Davos trek och Swiss Alpine 78k juli 2014

Sommaren 2014 får jag ett rejält bakslag i mina nackproblem. Jag har dragits med nackbesvär åtminstone sedan 20-årsåldern, utan att det fått påverka mitt liv i någon större utsträckning, dvs att det åtminstone inte har hindrat mig från att göra saker jag velat göra. De tillfällen jag märkt att jag haft större problem än andra, att det faktiskt inneburit ett hinder har t ex varit då jag jobbade som elektriker och gjorde av montage ljusarmaturer i taket, när vi varit ute på längre paddlingsturer och under de år jag styrketränade intensivt och hade svårt med vissa övningar. Jag hade också märkt att jag blev extremt påverkad av att stå och titta på saker högt upp i skyn med bakåtlutad nacke som flygplan, fallskärmshoppning, stjärnfall och liknande. Andra typiska tillfällen jag blivit dålig är efter fall vid vattenskidor, vid utförsåkning och på snowboard och det är vid fler gånger än jag kan minnas. Efter sådana händelser kunde jag få ihållande smärtor, som ändå gav med sig på några dagar och gick tillbaka till den vanliga mer molande värken. Trots att jag gjorde det jag ville, kunde jag periodvis fastna i tankar om att det var orättvist att jag hade så mycket smärtor och att livet skulle vara så mycket lättare om jag inte hade ont.

När jag gick sista året på psykologprogrammet, hade vi under våren 1999 fritt valda kurser. Jag hade valt att läsa en kurs i emotioners neuropsykologi. Eftersom det fanns så många ämnen jag var intresserad av, hade jag övertalat några lärare att få delta i fler kurser utan att få några poäng registrerade för dem, bl. a. en kurs i beteendemedicin. En kurs som gav mig två intressanta upplevelser och insikter. En del av kursen handlade om smärta. Under en föreläsning av JoAnne Dahl, pratade hon om smärta ur ett idéhistoriskt perspektiv. Hur vi tidigare levt med smärta som en självklar del av livet utan förväntan om ett smärtfritt liv. Hur sjukvården undan för undan lärt oss att inte ta ansvar för vår hälsa. Att tillgången på smärtstillande mediciner och att vi lagt över ansvaret på sjukvården lärt oss att smärta är dåligt, och att vi mer eller mindre tror oss ha en rättighet att leva smärtfritt. Hur den skolmedicinska modellen och förväntningarna om smärtfrihet lett oss till en hög grad av fokus på smärtan och ett förhållningssätt där vi har väldigt låg grad av acceptans för smärta, vilket i till stor del ökat vårt upplevda lidande.

Insikten slår ner som en bomb i min skalle, det är ju precis så här det är för mig. Jag ägnar mig åt att tänka på att det är orättvist och tycker att det borde vara på ett annat sätt. Jag förstår plötsligt att smärta är något naturligt, en del av livet. Självklart skapar mina tankar om hur det borde vara bara en massa lidande! Från den stunden börjar jag tänka annorlunda om min smärta – eller jag får åtminstone tillgång till ett helt nytt sätt att se på smärta. Mina tankar om smärtan är lika viktig som smärtan i sig och att acceptans många gånger är en viktig nyckel som ändrar upplevelsen.

I slutet av juni 2014 var vi en stor grupp som var ute på ett långt swimrunpass, där vi testade Skärgårdsutmaningens långa bana. Det här var inför att vi skulle arrangera Skärgårdsutmaningen för första gången. Jag valde att simma med paddlar, och fortsatte att använda paddlarna hela passet trots att jag hade ont. Att simma med paddlar belastar axlarna betydligt mer än att simma frisim utan. Efteråt blev jag akut dålig i nacken, axlarna, vänster bröstmuskel och vänstra armen. Lika dålig som mitt värsta skov som jag hade hösten 2012, då jag under några månader trodde mitt aktiva liv var över. Normalt sett tar jag inga smärtlindrande mediciner, men då bad jag t.o.m. om att få injektioner, förutom de smärtlindrande mediciner jag tog. Efter utredning visade det sig att jag hade en medfödd förträngning i ryggmärgskanalen, spinal stenos och tre diskkompressioner i bröstryggen. I vissa lägen, då jag lutade nacken bakåt, blev det för trångt för nerverna som passerade från ryggmärgen ut i kroppen, och när muskulaturen runt om blev svälld, höll det i sig på ett sätt som gjorde att jag i hög grad tappade kontakten med musklerna i ena armen och bröstmuskeln, och musklerna förtvinade. Smärtan blev intensiv och jag hade väldigt svårt att sova och att röra mig. Nu var jag alltså lika dålig i nacken igen. Jag såg ut som en omvänd metkrok. Jag som höll på med planeringen och förberedelserna för att arrangera en swimruntävling i Söderhamn för första gången, där jag var tävlingsledare. Dessutom skulle jag delta i mitt andra Swiss Alpine Marathon 78 km om några veckor. Inte så bra!

Efter att ha varit rejält sänkt av smärta i ca 3 veckor, reser vi trots allt till Davos. Lotta är anmäld till 33 km klassen i samma lopp och jag tänker att jag får vara med och supporta henne istället. Jag har testsprungit vid ett tillfälle ca 2 veckor tidigare och upplevde att det knappt funkade att springa och att jag blev ännu sämre efteråt. Har svårt att ta mig igenom resan, eftersom jag inte kan hitta någon position som lindrar smärtan vare sig på flyget till Zurich eller tåget till Davos. Dagen efter vi kommit på plats letar jag upp en klinik, där de bl.a. praktiserar kiropraktik. Jag berättar om mitt dilemma. Mitt huvud går knappt att vrida på, de får palla upp min nacke rejält, för jag klarar inte att lägga ner den platt eller ens på en lite kudde. Hela nackpartiet, och ner mellan skulderbladen är som ett stenhårt paket. Vänster arm och bröstmuskel smärtar intensivt vid beröring och drabbas av återkommande muskelspasmer. Prognosen för att jag ska kunna springa ser inget vidare ut enligt kiropraktorn, men jag får ett program upplagd där det ingår dry needling vid 3 tillfällen, någon form av uppmjuknings och rörlighetsbehandling med fokus på att öka utrymmet för nerverna och någon form av bindvävsbehandling. Totalt 5 behandlingstillfällen på 3 dagar. Smärtan är fortfarande intensiv och jag tvivlar på att det är någon idé att ens försöka. Efter första behandlingen, går vi till Sportmässan och ska hämta våra nummerlappar. Jag är nästan beredd att strunta i det och känner att jag lider lika mycket av smärtan som tanken på att jag inte ska få vara med i loppet. När vi kommer till mässan och jag upplever stämningen och förväntan hos alla löpare, finns det plötsligt inget tvivel, jag ska ha min nummerlapp, jag ska stå på startlinjen oavsett hur ont jag har. Till saken hör att jag kan välja att starta 78k klassen, sedan välja att kliva av vid 33 km eller 42 km och ändå få ett fullföljt lopp för respektive klass. Att springa 33 km tänker jag att jag ska klara oavsett smärtan. Tröskeln för att ställa mig på startlinjen blir betydligt lägre.

Det är dåligt väder hela veckan med regn, blåst och kyla, men dagen före loppet klarnar det upp. Vi bestämmer oss för att åka upp på Schatzalp med bergbanan och vandra en kort sväng. Som vanligt blir vi helt tagna av miljön och utsikten. Vyerna är fantastisk och solen skiner. Vi går först ända längst upp till toppen, vilket tar ca 1,5 timme innan vi kommer ner vandringslederna igen. Jag känner att jag faktiskt blir lite smärtlindrad av rörelsen och blir glad av att vara på berget och övertalar Lotta att vi är tvungna att gå Panoramastigen över till nästa bergstopp. Så där fortsätter det tills vi varit ute och vandrat 3,5 timmar i hyfsat hårt tempo. Inte så smart ur ett prestationsperspektiv kanske, men vi blir båda glada av att vara i rörelse på berget och fokusera på upplevelsen och jag släpper oron för min nacke för ett tag. Vi hinner precis tillbaka till Davos centrum tills jag ska på min sista behandling.

Okej, nu springer jag mitt lopp, med huvudet fullt av tvivel. Framförallt ältar jag om jag ska fortsätta springa eller inte. Jag är blöt och stelfrusen, känner mig modlös, energilös, obeslutsam, ångestfylld och allmänt eländig. Pratar mindre och mindre med andra deltagare. Vid Bergün efter 42 km bestämmer jag mig för att gå in i gympasalen dit de transporterat ut våra grejer. Jag värmer mig, pustar lite, äter och dricker varmt, sätter på mig ett till lager torra kläder, får på mig handskar. Tänker efter och utvärderar läget: min farhåga var att smärtan skulle bli värre och värre. Det har den inte blivit. Den har stabiliserats på en fullt hanterbar nivå. Det är f.n. inte värre än allt annat som vid det här laget gör ont i kroppen. Det är snarast mina tankar om smärtan som gör ont. Bestämmer mig för att fortsätta.

Packar ihop mina grejer och springer iväg. Känner mig glad, varm, energifylld, ser fram emot resten av loppet. Den andra halvan av loppet blir en helt annan upplevelse. Jag springer med lättare steg, känner inget tvivel eller vankelmod längre. Smärtan är där den är och är en del av upplevelsen, men den gör mig inget längre. Jag har ju bestämt mig för att det är okej att fortsätta till målet. Jag njuter av att delta i loppet, uppleva det jag är där för: utmaningen, naturen, den sociala gemenskapen, publikstödet, att genomföra det jag kämpat för, tränat för och sett fram emot.

Det är några tillfällen från loppet som jag i efterhand upplever som i blixtbelysning. Oftast delar av loppet som jag minns med styrka och glädje. Några av dem är tillfällen före Bergün, tillfällen då jag glömde bort att oroa mig och grubbla, då jag bara var aktiv och närvarande.

Starten och löpningen ut ur Davos, då vädret fortfarande är vackert och solen är på väg upp. Just då positivt inställd till att få ha en heldag framför mig med löpning, antagligen påfylld med både adrenalin och dopamin.

Springer med Lotta, känner att vi delar upplevelsen, är glad för att hon får uppleva det jag brukar uppleva. Hon ska springa 33 km loppet till Filisur. Säger ”hej då och lycka till” och ökar farten efter en stund, eftersom jag behöver springa lite fortare.

Stöter på Johan Rehnström igen (jag träffade honom även 2013) och pratar lite med honom om våra förväntningar på dagen och loppet medan vi springer ut från staden mot soluppgången.

Springer på en bred stig ner igenom granskogarna från ett av bergen, pratar med andra deltagare. Upplever att löpningen går lätt, att det är roligt att springa och höra om andras erfarenheter och förväntningar.

Såklart den leriga nedförsbacken jag beskrev ovan som gav närvaro och positiva känslor.

En riktigt lång, lerig, brant uppförsbacke efter närmare 4 mil som knappt går att ta sig uppför. Alla halkar gång på gång, folk ramlar överallt, det känns bitvis nästan omöjligt att komma upp. Jag blir helt fokuserad, tar fram kampviljan och det känns som en riktig seger när jag kommit till toppen.

Sträckan mellan Keschutte och Sertigpass: vi springer på hög höjd, där det är riktigt kallt, blåsigt och regnet piskar. Många blir rejält nerkylda och en helikopter kommer och plockar upp löpare som inte klarar mer. Delar av stigarna har blivit till iskalla sjöar av vatten som når över fotknölarna. Jag känner mig stark och upplever att jag är ute på ett häftigt äventyr.

Öser på en bit nerför berget efter Sertigpass. Känner mig självsäker och trygg. Upplever att jag springer ganska fort.
Kämpar mig fram på stigarna sista milen, som känns oändlig. Springer med en annan svensk kille och vi uppmuntrar varandra att fortsätta springa, det känns så mycket enklare väldigt lockande att börja gå och att sedan bara fortsätta gå. Vi ger varandra energi och pepp att faktiskt fortsätta springa.

En ung svensk tjej springer förbi oss, hon ser stark ut och har fortfarande bra löpsteg. Vi hejar på henne, blir glad av att se hur stark hon är efter 7 mil. Får energi av hennes styrka och positiva utstrålning.

Kommer ned från berget och in i Davos, springer genom staden till applåder och koskällor och hör publiken som ropar SUPER, SUPER till oss. Springer i mål, och känner känslorna bara välla fram. Där så extremt mycket vånda, anspänning, oro, grubbel och ältande bara släpper och det kommer tårar av lättnad och lycka att det gick vägen, att smärtan inte behövde styra mitt liv. Att jag kunde göra det jag ville trots smärtan. Slut på tvivel. Jag klarade det trots allt.

Hela processen inför och att genomföra mitt andra Swiss Alpine kändes så oerhört mycket tuffare mentalt än det första loppet. Trots allt blev förberedelserna och loppet som helhet något jag lärde mig mycket av och det mynnade framförallt ut i att jag blev mindre rädd för min smärta.

Det jag verkligen lärt mig av mina erfarenheter är att hur jag tänker om och förhåller mig till inre fenomen som smärta och tinnitus påverkar i hög rad min upplevelse. Det gäller ju även för andra upplevelser som t. ex. utmattning, sömntrötthet och illamående, som är vanliga upplevelser i ultrasammanhang.

Närvaro är nyckeln. När jag verkligen behövde fokusera blev jag närvarande, kunde känna lycka och tillfredsställelse. Att dela upplevelsen med andra har stor betydelse för min upplevelse och även att ta in starka intryck, uppskatta att vara mitt i äventyret. Att släppa taget om grubbel, oro och ältande, genom att ta ett beslut, som jag gjorde i Bergün, får jag mycket större möjligheter till närvaro och upplevelser av nuet.

Typ så här: Uppmärksamma ältandet, konstatera att det inte leder någonstans, ta beslutet att släppa taget, lägg fokus på nuet, det du gör eller kan göra nu. Ta ett nytt beslut när det behövs. Framförallt: lyssna inte för mycket på olyckskorpar, vare sig de kommer från din egen hjärna eller från någon annans.