en artroskopi. Något som sedan visade sig vara svår artros, ingen menisk kvar och ett korsband som nästan var av och inte gick att göra något åt. Då var jag rädd att aldrig mer kunna springa, aldrig mer kunna delta i traillopp och ultralopp. Nu är jag tillbaka, sprungit flera lopp i år, visserligen på ett dåligt knä, men ändå med, ändå fortfarande löpare. En löpare som lovat sig själv att aldrig mer ta löpningen för självklar, att fortsätta vara tacksam för att det fungerar att springa, oavsett hur långsamt det går.
Fjällmaran tog mig 6:37, dvs 37 minuter längre tid är för 4 år sedan, visserligen lite längre bana. Hamnade på plats 61 av 87 startande män, plötsligt (eller gradvis), bland den långsammaste tredjedelen. Man kan tänka att jag tappat drygt 9 minuter per år eller att jag springer ca 10% långsammare. Jag som ska vara duktig, att räknas, det har varit en del av identiteten, tillhörigheten, sammanhanget, meningen. Den andra meningen, att få kämpa i naturen, blir inte mindre värt för att jag är långsammare, upplevelsen blir inte sämre. Det gäller bara att påminna mig själv om det.
Det finns något inom psykologin som kallas priming och primingeffekt. Inom åldrande och prestationer har det stor relevans. Man pratar om priming -induced automatic behavior effects. Att bli påmind om negativa effekter av åldrande via typiska stereotyper om äldre, försämrar ofta prestationer på många olika områden som rör både kognitioner och motoriska funktioner. Genom att läsa om, höra om eller tala om för dig själv att åldrandet har negativa effekter och genom att beskriva åldrandet som orsaken till ens försämrade prestationer kommer du automatiskt att försämra dina prestationer. Kanske genom att du omedvetet fokuserar mindre, tar i mindre, kämpar mindre, upplever smärtor och skador som mer hindrande osv. Ju mer du ältar åldrandets effekter, desto mer kommer det bli självuppfyllande profetior.
Hur kan vi omfamna och acceptera vårt åldrande och samtidigt inte prima oss själva att bli sämre än vi behöver vara? Att ta emot åldrandet som något positivt samtidigt som vi fortsätter ta för oss av livet. Hur går det till? Jag vet inte det, men jag vet att jag är tacksam över att jag fick uppleva att springa Vemdalen Fjällmaraton en gång till. Uppleva tävlingspulsen, kampen, naturen och mötena med andra löpare.
Det är som i sinnesrobönen.
..ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.
