Lidingö ultramarathon 50 k var det första ultraloppet jag deltog i. Det är ett av mina favoritlopp, som jag varit med i sedan starten 2008 och bara missat en gång. Loppet sträcker sig runt Lidingö till stora delar längs med kustlinjen, på fina skogsstigar och på delar av Lidingöloppets bana. Det går i början på maj och det har hittills varit en helg då det oftast är fint väder. Naturen är verkligen fin den här tiden och det blommar och spirar överallt, fåglarna kvittrar intensivt och vanligtvis värmer vårsolen lagom, samtidigt som det fortfarande är friskt i luften och fläktar skönt från havet.
Under 00-talet hade det varit mycket reportage i Runners World om exotiska ultralopp, ofta omskrivna av Sveriges då mest välkända ultralöpare Rune Larsson. Jag hade funderat ett tag på att springa lite längre, men jag hade inte hittat något lopp i Sverige som kändes överkomligt. När Lidingöultran dök upp anmälde jag mig direkt. Jag hade sprungit marathonlopp sedan -97 och varit med Lidingöloppet många gånger och kände att jag behövde någon ny utmaning. Bara att första gången ställa mig på startlinjen och veta att det faktiskt var ett ULTRALOPP gav mig en euforikänsla och jag gillade verkligen den betydligt mer avslappnade stämningen som jag upplevde, jämfört med olika marathon, Lidingöloppet och diverse kortare lopp från 6-25 km som jag deltagit i. Under mitt första ultralopp njöt jag verkligen, tog in upplevelsen och pratade med olika deltagare, bl a just löparlegenden Rune Larsson. När jag passerade 42 km jublade jag inombords, allt som kom efter var obruten mark för mig. När det var 6 km kvar började jag få förnyad energi och upplevde nästan att jag bara flög upp för Aborrbacken och sträckan från toppen av backen och drygt 5 km till mål gick bara lättare och lättare som i ett lyckorus. Efteråt förstod jag att jag fick ett ordentligt runners high och på en nivå som jag bara upplevt två gånger till sen dess. Det här blev en upplevelse som jag burit med mig och som antagligen bidragit till att Lidingöultran blivit ett lopp som jag gillar starkt och som jag tycker är en perfekt uppstart på löparsäsongen. Att dra iväg på vissa lopp varje år som en tradition tror jag också bidrar till att jag försöker fortsätta hålla en hyfsad nivå på min träning, samtidigt som jag också behöver nya utmaningar för att motivera mig att utvecklas.
När jag deltar i olika lopp har en viktig del av upplevelsen blivit att det är en liten minisemester vi far iväg på. Förr var det hela familjen, medan det numera blir det oftast bara jag och min fru Lotta. Just den här helgen åkte vi ner till Stockholm på lördag morgon. Vi åkte först till Kajakspecialisten, Magnus Fischer. Han håller till i en stor sjöbod vid Husarviken och hade mycket kajaker och surfskis på lager. Där testade vi att paddla varsin surfski. Vi fick paddla fram och tillbaka i kanalen så länge vi hade lust. Den surfski vi testade heter Nelo 520 och de var riktigt pigga och lättmanövrerade – superkul! Sen letade vi oss ut till Gåshaga längst ut på Lidingö, där vi bodde på Pier 16. När vi inkvarterat oss och kollat utsikten tog vi en promenad i skogbrynet som löpte längs strandlinjen och njöt av eftermiddagssolen. När senare på kvällen vi käkade på hotellet satt vi vid samma bord som två danskar som också skulle springa ultran och delade diverse löpar- och triathlon-erfarenheter med dem. De hade en plan att göra ett marathon i samtliga städer som haft sommar-OS, jag tror de räknade med 29 städer om de tog bort dubletterna. Vid frukosten före loppet träffade vi Andreas, en ung kille från Motala, som bl a sprungit ultravasan förra året på 7:04 – grym fart! Han åkte med oss till Lidingövallen, där han räknade med att springa på under 4 timmar (det blev 3:45!).
Inför min nionde Lidingöultra har träningen inte gått speciellt bra. Jag har i flera månader haft smärtor i muskler och leder runt höfter, fram- och baksida lår, muskelfästena i rumpan och i ryggen – typ överallt! När jag försökt träna på ändå, har knäna svällt upp och jag har även fått ryggskott. För att hantera problemen har jag dragit ner på träningen (inga långpass!!), stretchat mycket, gått på akupunktur, manipulation, massage och faschiabehandling och fått rehab-träningsråd av sjukgymnast, kiropraktor, massör och personlig tränare och försökt följa dem så gott jag kunnat. Allt för att kunna fortsätta springa och framförallt för att delta i Lidingöultran.
Nu står jag i alla fall här på startlinjen, eller typ tredje raden, upprymd, lite orolig för om benen skall funka, mest ivrig att komma iväg. Nyss varit längst fram och önskad Andreas lycka till. Niels från Danmark kommer fram, vi skakar hand. Jag önskar honom lycka till, han önskar mig Bon voyage, vilket kanske är ett bättre sätt att se på ett sånt här lopp. Lotta står bredvid och fotar. Startskottet går. Kroppen känns lätt, benen trummar på i bra tempo utan större ansträngning. Springer 1,5 varv på Lidingövalllen, känner mig stark och glad. Vidare ut på banan, uppför första backen och sen andra, betydligt brantare, backen. Det går egentligen alldeles för fort, men jag tänker att den upplevda ansträngningen får styra. Benen tycker det är kul att springa och naturen är vacker.
Efter några kilometer hamnar jag i bekvämt 5:30/km tempo. Det rullar på, dricker lite mindre än vanligt, tänker att jag ska slippa stanna och kissa. Kollar på naturen, njuter av att springa. Funderar på löptekniken, försöker hitta rätt tryck och spänst, ser bålen som en fjäder som levererar lagom kraft ner i benen. Håller igen i de brantaste backarna. Går uppför första brantaste delen av Abborrbacken, som vi springer uppför efter ca 5 km och sen även ska springa uppför efter ca 44 km. Någonstans i mitt medvetande finns ändå vetskapen om att jag tränat för lite. Efter ca 20 km får jag jobba lite mer för att hålla tempot, öka medvetenheten om löpningen och farten. Visualiserar små blå mitokondrieexplosioner i låren, som blixtrar till i exakt rätt ögonblick och ger mig en skön skjuts framåt i löpsteget. Det funkar bra, och går lättare en stund. Glömmer jag mig, sjunker farten efter ett tag och jag får visualisera explosionerna igen. Har fortfarande kapacitet att hålla farten runt 5:30.
Kommer till varvning vid 26 km. Lotta står där och hejar på, ger mig två nya Enervit Liquid med koffein. Har cykeltröja med fickor på ryggen som jag pular ner dem i. Får lite uppmuntran och ny känsla av energi som varar typ 1 km. Sen börjar det gå lite tyngre, har svårt hålla farten. Mitokondrieknepet räcker inte riktigt. Byter strategi och växlar mellan avslappnad löpkänsla med flyt och visualiseringarna av energiexplosioner. Påminner mig om att det här är vad ultra går ut på. Håller i och passerar 30 km på prick 2:45 timmar, dvs 5:30/km fart. Fortsätter jag så här blir det nytt PB (har som bäst sprungit på 4:40, vilket jag gjort de senaste två åren), men jag har tanken att det är kört med nya rekord. Tänker att det nu bara är en teoretisk möjlighet, praktiskt funkar det inte. Nu är jag rejält trött och den tuffaste mest kuperade delen av banan är kvar. Nu gäller det bara att ”överleva” och inte tappa för mycket. OK det är nu det börjar på riktigt.
Allt börjar göra ont, framförallt benen, rumpan och ryggen. Kroppen försöker automatiskt skona sig själv om jag inte medvetet går emot smärtan. Framförallt nedför backarna blir det som en inaktiv löpstil och jag upprepar för mig själv i varje nedförsbacke ”spring in i smärtan” istället för att ha en känsla av att vara passiv eller hålla emot. Passerar 40 km, går över till mantrat ”Lean in and step up” typ ”in i smärtan och ansträng dig mer” eller bara ”kom igen och steppa upp”. Märker att jag blir yr i huvudet när jag går i uppförsbackarna. Tänker att det nog beror på att blodtrycket sjunker för mycket så fort pulsen går ner lite, bestämmer att det är bättre att springa långsamt, utom i de allra brantaste partierna. Jag vill ju inte trilla omkull! Kämpar nu för att hålla 6 min/km tempo. Direkt jag tappar koncentrationen faller jag ner mot 6:30 eller tom 7:00. Det är nästan som att det är sekund för sekund som gäller. Känns som att jag nu är inne på min tuffaste Lidingöultra av 9 försök. Påminner mig själv om att ändå njuta av naturen och upplevelsen. Det är dubbelt, allt gör ont, men jag är ändå tacksam för att kroppen fungerar och jag får vara med om att springa det här fina loppet igen. Lovar mig själv att skriva en Race report, så inte upplevelsen försvinner in ett töcken, och blir en del av livssuddet för att använda Micael Dahléns uttryck, där alla andra lopp och upplevelser är hoprörda, att loppen och upplevelserna faktiskt ska gå att skilja från varandra. Påminner mig själv om att fortsätta ta ögonkontakt och tacka dem som hejar på, både för att jag vill och för att det ger mig energi.
Kommer till Abborrbacken, går uppför första brantaste delen igen, springer resten. Tar min sista gel på toppen, som belöning. Armarna i luften, tänker att det var min 28 gång uppför Abborrbacken på tävling, drygt 5 km kvar. Önskar mig ett ”Runners high”, men det funkar inte så, det verkar mer komma i samband med eufori och beslutsamhet. Orkar inte trycka på nedför backen, försöker slappna av rulla på. Drar i mig två muggar cola vid sista kontrollen, känner mig tacksam och tackar för uppmuntran från funktionärerna. Lean in, step up, lean in, step up. Ser 45 km skylten, händerna i luften, svårt att känna riktig glädje, fortfarande för långt kvar, för mycket kamp och smärta. Alla åskådare efter vägen är riktigt uppmuntrande, ”Kom igen, starkt jobbat, bara några km kvar” ord och meningar som känns bra att höra.
Måste gå uppför Karins backe, snurrar i huvudet på toppen. Försöker trycka på lite mer, 3 km kvar, två riktiga backar. Mera uppmuntran, ”bara en backe kvar”. Nu är det nästan bara lätt utför eller platt hela vägen. Lätt som en Plätt! Glädje, benen svarar plötsligt, kan öka sista två km. Det är som jag får tillgång till nya muskler. Det går plötsligt att trycka på igen. Springer med ett leende i hela kroppen. Nu har jag fixat det – igen, trots alla tvivel jag känt de sista månaderna. Ser ingen löpare framför mig. Öser nedför sista backen, in under vägen, upp på andra sidan, försiktigare i de branta svängarna in mot Lidingövallen. In på banan, spurtar ensam in i mål –Tid: 4:53 – 13 minuter långsammare än förra året – Det spelar ingen roll. Precis nu: Lycka!
