8 april 2018
Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag ska ge mig på att springa 16 mil. På ett sätt känns det som ett slutmål, att mina 22 år av löpning mynnar ut i att jag ska försöka mig på att springa den klassiska ultrasträckan 100 miles. På ett annat sätt känns det som starten på helt nya möjligheter. Klarar jag det här finns det inga gränser för vilka lopp jag kan anmäla mig till, runt hela världen finns extremt spännande lopp att utforska. Då är det inte min ålder som sätter begränsningen, det är i så fall mina egna mentala begränsningar. Går jag i mål inom tidsgränsen 30 timmar, blir jag kvalificerad att anmäla mig till utlottningen av startplatser till det äldsta, mest kända och klassiska 100 miles-loppet, Western States Endurance Run. Loppet kallas vanligen Western States 100 och går i Kalifornien från skidorten Squaw Valley via ca 6000 positiva höjdmeter i Sierra Nevada bergskedjan med målgång i den gamla guldgrävarstaden Auburn. Sträckningen går genom ett varierande landskap med snöiga bergspass och på heta grusvägar, på smala skogsstigar och genom strida flodövergångar. En dröm som verkligen motiverar!
Det jag ska försöka mig på nu är 14 varv på en varierad 11, 5 km lång bana i Täby. Inte lika inspirerande miljö, men en nästan lika stor utmaning. Egentligen har jag ingen aning om vad jag ger mig in på. Jag har läst massor av skildringar, lyssnat på mängder av poddar med ultralöpare, själv sprungit två bergslopp på ca 8 mil och tagit mig igenom Ultravasans 90 km, kört en 12 timmars multisporttävling och en Ironman. Inget av de här loppen är egentligen i närheten av hur länge jag ska hålla på. Gissningsvis blir det minst den dubbla tiden av vad jag vågat mig på tidigare. För att ha något att förhålla mig till måste jag gissa vad jag klarar. En gissning är att jag klarar att hålla ett snitt på 7:30 min/km när jag tar mig runt banan och att jag behöver en paus vid varje varv för att få i mig lite energi. Några stopp får vara lite längre för att byta strumpor och kanske sätta på mig torra eller varmare kläder. Utifrån det här resonemanget tänker jag att följande borde vara rimligt. Om verkligheten vet jag inget just nu. Allt över 12 timmar är obruten mark.
Min målhierarki:
Ta mig i mål strax under 24 timmar.
Komma i mål under 30 timmar, d.v.s. på godkänd tid.
Fortsätta tills det gått 30 timmar.
Just nu sitter jag och laddar för mitt sista längre pass före TEC100. Jag räknar med ta det lugnare de sista 2 veckorna. Jag hade en ambitiös träningsplan som jag lade när jag anmälde mig i januari. Jag har inte riktigt klarat att följa den. Delvis tror jag det beror på att träningen för loppet ligger under en period då jag vanligtvis har mycket arbete och i år hade jag många andra grejer på gång samtidigt. Jag har helt enkelt känt att det periodvis blivit för mentalt ansträngande och känt mig manad att dra ner på träningsdosen flera veckor. Inför Ironman 2016 hade jag planerat mitt arbete betydligt bättre, då visste jag 11 månader före att jag skulle träna till loppet, medan jag nu bara hade 3,5 månaders förberedelsetid. Det har hittills känts som 3 tuffa månader, men jag har ändå lärt mig mycket av dem. Framförallt har jag lärt mig ännu mer om vikten av prioriteringar och att städa i vardagsstressen och bland mina åtaganden. Det jag har framför mig nu efter det sista långpasset och en lagom nedtrappning är att börja planera tydligare för hur jag ska fylla på med energi under loppet.
Min kortfattade och preliminära energiplan är att använda Enervit liquid med koffein, som jag vet brukar fungera på lopp upp till 12 timmar för mig. Annan traditionell energi är energibars från Powerbar som jag vet brukar vara lättätna. Chokladbitar som Snickers, Bounty och Sportlunch är också lättillgänglig energi jag testat ofta på träning. Bananpannkaka vill jag ha med mig eftersom det funkade så bra när jag körde ultraintervaller och mina egna energibollar med dadlar, fikon, nötter, kaffe, kokos och kokosolja brukar vara supergoda både på lopp och träning. Eventuellt tar jag med även vanliga chokladbollar med kakao, kaffe, smör och havregryn, men där har jag mindre erfarenhet. Vitt bröd med jordnötssmör och banan är en annan grej som brukar funka. En favorit på träning brukar vara en blandning av salta nötter och russin. När det gäller vätska siktar jag på att använda det som serveras och ha min egen blandning med svag saft och honung som backup. Vatten och Resorb Sport kommer jag också dricka. Salttabletter har jag inte testat tidigare, men tänker att det kan behövas. Så småningom gissar jag att det blir att äta det som fungerar för magen. Sista varvet av löpningen på Ironman Barcelona, började magen krångla och då slutade jag med all fast föda och drack bara Red Bull och Cola. Nu tänker jag att det blir viktigt att redan tidigt i loppet försöka att äta fast föda. Hur det går får visa sig. Just nu känns det i alla fall spännande!
?
