Äventyrsgenen DRD4-7R
Stålnäs 24 maj 2025
I sin bok The Explorers Gene skriver Alex Hutchinson om hur människans nyfikenhet och driv att fortsätta utforska vad som finns bakom nästa krön varit en av de största framgångsfaktorerna för homo sapiens. En gen som man tror har varit avgörande är DRD4 och en längre variant av den genen som kallas 7R-allelen eller L-DRD4. DRD4 står för Dopamin Receptor D4 och är bl. a kopplad till vårt motivationsystem. När man undersökt olika befolkningsgrupper har man sett att människor vars förfäder migrerat längre geografiskt från människans ursprung i södra Afrika, och även de som migrerat till avlägsna öar som varit svåra att till sig till, har högre frekvens av 7R-allelen.
Man har hypotesen att drivet att ta sig vidare och utforska i sig varit en vinnande faktor för människan, och att andra egenskaper som personer med L-varianten tenderar ha, som mer risktagande, sensationssökande och öppenhet för nya erfarenheter har ökat överlevnadschanserna för de som gav sig iväg, och att de bidragit till att gruppen de ingick i klarade sig.
Neandertalarna (homo neanderthaliensis) levde i samma områden i Euopa och västra Asien under hundratusentals år utan att migrera länge sträckor och de hade troligen inte 7R-varianten, eller så var den åtminstone extremt ovanlig bland dem. En hypotes är att bristande driv att utforska olika miljöer bidrog till att de som art inte överlevde (även om 1-2% av deras gener överlevt bland européer, asiater och ursprungsbefolkningar i Amerika, då de korsats med varandra efter migrationen från Afrika).
Ett perspektiv som flera forskare använt när de tittat på vår drift att utforska är konflikten mellan explore vs exploit. Kanske ska vi se det mer som ett samspel mellan att fortsätta söka sig vidare och undersöka nya möjligheter eller att stanna kvar och förvalta och förfina det som finns här och nu, det välkända och tillgängliga.
I ett mer existentiellt perspektiv kan det handla om stanna i tryggheten eller ge sig ut i det okända. Att tänka på det okända kan innebära en lockelse men också kännas riskabelt. Generellt är vi betydligt mer benägna att vara utforskande när vi är unga än när vi blivit äldre, då det okända kan kännas mer hotande mot allt vi redan hunnit uppnå. Ett talesätt är ”man vet vad man har, men man vet inte vad man får”. I andra vågskålen ligger risken för stagnation, att livet består av samma saker, och upplevelsen blir att livet bara passerar, utan att vi får något nytt att hänga upp våra minnen på.
Vi upplever livet och intrycken intensivare när vi är i nya situationer och får nya upplevelser. När vi tittar tillbaka är oftast minnet av en tid med fler upplevelser tydligare än en tid utan speciella upplevelser. Vi känner oss ofta mer levande när vi utforskar nya miljöer och vidgar våra gränser.
En tid som är stark i mitt minne är våra två år med 100 vardagsäventyr där jag kände mig närvarande och aktiv i att forma livet tillsammans med min livskamrat Lotta. Då vårt yngsta barn nyss flyttat hemifrån och vi kunde lägga mer tid på vår relation och vad vi ville göra med våra liv framåt. Att gemensamt planera inför och genomföra små vardagsäventyr, först 50 gånger på ett år, och sedan besluta oss för att göra 50 äventyr till under året efter, för det gav så mycket näring till vår relation och till upplevelsen av att leva.
I ett mer psykologiskt perspektiv kan forskning om nyfikenhet ge oss andra sätt att se på konflikten mellan explore – exploit.
Nyfikenhet kan beskrivas som ett biologiskt baserat system för belöningskänslighet och inre motivation och som har stor betydelse för vårt välbefinnande, där högre grad av nyfikenhet drivs av att nyhetsvärdet av något nytt och okänt är extra belönande. Du känner ett starkare driv att få uppleva nya saker och få ny kunskap. Personer med L-DRD4 genen behöver mer stimulans för att dopaminsystemet ska svara och har ofta lärt sig att söka starkare stimuli.
En av de mest framträdande forskarna inom nyfikenhet som drivkraft är Daniel Berlyne som beskrivit nyfikenhet i två dimensioner, där den ena dimensionen är perceptuell eller kunskapssökande (epistemisk), dvs att söka nya perceptuella upplevelser som ny intressant musik eller att söka ny kunskap som att läsa om andra länders kultur. Den andra dimensionen är specifik eller diversifierad, där specifik perceptuell nyfikenhet kan handla om få uppleva en specifik plats man läst om, medan diversifierad kan vara att gå runt i en stad utan att leta något specifikt, låta sig ta in nya intryck och njuta av att bli överraskad.
Inom kunskapssökande kan specifik nyfikenhet vara att ta reda på något jag har ett kunskapsglapp i, som vem fick Oscar för bästa film. Diversifierat kunskapssökande handlar mer om nöjet att få ny kunskap om vad som helst, t ex genom att titta på ett frågesportprogram, eller att läsa Guiness Rekordbok.
Jag tänker att en del av att resa för många handlar om perceptuell diversifierad nyfikenhet, att få nya intryck, för andra kanske det även handlar om att lära sig om den kulturen och platsen man åker till både allmänt och mer specifikt.
Om vi upplever att vi är personer med en stark nyfikenhet, som jag tänker många som läser den här bloggen är, upplever vi kanske oftare frustration eller minskat välmående när vi inte ser till att få tillräckligt mycket nya upplevelser.
För in egen del vet jag att mycket av min nyfikenhet tillfredsställts genom att jag läst massor ända sedan jag lärde mig läsa. En stor del av konflikten i mig har handlat om rädsla, kanske för misslyckande, för att inte duga, att jag haft för lite tillit till min egen förmåga. Framförallt under åren innan jag tog steget att börja utbilda mig.
När jag väl tog steget till mer utbildning, först via KomVux och sedan via Universitetsstudier, hade jag en enorm hunger efter ny kunskap och att få praktisera dem nya kunskaperna och det drev mig vidare, trots mina rädslor. Idag tänker jag att spänningen i yrkeslivet ligger mer i bekvämligheten och tryggheten i att fortsätta med det jag gör, som rullar på enkelt även om jag fortfarande läser massor.
I privatlivet är det ännu mer styrt av att jag blivit bekvämare med åldern, att utmana mig på nya områden känns svårare. Efter mina löparskador drömmer jag fortfarande om att få utmana mig i nya långa ultralopp. Jag har inte kommit till skott att utmana mig på riktigt i andra aktiviteter än löpning, som bikepacking i en vecka eller mer i sträck, som jag faktiskt tror min kropp skulle klara. En dröm jag börjat odla är att delta i North Cape 4000, ett osupportat cykellopp från norra Italien till Nordkap som startar i slutet på juli och avslutas fyra veckor senare i Nordkapp.
En sak som tillfört mycket i mitt och Lottas liv efter våra 100 vardagsäventyr är mindre utmaningar vi gjort gemensamt, där vi letade upp 25 toppar i närområdet runt vår fjällstuga under det första året vi efter vi köpt stugan, då vi en sommar i juni badade på ett nytt ställe varje dag i 30 dagar, eller när vi simmade minst 1000 meter per dag i öppet vatten i 30 dagar. Enkla mål som fått oss att tillfälligt prioritera att leva det liv vi vill leva.
Om nyfikenheten är stark i oss, kan vi anta att vi är födda med en L-DRD4 gen. Då är kanske kostnaden i minskat välbefinnande blir högre av att inte utmana sig, än kostnaden av att ta rädslan och det obekväma under armen och utmana sig med nya upplevelser.
Fakta om DRD4
Senare forskning har delad in varianterna av DRD4 i Short-DRD4, Long-DRD4 (2-5 repeits och 6-8 repeits) där fler repeits är kopplat till mer risktagande och utforskande. Det finns dock mest forskning på 7R-allelen och den verkar mest kopplad till utforskande och sensation seeking. Den vanligaste varianten är 4R-allelen.
Referenser
Berlyne, D.E. (1966) Curiosity and Exploration. Science 153, 25-33.
Chen, C., Burton, M., Greenberger, E., & Dmitrieva, J. (1999). Population migration and the variation of dopamine D4 receptor (DRD4) allele frequencies around the globe. Evolution and Human Behavior, 20(5), 309–324.
Hutchinson, A (2025) The Explorers Gene. New York, Harper Collins.
Kidd, Celeste et al. (2015) The Psychology and Neuroscience of Curiosity. Neuron, Volume 88, Issue 3, 449 – 460
