Flow och mening i sadeln

Sandarne 7 juli 2025

En långtur på cykel och positiv psykologi

Klockan ringer kl 02.30. Det är den 26 juni och redan ljust ute i sommarnatten. Känner mig vaken och redo, kliver ur sängen direkt. Fixar toabestyren. Kollar utetemperaturen, ca 7 grader. Klär mig varmt i framlagda cykelkläder: bibs, långa tights, mtb-shorts, ullundertröja, cykeltröja, vindjacka, väst. Nere i hallen står cykeln redo med nypumpade däck och med cykeldatorn fulladdad,  färdigpackad med flaskor med energidryck. I ramväskor finns energigels, energipulver, vätskeersättning, chokladbitar, powerbars, regnkläder mm. Tredje gången jag ska cykla till vår fjällstuga i Slagavallen utanför Lofsdalen, ca 30 mil plus/minus några km beroende på vägval.

Slår på kaffebryggaren som redan är laddad, vill komma iväg så snabbt som möjligt, inte kasta bort någon tid. Packar ryggsäcken med två muggar med turkisk yoghurt, bär och nötter. I ryggsäcken finns redan en vätskeblåsa med energidryck och en slang från blåsan som hänger fram på axelremmen. Har upptäckt att jag föredrar att kunna sippa vätska ur en blåsa som jag gör när jag springer, snarare än dricka ur cykelflaskor från ramen som är det sättet man ”ska göra det” på en landsvägscykel.

Har en endurance bike, en landsvägscykel med breda 32 mm däck. Ganska lik en gravelbike, men med slätare asfaltsdäck. Inte så snabb men bekväm.

Har valt en annan väg än tidigare år, via Los istället för via Järvsö, med ännu mer backar, för att få en ny upplevelse. Känner mig definitivt inte som en cyklist, trots att jag oftast cyklar flera gånger i veckan. Löpning är min grej, men sen jag fick problem med både ryggen och ett knä har jag inte kunnat springa så mycket. Blir oftast turer på runt timmen på mountainbiken. Behöver egentligen cykla landsvägscykel 10-12 mil för vara ordentligt förberedd, men har tydligen inte haft motivationen att träna på det sättet inför ett eget cykeläventyr. Längsta träningsturen inför långcyklingen blev i år 6 mil. Tidigare, inför lopp som Vätternrundan och långdistanstriathlon har jag varit betydligt mer motiverad cykla långa pass.

När jag deltagit i lopp har prestationen och att få ett så bra resultat som möjligt varit en del av min motivation att träna. Nu motiveras jag mer av upplevelsen och utmaningen att ta mig till min destination. Att få en hel dag på cykeln, en hel dag utomhus med mitt hjärta, mina lungor, mina muskler och min vilja som tar mig framåt. Att uppleva olika delar av dygnet, vädrets och naturens skiftningar. Hur kroppens mående och energi förändras, hur mitt mentala tillstånd varierar och att få kämpa emot motståndet. Få uppleva en hel dag med mina egna tankar. Egentligen vill jag nog få erfara något som liknar det jag upplevt då jag sprungit ultralopp i naturen. Att känna att tiden finns för att bara fokusera på en uppgift, bara ta mig framåt, lösa problem på vägen och få vara fullt närvarande i upplevelsen. Men utmaningen i sig, ett behöva kämpa, är också något som stimulerar, ger mig ett mervärde.

När vi utmanar oss själva och genomför saker som vi fått anstränga oss för att göra får vi en känsla av förverkligande (accomplishment).

Inom positiv psykologi finns ett ramverk framtaget av Martin Seligman. Han grundade den positiva psykologin som en motkraft mot, det han tyckte, att psykologin blivit för fokuserad på att bara leta fel som sedan skulle rättas till. Han ville istället bygga på våra styrkor och genom dem stärka vårt välbefinnande, öka vår motståndskraft (resiliens) och skapa förutsättningar för flourishing (mänsklig blomstring, att få våra liv att blomstra, bli våra bästa jag).  Ramverket kallas PERMA och det står för Positiva känslor, Engagemang, Relationer, Meningsfullhet och Accomplishment (förverkligande). Genom att stärka de här delarna i våra liv, kan vi öka vårt välbefinnande, vår lycka och känsla av meningsfullhet.

En långtur på cykel eller till fots är en typ av utmaning och upplevelse som ger mig tillgång till en stor del av PERMA ramverket. Att få vara i rörelse och använda kroppen på ett sätt som verkligen känns, och är krävande, ger mig nästan alltid positiva känslor. Vill vi ändra vårt sinnestillstånd, kan vi i stort sett alltid göra känsloupplevelsen åtminstone några procent positivare genom att sätta oss i rörelse. För mig är att få vara mycket och ofta i rörelse en omistlig del av livet och har varit så i stort sett hela mitt liv.

Engagemang/engagement handlar här om att ha en psykologiskt stark koppling till det du gör, att det känns nära, betydelsefullt, även att känna dig absorberad, totalt närvarande och vara i känsla av flow ingår i Engagement. Att få släppa taget om allt annat och bara engagera mig i rörelsen, att för stunden helt prioritera att ta mig framåt och vidare, ger mig något som jag har svårt att finna i något annat i livet.

Positiva relationer handlar i PERMA-ramverket om att känna tillhörighet, att känna att någon bryr sig och att vara tillfreds med sina relationer.  Jag har många gånger upplevt styrkan i relationer i mötet med andra under lopp och träningar, hur otroligt fint det känts att få support av familj och vänner.  Känslan av att höra till ett ultracommunity med andra som älskar att få vara rörelse på liknande sätt som jag, har varit omvälvande, att få höra till och dela upplevelser med andra på ett självklart sätt som inte behöver förklaras. När min fru, på väg med bil till Lofsdalen, köpte med sig en halloumiburgare och kom ikapp mig efter ca 8 timmars cykling, kände jag betydelsen av stödet.  Att möta henne en stund, veta att hon bryr sig, få en kram och uppmuntran, precis som jag fått på många lopp, var värt så mycket mer än maten jag fick, även om den också var viktig.

Meningsfullhet är viktigt i det stora, att känna att ens liv har värde och är kopplat till något större, men också i det lilla, att ha en strävan och mål för dagen, veta vad man ska lägga fokus på här och nu. Inom ultra talar vi ofta om att ha ett eller flera tydliga varför. Att veta varför, vi springer, varför vi strävar, varför vi ska kämpa vidare. För mig ger kampen mening och riktning, jag tror på att jag är en person som behöver få kämpa för att må bra och fortsätta utvecklas. Kampen i sig skapar en känsla av betydelse. Kanske kan min kamp ge andra lust att utmana sig själva utanför sin egen komfortzon, där vi kan växa som människor, få kraft och tilltro till vår förmåga att möta även andra utmaningar som vi inte valt själva, och stärka vår resiliens, bli motståndskraftigare.

I accomplishment/förverkligande ingår att anta sätta mål, att sträva mot dem och få uppleva att utvecklas och lyckas, eller lära av sin strävan. Prestationen är inte det centrala, den är bara en del, tillsammans med känslan av att utmana sig, sträva, utvecklas och klara av saker.

Så här skrev jag på Instagram dagen efter cykelturen

Blev en heldag på cykeln igår. Fantastiskt fin morgon innan trafiken kom igång. Intensivt fågelkvitter och ljuset, morgonen som vaknar, tranor, hästar och kor rör sig i gryningen. Stunder av flow och total närvaro. Kunde t.o.m. njuta av motvinden.

 Morgontrafiken tillsammans med motvind mellan Bollnäs och Edsbyn var jobbig. Efter svängt av mot Voxna kom lugnet och närvaron tillbaka. Efter 7 timmar försvann motvinden, kändes som en gåva, fick lite mer energi.

 Lotta kom förbi med positiva känslor och en halloumiburgare, på väg mot Lofsdalen. Mådde bra en bra en stund av det.

 Backarna runt Los var tuffa. Fokuserade på naturen och sommarblommorna i dikesrenen. När lupinerna tog över dikena kändes de ett tag som fientliga trupper från en främmande planet, som tålmodiga, tysta och hotfulla stod på led efter led och väntade på sina order.

 Efter Fågelsjö tog energin slut igen. Fokuserade på 5 km i taget, 1 min stopp och nytt energiintag, upprepa. Svepte svettig och andfådd in på rastplatsen vid infarten till Sveg, borden var upptagna. Satte mig på en sten, slängde i mig en burk keso med musli. Blev studerad av turister som satt i lugn och ro och fikade i solen och njöt av sommaren. Lite längre stopp på macken i Sveg pga kö, köpte två energidryck, fyllde vattenflaskorna.

 Flöt på till Linsell. Gruvade mig för backarna mot Lofsdalen. Fokus 5 km i stöten igen, lät backarna ta den tid de tog.

 Nån timme senare såg jag Hovärken. Allt som gjort ont gjorde plötsligt mindre ont, benen blev lättare. Kändes som jag flög fram till Lofsdalen.

 Bara 11 km uppför kvar till Slagavallen. En backe i taget, sista kampen för dagen. Kommer fram lycklig, tillfreds, utmattad, ont överallt, som det ska vara. Fått fokusera på att ta mig fram för egen maskin, upplevt ett litet äventyr, fått kämpa fysiskt och mentalt. 17 timmar. 29,5 mil, 2217 höjdmeter.

Jag tänker att den här dagen innehöll många inslag av det PERMA-ramverket bygger på, och att upplevelsen ökat och vidmakthållit mitt välbefinnande, min tilltro till mig själv och min motståndskraft åtminstone en aning. Fysiska och mentala utmaningar, små som stora, tillför definitivt något värdefullt till mitt liv.

Referenser

Seligman, M. E. P. (2011). Flourish: A Visionary New Understanding of Happiness and Well-Being.

Kern, M. L., Waters, L., Adler, A., & White, M. A. (2015). A multidimensional approach to measuring well-being in students: Application of the PERMA framework. The Journal of Positive Psychology.