Sandarne 16 november 2019
Jag har länge sökt tillfällen som ger mig känslan av förundran och hänförelse, eller awe som det kallas på engelska. Jag älskar att uppleva soluppgångar och solnedgångar, att ta mig upp på ett berg och ta in milsvida utsikter från bergstoppar, att ta mig ut till havet när det blåser stormvindar och se och känna hur vattnet piskas upp av vinden eller att uppleva ett intensivt åskväder. Begreppet awe, tycker jag fångar betydelsen bättre än förundran, på engelska skiljer man dessutom wonder från awe. När ordet uttalas på engelska låter det som det jag ofta hört uttryckt när jag tittat på ett stort fyrverkeri typ AAAH! På svenska kanske vi borde använda ordet wow istället.
Gradvis har jag förstått att förundran inte bara handlar om upplevelsen, att det är något djupt rotat i vårt DNA som gör sig påmint och att det finns kraft och återhämtning i upplevelser av förundran.
Förundran, eller awe, har inte rönt så mycket uppmärksamhet inom psykologisk forskning förrän två psykologer Keltner och Haidt i en artikel från 2003 gjorde en genomgång av kunskapsläget. De gjorde där en första konceptualisering av awe som sedan lett fram till att det publicerats mer och mer forskning. De kom fram till att upplevelsen av awe består av två delar. Dels att vi får en upplevelse av storhet (vastness), dels att vi upplever ett behov ackomondation, som handlar om att vi får svårt att ta in (assimilera) och behöva därför anpassa våra mentala föreställningar för att greppa det vi upplever. Vår modell av världen förändras en aning.
I tidigare litteratur beskrivs awe ofta i religösa uppenbarelser, i relation till stora ledare, av musik, konst och såklart i samband med naturupplevelser. I den psykologiska litteraturen har det i stort sett saknats, kanske pga att känslan av awe inte är förknippat med ett specifikt ansiktsuttryck som kan skiljas från förvåning eller rädsla. De omedelbara upplevelser som förknippas med awe kan vara att känna sig rädd, liten, maktlös, överväldigad, förvirrad, disorienterad men även påfylld, inspirerad, upplyst och pånyttfödd.
I artikeln tar Keltner och Haidt upp fem kategorier av situationer som de menar kan leda till awe.
Hot (threat) – att uppleva hot och fara tillsammans med vördnad eller hänförelse som vid ett magnifikt åskväder som vi kanske inte tagit oss i skydd från eller i möte med en stor ledare som är både karismatisk och skrämmande.
Skönhet (beauty) – vackra landskap och scenerier och exceptionell skönhet i utseeende eller hos konstverk. Vackra byggnader eller vacker musik.
Förmåga (ability ) – att se någon visa upp exceptionell förmåga inom något område, t ex på en cirkus, ett idrottsevenemang eller en konsert kan väcka förundran och hänförelse, utan att det har att göra med dominans eller underkastelse.
Dygd (virtue) – när någon visar exempel på mänsklig godhet, ödmjukhet eller karaktärsstyrka på en nivå som vi uppfattar som väldigt hög. Vi kan känna oss upplyftade och få känslor av att själv vilja bli en bättre person. Kanske som vid ett möte med Dalai Lama eller se någon som är extremt hängiven sin sak.
Övernaturliga upplevelser (supernatural casuality) – Att uppleva saker som vi i stunden bara kan ge övernaturliga förklaringar till. T ex att se andar, spöken, änglar eller objekt som ser ut att sväva.
Jag kan framförallt ofta känna awe i förhållande till naturen, både av dess skönhet och ibland även i upplevelsen av fara, som när det blåser hårt på havet. Ett exempel på en upplevelse som fångar flera aspekter av de kategorier som nämns ovan, är när vi vår multisportklubb ordnade en gemensam visning av Free Solo. En film som för övrigt vann en Oscar för bästa dokumentär 2018.
Filmen beskriver hur Alex Honnold under många år förbereder sig mentalt och fysiskt och hur han sedan friklättrar hela El Capitan, där han helt utan rep och säkringar soloklättrar en drygt 900 m hög lodrät klippvägg i Yosemite. Alex hängivenhet och extrema förmåga, tillsammans med naturens storhet och det obegripligt svåra och farliga han gjorde innefattade många kategorier av awe-triggers för mig som hot, skönhet, förmåga och dygd. Det gav definitivt känslan av storhet på flera sätt och min hjärna fick kämpa med att försöka ackomondera, dvs greppa det som hände. Alex klarar i slutet av filmen den enorma klättringen som han i princip förberett sig för i 10 års tid. Han kliver upp på toppen av klippan och säger med låg röst ”I´m delighted”, går sedan ner i sin husbil, vilar lite och fortsätter sedan köra pull-ups som han brukar göra. Coolt och svårgreppbart!
Jennifer Stellar är en av de forskare som lagt mycket energi på att forska vidare runt awe. Hon menar att en ytterligare distinktion som finns i upplevelsen av awe är att få en känsla av self-diminishment, att självet blir mindre viktigt och att vi istället känner oss som en liten del av något större. Den upplevelsen bidrar till att vi blir ödmjukare och minskar våra tendenser till själviskhet, självupptagenhet och arrogans.
Senare studier på awe har visat att den typ av awe vi idag oftast tänker på är främst positivt laddade, åtminstone i vårt västerländska samhälle. Cirka 1/5 av awe-situationerna är färgade av rädsla. Awe som väcks av andra människors storhet eller förmåga är vanligast, medan naturupplevelser är de näst vanligaste awe-situationer vi kommer att tänka på. Awe räknas in som en av tre själv-transcendenta emotioner, där de andra två är tacksamhet och medkänsla. Alla dessa tre emotioner får oss att agera mer osjälviskt, ökar engagemanget för det gemensamma och bidrar till ökad samhörighet och bättre samarbete.
Andra effekter av awe är expanderad upplevelse av tid, vilket verkar vara relaterat till att vara helt absorberad av upplevelsen och i nuet. Man har även funnit ökad positiv affekt, välbefinnande och livstillfredsställelse samt minskad materialism, ökat spiritualitet och generositet.
Personer som upplever mer awe har visat sig ha starkare immunförsvar. I en studie som undersökte skillnad mellan sju olika positiva känslor hade personer med högre awe-benägenhet lägre värden av en proinflammatorisk markör, interleukin-6 (IL-6), dvs indikationer på lägre grad av inflammation. Awe var den enda emotionen som visade det sambandet. Hög nivå av IL-6 har samband med hjärt- och kärlsjukdom, diabetes och depression. När man kontrollerade för personlighetdrag som ökade awe-benägenhet visade det sig att personer som upplevt mer awe, wonder och amazement under samma dag hade lägre grad av IL-6.Det här är ju bara samband, men bättre immunförsvar och minskad inflammation går ju även i linje med all forskning som börjar komma om naturens läkande och stressreducerande effekter. Ibland kan det nog vara bra att komplettera ingefärashoten med att ta sig ut på nyfrusen is, simma i månsken eller lägga sig på ett tak och titta på stjärnhimlen.
När triathleten Mark Allen i slutet av 80-talet fick kontakt med schamanen Brant Secunda fick han lära sig att ett av de viktigaste sätten att fylla på med positiv energi var att släppa lite av sina dagliga krav och rutiner för att istället få kontakt med upplevelser från naturen. ”It might be watching a sunrise or a sunset and just soaking in the colors”. Mark som sedermera vunnit världsmästerskapen i Ironman på Hawaii sex gånger, förmedlar vad han lärt sig genom livet i två böcker. I boken Fit soul, Fit body beskriver han och Brant hur viktigt det är att få kontakt med naturen. Hur det kan centrera oss och hjälpa oss känna tacksamhet och glädje över att leva och uppleva. Den andra boken, The Art of Competition innehåller samma budskap i mer komprimerad form. Där nittio procent av boken är fylld med naturbilder som väcker förundran och awe.
Jag gissar att ni som läser det här redan är mycket ute i naturen, kanske kan det kännas ännu viktigare och lättare att prioritera om vi vet lite mera om de positiva effekterna av awe och det enorma värdet i att stanna upp och uppleva lite mera wow. Andra saker vi kan göra för att öka våra wow-möjligheter är att ta oss till nya miljöer, ha ett öppet sinne och utmana oss själva att ta oss ur vår komfortzon – och kanske framförallt titta upp från våra skärmar.
?
