Igår sprang jag ultravasan 90k, och som vanligt efter ett lopp där jag kämpat i måånga timmar så är jag fullmatad med intryck som behöver bearbetas. Hjärnan vrider och vänder på upplevelserna och repeterar olika sekvenser tills det känns färdigt. Flera gånger har jag tänkt att det vore både bra och roligt att skriva en race report medan intrycken är färska, och nu är det dags.
Jag och min kompis Anders Holgersson hade bestämt att springa tillsammans sedan några veckor. Anders hade i sin tur blivit kontaktad av Markus Stenberg, en yngre kille från Söderhamn som ville ha sällskap under loppet.
Tillsammans med min fru Lotta hade jag hyrt en stuga i Transtrand några kilometer från starten. Som brukligt före ett lopp där jag ska göra en prestation som jag upplever är utöver det vanliga, var jag lite spänd och orolig före och sov knappt något alls, snarare någon slags halvslummer åtminstone till 01-tiden. När sedan klockan ringde för väckning kl 3:30 gick jag som i en dvala och tröck i mig lite frukost, packade ut grejerna i bilen och åkte till starten.
Vid startområdet var det fortfarande mörkt. Tempen var ca 2 grader och det var råkallt och fuktigt. Det stora uppvärmda tältet på området fylldes undan för undan på med löpare och luften började vibrera av spänd förväntan. Jag och Anders träffades och började med lite pep-talk inför loppet. Så småningom dök även Markus upp. Han är en 21-årig 90-kilos biff som börjat springa på egen hand, och bestämt sig för att göra Vasaultran utan att tidigare gjort någon mara eller liknande.
När det är några minuter kvar till start skalar vi av oss våra överdragsplagg och går ut i startfållorna. Samma mäktiga musik pumpar ut över området som vid Swiss Alpine Marathon. Antagligen har Jonas Buud, som är initiativtagare till loppet och åttafaldig vinnare av Swiss Alpine fått tag på musiken från arrangörerna. Musiken får mig att känna mig stark, glad och förväntansfull och jag längtar efter att få börja springa. Startskottet går, alla jublar och applåderar och massan börjar röra sig. Det är inte så trångt, ca 1200 var anmälda, men bara drygt 800 har kommit till start. Anders och Markus låter mig bestämma tempot, min planering är att försöka att hålla ett snitt på ca 6:30 tempo, men även att låta den upplevda ansträngningsnivån styra tempot. Första kilometrarna bär uppför, men det känns bara skönt att få upp värmen lite, för vi fryser i våra tunna kläder. De flesta springer och småpratar med varandra, och jag upplever inget av den hetsen som brukar vara på ett marathon de första kilometrarna.
Så småningom börjar det plana ut lite och vi hittar ett bekvämt tempo som vi alla trivs i runt 6 min. De första kilometrarna går på asfalt och grusväg, sen kommer vi till klassisk vasaloppsterräng, med tallhed och myrar, ljuset börjar komma och vi tar in omgivningarna. Landskapet är fantastiskt vackert, med soluppgång och dimma över myrarna och underlaget är lättsprungen stig och spångar. Kroppen mår bra och jag känner eufori, samtidigt som jag inte kan låta bli att tänka att jag borde haft min lilla sportkamera med mig. Anders tar iaf några bilder med sin mobil.
Precis som det brukar vara vid ett långlopp så har vi alla lite krämpor, jag har dragits med smärtande hälsenor sen oktober ifjol, Anders har en bristning i låret som gjort honom osäker på om han skulle kunna starta ända in till de sista dagarna före loppet och Markus har haft problem med en höft efter sin träning, med bl. a. fyra 45 km löppass. Smärtorna kommer och går i mina hälsenor och jag har krampkänningar i låret och Markus får smärtor i ett knä som strålar ut i hela benet. Vi känner oss fortfarande ganska jämna i löpkapaciteten och mår på det hela taget bra. Jag har en del magproblem och får köa till toalett både i Smågan och Mångsbodarna, men i övrigt är allt perfekt. Terrängen är fortfarande till största delen omäxlande stigar och spångar och vi trivs med löpningen och sällskapet. På sträckan mot Risberg och ända till Evertsberg d.v.s. efter ca 30-47 km, börjar jag känna att jag sackar efter lite i uppförsbackarna, pulsen blir lite hög och jag får kraftigare krampkänning vid flera tillfällen på insida vänster lår. Jag börjar fundera lite om jag kommer att få släppa mitt löpsällskap, eftersom jag vet att det kommer att få konsekvenser om jag går på för hårt. Det känns lite tungt att tänka att jag är den svagaste löparen i sällskapet, men bestämmer mig snabbt för att ta det kilometer för kilometer och se vad som händer. Vi gör ett ganska långt stopp i Evertsberg, då både Anders och Markus behöver gå på toa och det är kö. Lotta är där och bjuder på energibollar och Markus har sina föräldrar och sin flickvän på plats. Vid det här laget är det rejält varmt och stoppet är skönt, vi svalkar oss, fyller på med energi och går ner i puls några minuter.
När vi fortsätter tror jag vi alla känner oss relativt pigga och sugna på att köra vidare. Nu har vi en 15 km sträcka framför oss till Oxberg, med 3 vätskekontroller på vägen. Mentalt delar jag upp loppet i de ca 4-5 km etapperna som det är mellan vätskekontrollerna och det känns fullt hanterbart. Efter några km börjar Markus halka efter, vi väntar in honom, men han halkar efter igen. När jag kollar med honom så har han jobbigt att andas. Det är pressande hetta, ca 25 grader i skuggan, helt vindstilla och betydligt hetare i solen, och Markus är en stor kille, så han förbrukar nog betydligt mer energi än jag och Anders, som båda är betydligt lättare. När vi kommer till kontrollen efter 54 km bestämmer sig Markus för att släppa oss och fortsätta i eget tempo. Vi fortsätter mot Oxberg och det kommer en etapp med roliga stigar där jag känner mig stark och det är härligt att springa. Vid Oxberg vill jag vidare, så vi gör bara ett kort stopp. Jag har fått vittring på 10 timmar och tjatar på om vilket tempo vi behöver hålla och möjligheter att klara 10 timmar. Anders svarar knappt, och när jag säger samma igen svarar han att jag kan köra på. Jag vidhåller att vi kan köra tillsammans och vi tuggar på en liten stund till, men i nästa uppförsbacke säger Anders att han har kramp och behöver sakta ner. Vi bestämmer att dela på oss och jag maler vidare själv.
Vi har nu varit ute närmare 7 timmar och den mentala kampen växer, samtidigt som det är betydligt tyngre att köra vidare ensam. Vid det här laget är det viktigt att kunna hålla sitt eget tempo helt och hållet, börjar man tänka att man måste öka lite med hänsyn till den man springer med är risken stor att gå i väggen totalt, så jag har full förståelse för att Anders vill fortsätta själv. Jag har satt upp en egen målhierarki, med 1. Försök snitta 6:30, d.v.s. gå runt på 9:45 (under 10 timmar). 2. Klara 11 timmar. 3. Klara att komma i mål. 4. Ställ upp och kör tills kroppen inte klarar mer, t ex om jag får någon skada, eller jag blir plockad av banan p.g.a. att jag inte fixar reptiden. Så länge jag har möjlighet ska jag isf försöka gå (men inte springa) trots skada. Förutom målen har jag en del strategier som hjälpt mig på olika längre lopp genom åren. Den viktigaste är att bryta ner loppet i mindre och mindre delmål ju tuffare det börjar bli. Andra strategier är att hitta saker som ger glädje och energi på vägen, att praktisera de affirmationer jag övade in de första åren jag började springa och att försöka vara närvarande i kroppen och hitta det bästa möjliga flytet i löpningen trots att allt i kroppen är stelt och gör ont.
När jag blir ensam börjar jag tappa modet lite och börjar leta mentala strategier. Eftersom det sitter skyltar för varje km är det lätt att dela upp loppet km för km och jag börjar från 64 km och framåt att säga för mig själv, ”sixtyfour down, twentysix to go” osv ända in i mål. För var 10e km sträcker jag armarna i vädret och jublar, men det jag framförallt tänker på är att Lotta nog är i Hökberg och att jag kan få en kram och uppmuntran av henne där. Jag hoppas det så mycket att jag nästan känner mig desperat de sista km innan Hökberg, och jag får en enorm energikick av att hon står där och tar emot mig. Om hon inte varit där har jag nog fått satt mig ner och samla ihop mig en bra stund för att öht komma vidare. Okej, ” 71 down, 19 to go, en liten förmiddagsrunda, hur svårt kan det va?”. Banan är nu mestadels lättsprungen. Det lutar mest svagt utför till Mora, uppförsbackarna är små och flacka och jag bestämmer mig för att inte gå en meter, förutom vid vätskekontrollerna.
Jag fortsätter räkna ner, och har tagit en extra energigel med mig från Hökberg för att belöna mig med mitt emellan Hökberg och Eldris, dit det är 10 km. Jag nöter på, håller ett superjämt tempo på 6.30, manar fram affirmationerna ”jag springer lätt och avslappnat, smärtan är en del av upplevelsen, det är det här jag längtat efter, 72 down, 18 to go, jag kommer att fixa 10 timmar, jag är bra på att hantera värme – det är min styrka, vätska om 2-3 km, fy fan vad gott det ska bli”. Efter Eldris börjar euforikänslorna komma, ”jag fixar det, 10 timmar, kung, håll tempot bara”
De sista 25 km har jag en stor del av tiden huvudräknat frenetiskt, vilket tempo behöver jag hålla? Vad klarar jag det på? Om något händer och jag får gå, vilken tid kommer jag in på då osv. Eftersom jag klarar att räkna ser jag det som ett tecken på att jag är någorlunda fräsch och att hjärnan får tillräckligt med energi, av erfarenhet vet jag att det inte alls fungerar att räkna när jag är för utmattad. På slutet märker jag att för varje km kan jag räkna upp tiden jag har på mig för att fixa att komma under 10 timmar, d.v.s. först klarar jag mig med 7 minuters tempo de sista 14 km, sen så småningom 8 minuters tempo, sista 2 km räknar jag med att jag kan gå resterande väg till mål och ändå klara det ”kung”.
När det bara är 2 km kvar känner jag igen mig väl från vasaloppet på skidor, och från att jag varit på vasaloppsspåret och sprungit tidigare en sommar. Jag springer med något som känns som någorlunda lätta steg – typ – på rullskidsbanan, och sen ner mot Moraparken. De senaste 25 km har jag mest sprungit förbi 90k löpare, men nu kommer några yngre grabbar i 90k klassen och swishar förbi mig och jag får intala mig att jag ska fortsätta att hålla mitt eget tempo. Jag oroar mig lite för den branta knixen på bron över ån, och mycket riktigt får jag lite kramp i låret, men det släpper snabbt när jag kommer över på andra sidan. När jag kommer till upploppet och får applåder och hurrarop går kroppen allt lättare, euforikänslorna är totala, men när jag ökar lite till kommer krampen igen och jag får dra ner lite och glider, eller kanske stapplar, in i mål. Jag har ont överallt och det är bara som det ska, lycka lättnad, stolthet. Jag fixade det, 9:51 ända från Sälen till Mora, det är svårt att begripa att jag sprungit hela vägen, men nu har jag gjort det.
?