Att springa eller inte springa?

9 november 2018

Jag har i stort sett sprungit kontinuerligt sedan april 1996. Hittills har jag bara haft ett längre löpuppehåll, från början av oktober 2009 till slutet av december 2009, pga av en meniskskada (plus några tillfällen som varade några veckor vardera under 2012-2014 pga spinal stenos och diskproblem i nacken). Under sommaren 2009 upptäckte jag att landsvägscykling var ett fungerande komplement till löpning och cyklade ganska mycket hela säsongen för att avlasta mitt knä som krånglade ända från tidigt på våren samma år. På hösten sprang jag Lidingöloppet med ett redan från början smärtande knä, vilket resulterade i att jag inte kunde springa ett enda steg efter loppet och fick boka en titthålsoperation. Efter Lidingöloppet blev det bara cykling. Att tvingas cykla mera innebar en utveckling för mig. Jag började så småningom tycka att det var kul med cykling och tänkte för första gången att en Vätternrunda vore fullt möjligt att genomföra. Dessutom gjorde jag, efter operation och ofrivillig vila, bland mina bästa löpresultat både på Stockholm marathon och på Lidingöloppet under 2010, trots mer cykling även under det året. Plus att jag året efter cyklade Vätternrundan. I backspegeln blev min skada, som jag tyckte var väldigt negativ, ändå något positivt och en värdefull erfarenhet.

Sedan Stockholm marathon i sommar har jag haft tilltagande problem med en hälsena. Jag har fortsatt att springa trots ihållande smärta, men sprungit mindre än vad jag egentligen skulle velat. Jag har ändå tagit mig igenom de lopp jag haft inplanerade. Swimrunloppen i början av augusti gick bra, medan Ultravasan senare i augusti var betydligt besvärligare. Efter Stenö Ultra Trail i slutet oktober insåg jag, efter en par veckor till av korta smärtsamma löprundor, att jag behöver ta smärtan på allvar.

Den viktigaste motivationsfaktorn för mig just nu är att jag vill kunna springa nya ultralopp nästa säsong. Mitt mål är att springa minst ett lopp som kvalificerar mig till Western States lotteriet varje år för att så småningom vinna en plats och få chansen att springa mitt drömlopp. Vägen dit är minst lika viktig, att genomföra TEC 100 i våras är en av de största löparupplevelserna jag haft och att få uppleva nya liknande utmaningar känns fantastiskt spännande. Problemet är att jag ska vara motiverad att inte göra det jag vill mest av allt och som långsiktigt är det jag kommer att behöva göra massor av längre fram, dvs att springa. Som vanligt borde det ju vara lättare att börja med något annat och fokusera på det jag ska göra, istället för att tänka på vad jag inte ska göra. Fast ibland är det svårt att vara psykolog till sig själv.

Nu ska jag alltså försöka göra något åt min skada och där ingår att vila från löpning under några veckor. Jag märker att jag efter att ha sprungit i stort sett varje dag i ett år har svårt att motivera mig till annan träning än löpning, löpningen har snarare givit mig energi till annat. Den här veckan började jag märka att min sinnesstämning har påverkats, att jag börjar tänka tankar om att livet känns grått och trist, precis som vädret. Jag brukar inte låta vädret påverka mig speciellt mycket och har under många år känt glädje av löpningen oavsett säsong. När jag tänker efter lite inser jag förstås att jag saknar mina endorfiner från löpningen och att det nog inte räcker med diverse rehabövningar för att få det jag behöver. Suget efter löpning känns starkt och jag känner mig som en missbrukare som tänker att ”bara lite just nu gör inte så stor skada”.

Jag har varit och simmat några gånger inomhus och har svårt att känna att det räcker till, eller ens att längta till simpasset, det har mest känts motigt. Det skulle nog ha gått utmärkt om det var säsong för att simma utomhus – det är något jag lärt mig älska. Att simma inomhus känner jag oftast ett stort motstånd inför. För att inte ta ett återfall, och börja springa igen innan min hälsena känns bättre, behöver jag nog hitta en utmaning eller ett mål som ger mig motivation och energi att fokusera på annat. Kanske simma oftare och verkligen satsa på att bli snabbare på Vansbrosimningen i sommar, kanske anmäla mig till ett MTB lopp för att motivera mig att cykla mera. Eller så skiter jag i allt det där och tänker att om jag springer tillräckligt ofta och långt så måste kroppen till slut anpassa sig. Undrar vad som är bäst?

Att springa eller inte springa – det är frågan!