Race report Vemdalen Fjällmaraton 2017
Vyn över fjället är fantastisk, stigen sluttar bara svagt uppför och marken är för tillfället inte riktigt så stenig och ojämn som tidigare. Jag tänker att jag borde skutta fram, men motvinden är obeveklig och benen och vaderna känns redan stumma och ömma fast vi sprungit mindre än halva loppet. Försöker springa närmare Anders rygg för att få skydd för vinden, men snubblar en par gånger, så jag backar tillbaka igen. Springer ner från kalfjället och vi får tanka energi vid Gammelvallen nära Oxsjön, det känns lättare igen. Viker av från stigen till obanad terräng, det börjar bära uppför. Det blir tvärbrant, vi går några hundra meter, men vaderna blir tvärstumma av den branta terrängen. Går ner på alla fyra och börjar krypa eller ”scrambla” uppför berget, det lättar lite i vaderna men pulsen ökar. Tänker att det är lite som styrkeövningen björngång som jag kört i olika träningspass och som är en riktigt tuff övning. Konstaterar att det går klart fortare att gå björngång och att nu får jag chansen att träna ordentligt. Anders, som har varit superstark hittills och som verkar bara flyta fram i stenig och svårsprungen terräng, halkar efter lite. Jag passar på att vila, peppa Anders lite och ta bilder några gånger på vägen upp. På toppen av Oxsjövålen står en helikopter, utsikten är grym, känner tacksamhet att jag har möjlighet vara med och uppleva det här. Vi sätter händerna i luften, uppmuntrar varandra. Pratar om hur tufft lopp det är, men också att det blir mer upplevelse och äventyr ju tuffare det är. Att det är att uppleva utmaningar och äventyr vi är ute efter.
Efter att ha lagt mycket tid och energi till planering, förberedelser och arrangerande av swimrunloppet Skärgårdsutmaningen, där jag är tävlingsledare, åkte jag och Min fru Lotta till Vemdalsfjällen för att koppla av mentalt, vandra och springa några dagar. Några dagars lugn löpning på fjället gav mersmak och efter att ha träffat på arrangören och fått klart för mig att det fanns ett tjugotal platser kvar anmälde jag mig till 44 km loppet, trots att jag knappt sprungit några långpass under sommaren. Förra året deltog jag i premiären av samma fjällopp men på 24 km sträckan. Jag tänkte då att loppet skulle bli ett bra träningstillfälle inför Ironman Barcelona, en månad senare. Jag tyckte 24 km fjälloppet var fantastiskt fint, men också stenhårt pga den tuffa och rejält tekniska terrängen med mycket sten, rötter, myrar och kilometervis obanat. Då var jag i kanonbra form och jag kände mig också riktigt stark rakt igenom hela loppet. Jag fick med mig en positiv minnesbild, som verkligen etsat sig fast, och som sen fått symbolisera Vemdalen fjällmaraton för mig. Ungefär halvvägs efter banan: jag springer ensam i obanad terräng över en stor myr mellan knotiga fjällbjörkar. Plötsligt kommer helikoptern som bevakar loppet flygande och sänker sig över myren. Den lägger sig jämsides med bansträckningen och jag ser att de fotograferar mig där jag kämpar mig över myren. Kombinationen av ansträngningen, att jag känner mig stark, naturupplevelsen och helikopterbladens smattrande och vinddrag gör att jag under några intensiva sekunder känner mig som en äventyrare. Det var bara såå jäkla grymt!
Vägen till att bli traillöpare, har dock varit ganska lång. När jag började springa för drygt 20 år sedan, var det helt och hållet asfaltsmaraton som var målet. Jag blev ganska snabbt en hängiven löpare. Förutom en par maraton om året deltog jag i diverse lokala lopp på mellan 6-15 km, oftast på asfalt, grusväg eller fina stigar. När jag efter något år även började träna för och springa Lidingöloppet, blev det synonymt med terränglopp för mig, dvs lättlöpta parkstigar. När jag och min kompis Per-Erik 2013 började planera banan och reka terrängen inför att vi tänkte arrangera den första Skärgårdsutmaningen insåg jag att vi hade helt olika bild av vad terränglöpning är, och vad som är löpbar terräng. Per-Erik är erfaren orienterare, och undan för undan hjälpte han mig flytta gränserna för var det går att springa. Numera tränar jag mest i terrängen, men jag märker att min löpstyrka fortfarande kommer mest till sin rätt om det är lite mindre teknisk terräng.
Nu går det utför igen och jag ser Anders flyta fram över stenarna. Jag kämpar för att hänga med honom, tycker det ser så lätt ut. Får hela tiden tankar att jag inte klarar av att hänga med. Byter fokus, från att kämpa för att försöka springa lika fort som Anders, till att koncentrera mig på löpteknik och hållning: öppen höft, kortare, distinktare steg, hitta rytmen, spänn bålen, lagom förspänning i foten, kort nedslag, slappna av i underbenet i svingfasen. Försöker se framför mig hur det ser ut där allt hänger ihop och samtidigt ger en skön känsla. Upptäcker efter ett tag hur bra det känns. Mår riktigt bra, njuter av löpningen. Har kommit ner i lägre terräng. Är skyddad från vinden, solen värmer. Är inte iskall om fingrarna längre. Ser på GPS:en att vi sprungit 26 km. Tanke: jag är lyckligt lottad som faktiskt springer 44 km och inte 24 km, då skulle loppet redan vara slut, när solen skiner kan jag springa hur långt som helst. Ca 20 min senare vid ungefär 29 km, vi är på väg upp på kalfjället igen. Tanke: jag är helt slut, så här slut kommer jag inte ihåg när jag var sist! Det svänger snabbt! Kommer upp till Jaktstugan efter ungefär 31 km. Lotta och Anders flickvän Josefin står där och hejar på. Jag vill bara tvärstanna och fylla på energi. De säger att det bara är en par hundra meter till energikontrollen. Stapplar dit. Tankar ordentligt, kaffe, buljong, saltgurka, lakrits, kexchoklad. Samlar ihop mig, får lite uppmuntran. Bestämmer att jag snart ska släppa Anders, hålla mitt eget tempo, upplever att jag får ta i för mycket så snart det blir tekniskt.
Springer vidare över myren tar oss uppför södra delen av Mörkfjället, som kallas Stolen. Terrängen är fortfarande tuff, och jag släpper Anders, ropar att han kan köra sitt tempo, att vi ses i mål. Vi bestämde ju strax före start att köra tillsammans så länge det passade, det var inget som var planerat i förväg, bara en slump att vi känner varandra och var med på samma lopp. Såg honom även på Stockholm marathon och vi fick då tider rätt nära varandra.
Tar mig vidare upp till toppen av Skalsfjället. Nu är det ända ner till Skalspasset på stumma ben. Försöker hitta ett löpsteg som inte bromsar för mycket, som inte gör så ont i knän och lår. Vet att det är en blå pist, dvs lätt, men det känns jäkligt brant att springa. Tänker på hur lätt det är att åka skidor eller snowboard ner. Hur jag gjort det fler gånger än jag kan räkna. Nu är det varmt igen, känner mig het. Är kissnödig och stötarna av nedförslöpningen gör att det blir bråttom. Halvvägs ner ser jag inte någon löpare varken bakom eller framför mig. Har blivit omsprungen av några nedför och sprang förbi någon enstaka. Tänker att jag sprang väldigt mycket fortare nedför den här backen när jag sprang korta banan förra året. Klarar inte att öka.
Kommer ner till Skalspasset. Tar av mig jackan, pular ned den i min ultraväst. Första gången jag tävlar med den västen, tycker den funkar suveränt. Samlar ihop mig lite, tar en energigel. Vet att jag ska upp till Hovdetoppen nu, via två svarta pister: Gamla puckeln och Stugbranten. Ser människor på rad där uppe sakta nöta sig uppåt steg för steg, som bergsklättrare på hög höjd. Här går det dock sakta pga redan trötta ben snarare än låg syrehalt. Efter puckeln ser jag Anders igen, märker att jag kommer allt närmare. Ser på GPS:en att tempot är ca 24-26 min/km. Undrar om jag kommer klara att komma i mål under 6 timmar. Försöker lite olika teknik för att skona vaderna lite och ändå hålla hyfsat tempo. Ser en del som går sicksack uppför branten. För min del funkar det bäst att gå med fötterna utåtvinklade, sedan så många steg på tå som jag klarar innan vaderna blir totalt stumma för att sedan gå tillbaka till utåtvinklade fötter igen. Det är inte tillräckligt brant för att det ska löna sig att gå på alla fyra.
Lotta och Josefin hejar på oss från liften, de är på väg upp på toppen. När jag är nästan uppe står de i Stugbranten och möter oss, Anders är strax före. De trippar lätt före oss till toppen, inga trötta ben där.
Tankar mer energi på Hovdetoppen, samlar ihop mig lite mentalt. Drar iväg tillsammans. Efter några minuter när det blir mer teknisk terräng och brant utför släpper jag Anders igen. Går in i bubblan, ca 8 km kvar, ser att jag kan klara 6 timmar om jag kan hålla tempot på under 8 min/km. Utför och svagt uppför är det inga problem, men när det blir lite brantare uppför och dessutom stenigare, blir jag tvungen att gå igen. Träffar på en bekant som brukar vara med på Skärgårdsutmaningen. Han ser jättepigg ut men har knäproblem, har fått backa nedför hela slalombacken. Springer med honom till kontrollen vid Björnrikestugan. Träffar Anders där igen. Försöker vara lite snabbare iväg.
Ca 4 km kvar, de två första km är både uppför och tekniska. Anders försvinner igen efter ett tag. Kämpar för att hålla uppe tempot, springer så snart det blir lite mindre brant. När det bär nedför får jag flashback från det första året jag sprang Swiss Alpine, då jag upplevde att jag kunde springa på ganska snabbt nedför branta stiga med lösa stenar. Leden här känns väldigt likt i karaktären efter man passerat Sertigpass på Swiss Alpine. Försöker hitta samma känsla, men det går inte så bra. Kommer till ett krön med fantastisk utsikt. Måste göra mig tid att ta upp kameran, ta en bild. EFTER NÄSTA KRÖN ÄR DET BARA NEDFÖR – KOM IGEN. Nu är det bara från Vargransfjällets topp och ner till Skalstorget kvar. Försöker pressa på i nedförsbacken, hitta löpsteget, ignorera smärtan i låren. Kommer inte ner under 5 min/km trots att det är lättsprungen terräng. Sista 500 m innan Barnbacken är riktigt tekniskt, kämpar för att hålla farten och flytet uppe, koncentrerar mig så mycket det går. Ut i barnbacken, försöker fokusera på att löpa fullt med bra löpsteg. Ge allt nu!!
I mål på 6:00:07. Känner mig helt tömd på energi, nöjd med min prestation. Känner glädje över att jag klarade det. Glädje över att jag fortfarande kan göra såna här kraftansträngningar, få uppleva tröttheten, smärtan, naturen, gemenskapen och faktiskt trots allt må ganska bra efteråt. Glädje över hur levande jag känner mig av sådana här utmaningar, där alla delar är viktig för upplevelsen. Nu ska jag iaf vila ett tag!
?
