Söderhamn 2 oktober 2019
Hemlingby natten till 8 september
Är blöt på kroppen och det är iskallt i luften. Det känns som jag fryser ända i märgen inför varje start. Står vid startlinjen. Signalen har nyss gått för att det är en minut kvar tills vi ska springa igen. Vi är i Hemlingby friluftsområde, det är mitt i natten och vi ska snart ut på 18:e varvet. Vi är bara 5 personer kvar nu av ca 45 startande. De snabbaste med Kerstin Vinje i spetsen har klivit av efter 17 varv.
Starten går och jag drar på lite i början för att få upp värmen igen. Upptäcker att jag plötsligt ligger först. Får ett enormt sug efter att springa på. Ökar farten och springer så fort det bara går nedför de första backarna. Fortsätter hålla farten i någon slags glädjerus tänker att jag ska ligga först hela varvet. Det håller i ca två km då den plötsliga energin börjar ta slut. Faller ner i min gamla lunk igen, eller kanske ännu långsammare, känner att jag väntar på att bli någon ska komma ikapp mig.
Efter några minuter kommer Håkan Durmer och Anton Berglund. Släpper fram dem, lägger mig bakom. Får kämpa för att hänga med. Springer lite krampaktigt och anspänt ca 1 km. Plötsligt kommer smärtan i höften som jag haft återkommande besvär med. Börjar bulta intensivt i höften, krampar i hela yttersidan låret ner mot knät. Det gör ont så det nästan blixtrar. Tänker att det är kört, att det inte kommer att gå längre, att jag kommer att få kliva av. Tanken att få en anledning att kliva av känns vid det här laget ganska befriande.
Efter TEC 200 och Mozart 100 har jag i stort sett ägnat sommaren åt att återhämta mig mentalt och hitta tillbaka till min vanligtvis starka motivation att springa. Återhämtningen har fortfarande bestått av träning, men med mindre fokus på löpning än annars. Simning i öppet vatten, swimrun och paddling med SUP och surfski är de aktiviteter jag kompletterat med löpningen med. Eftersom jag gått med i Pace on Earth´s coachingprogram har jag dessutom fått mycket styrkeövningar och löpövningar att lägga till som känts utvecklande. Jag håller fortfarande i min fjärde runstreak, som jag startade i slutet av april, en dryg vecka efter TEC 200 och har sedan dess underhållit löpningen på ca 4-7 mil per vecka, med undantag för en par veckor med betydligt mycket mer löpning.
Efter att blivit utan tävlingspartner kvällen före vår egen swimruntävling Skärgårdsutmaningen, kände jag plötsligt att jag behövde ett nytt mål att träna för och anmälde mig på impuls till Backyard Ultra Gävle, eller BUG, den 7 september i Hemlingby.
Backyard Ultra är ett tävlingskoncept som växt enormt de senaste åren, särskilt i Sverige, där det finns åtminstone 15 backyardtävlingar jag känner till, sannolikt finns betydligt fler. Ursprungligen är det en tävlingsform som Gary Cantrell, även känd som Laz i ultrakretsar, hittat på. Han är även mannen bakom den legendariska tävlingen Barkley Marathons, som det finns en bra dokumentär om på Netflix.
Idén med Backyard bygger på att långsamma ultralöpare ska kunna konkurrera med snabba ultralöpare och uthålligheten är det som helt fäller avgörandet. Alla springer en bana på 6706 meter med start varje heltimme. Du har i princip 59 minuter och 59 sekunder på dig att ta dig i mål, för att kunna stå på startlinjen igen nästa timme. Sedan fortsätter tävlingen till alla utom en löpare givit upp, vanligtvis finns alltså inget tak för antal varv. Efter 24 timmar har du sprungit 16,1 mil eller 100 miles.
Laz ursprungliga tävling Bigs Backyard Ultra går hemma på hans ägor i Tennesse och är döpt efter hans hund Big (han har även en hund som heter Little). Där har svensken Johan Steene slagit backyardrekord i antal varv, då han 2018 sprang 68 varv, dvs över 45 mil. Tvåa kom Cortney Dauwalter som alltså sprang 67 varv, eller hon DNF:ade efter 67 varv som Laz uttryckte sig.
Efter att i mitten av augusti anmält mig till BUG börjar jag fundera på ett sent träningsupplägg. Blir medveten om att det finns andra mål som lockar mer än BUG, kanske främst för att tävlingstiden i Gävle är begränsad till 24 timmar och först i mål på sista varvet vinner om det är flera löpare kvar. Det är ett sämre upplägg för mig, eftersom jag vet att om vi är flera kvar efter 23 timmar kommer det sannolikt finnas löpare där som är betydligt snabbare än jag. Mitt mål får bli att vara med till sista varvet. Dessutom är det bara ca 3 veckor kvar att träna och det finns inte så mycket tid att lägga upp träningen annorlunda på, det mesta får istället handla om mentala förberedelser. Nu får jag se BUG som en nyttig erfarenhet istället, där den stora utmaningen just nu blir att tävla ganska oförberedd och med vetskapen om att upplägget i Gävle inte gynnar mig. Det viktigaste kanske blir att få erfarenhet av en Backyard Ultra och lära mig något av det till senare.
Fredag 6 september
Har velat fram och tillbaka hela veckan om jag ska tävla i helgen eller ej. Känner mig omotiverad och sliten. Funderar vad jag ska dit och göra, vad det är för mening med att utsätta mig för ett sånt kraftprov och inte känna mig fysiskt och mentalt förberedd. Fattar också att jag inte kommer att komma någonvart alls med det här tankesättet. Pratar med min kompis Per-Erik på lunchen och han är lyssnande och reflekterande, får mig att säga vad jag vill få ut av loppet – mest att få erfarenhet av en backyard eftersom jag inte testat det förr, kanske även att tackla att springa ett dygn i det ruskväder det ser ut att bli. Tänker att det blir ett bra tillfälle öva mitt mindset, jag som egentligen gillar sol och värme under lopp.
Går runt och önskar trevlig helg till övriga i huset där jag arbetar innan jag går hem på fredag eftermiddag, vi är några olika företag som håller till på Guldrutan. Knackar på hos Kim, som sitter lite avskilt och jag knappt sett på flera dagar. Pratar en stund och vi kommer in på helgplaner. Jag säger att jag fortfarande inte bestämt mig. Kim öser pepp över mig, menar att det är klart jag ska testa att springa, att jag är grym på att springa långt. Blir upplyft av hennes peppning och lite mer sugen på att springa.
Sätter mig ned med ett anteckningsblock när jag kommer hem. Tänker att jag behöver formulera mig mer konkret vad jag vill få ut av loppet.
Bestämmer mig för att göra om mitt omotiverade tillstånd till något som känns meningsfullt. Beslutar mig för att rama in mitt tillstånd och omständigheterna som en möjlighet att övervinna mitt eget motstånd, att hitta motivation i det som är svårt. D.v.s. att jag är trög, trött och sliten, att det ser ut bli ett dygn med dåligt väder, att jag inte har något eget tids- eller sträckmål att slå, att jag inte tror jag har någon vidare chans placera mig på varv 24 om vi är många kvar som ska tävla om att komma först i mål på sista varvet. Tänker att 5:e plats kanske är rimligt att hoppas på. Däremot tvekar jag inte om att jag kan klara 24 varv. Känner mig nästan lite för nonchalant ifråga om sträckan, jag har ju tots allt inte sprungit så här långt mer än två gånger tidigare.
Tillbaka till tävlingen
Tävla om att vara snabbast efter 15,4 mils löpning är nog inte min grej! På varv 23 är vi två personer kvar som fortfarande springer. Jag med tunga steg och Anton med vad som ser ut som lätta pigga steg. Med ett par km kvar till mål säger jag till Anton att vi kan tävla till mål så och han kan springa ifrån mig, eller så springer vi tillsammans till mål och han får köra varv 24 själv. Jag kommer inte tävla mot honom på sista varvet, tycker det känns meningslöst när jag redan har andra platsen och jag vet att jag inte har en chans springa ifrån honom, om han inte bryter benet, och jag kommer alltså ändå bli tvåa. Anton tycker såklart vi fortsätter tillsammans varvet ut. Han har ingen tanke på att bryta före varv 24.
Jag har en del krämpor, men har framförallt haft riktigt ont i höften sedan en bit in på varv 18, har tagit smärtlindrande men upplever inte att det gjort någon skillnad. Försökt mörka att jag haft ont och kämpat hårt med att hålla löpsteget och inte börja halta, inte sagt till någon annan än Lotta hur det känns, mest för ingen av de andra löparna ska tro att jag är på väg att ge upp och därigenom kunna bli motiverad att kämpa längre. När vi kommer till mål är det ingen som fattar min logik, dvs att jag ändå kommer bli tvåa och att det inte är meningsfullt att fortsätta. Jag känner mig tvingad att tala om att jag inte är beredd riskera att förvärra höftproblemet som kommit och gått drygt ett år. Något jag bestämt mig för att inte säga något om. Känner mig plötsligt gnällig, jag vill bara sluta springa nu utan att diskutera, jag har ju beslutat mig. Säger att jag är nöjd, att jag gjort mitt nu. Att jag ändå sprungit längre än alla, utom förstås Anton som fortfarande är superpepp. Jag har redan övertygat mig själv att det inte är någon mening att fortsätta.
När startsignalen går flyger Anton iväg ut på banan med sprittande ben. Jag går och duschar. Kommer tillbaka och väntar in Antons målgång. Han kommer full fart uppför backen. Korsar mållinjen på ca 34 minuter, ser helt oberörd ut, klämde sista varvet i 5-minuterstempo. Jag skulle lätt fått spö med 10 minuter. Helt grymt kört, snabbaste rundan som någon sprungit på banan under tävlingen.
Vad jag tar med mig från BUG 2019
Supporten från Lotta är värd precis hur mycket som helst. Tack, du är bäst!
Tält är bra att ha grejerna i men helst ett större om jag ska orka krypa in och vila en stund. Kanske viktigast för supporten att ha någonstans att krypa in och sova en stund.
Det går ganska bra för mig att få i mig energi fast jag är kall och trött. Ungerfär hälften så mycket på natten som dagtid är lagom. Yoghurt, bär och frukt funkar fortfarande bäst. Enervit liquid med koffein känns bättre än Maurten.
En tjock filt är guld värd när det är kallt.
Byta undertröja en gång när det är som kallast är grymt skönt.
10 minuter vila är ju mysigt, men jag blir jävligt kall.
Jag gillar inte att frysa, men jag överlever.
Som vanligt har jag träffat massor med fina människor och att stämningen på en ultra nästan alltid grymt härlig att uppleva – så även den här gången.
Backyard Ultra verkar passa mig precis så bra som jag trott, jag kom ju faktiskt 2:a.
Jag kan springa långt utan några större förberedelser, men behöver ta itu med alla mina skavanker innan jag gör något mer riktigt långt lopp.
Någonstans på vägen blev tydligen placeringen ett av mina viktigaste mål, eftersom jag intalade mig själv att det inte var någon idé att fortsätta när det var ett varv kvar.
Även om jag vet att jag klarar 24 varv behöver jag fortfarande starka meningsfulla mål för att orka fortsätta.
Egentligen gjorde det nog inget till eller från för höften eller hälsenan eller smärtan i bröstet eller i knäna eller i ljumskarna. Det är bara att inse att jag vek ner mig efter varv 23.
Om jag ska vara noga var det här min första DNF, i alla fall om vi frågar Laz!
TACK BUG för jättefint arrangemang och tack för härligt sällskap och peppning under dygnet Anton, Kristofer Malin, Mikael S, Håkan, Kerstin, Rasmus, Patric och alla ni andra som var med och sprang.
TACK Afaf och Per-Erik, Ninni och Christin för att ni kom och hejade på och höll Lotta sällskap under tävlingen. Tack Kim för pepp före loppet, det behövdes!
?
