Söderhamn 27 augusti 2026
Race report från Swiss Alps 100k 7-8 august i Fiesch
Springer på en stig längs Aletchglaciären, Europas största glaciär. Storleken mellan de gigantiska bergen gör det svårt förstå om jag är 10 eller 100 meter ovanför glaciären, tappar helt perspektiven, omgivningen känns svår att helt ta in.
Underlaget varierar mellan relativt lättlöpt stenig stig, där det går att springa på lite snabbare, hoppande på stenblock likt det vi har hemma i Söderhamns skärgård, och kortare sektioner som är mer tekniska. Känner tacksamhet, overklighetskänslor och lyckorus samtidigt med upplevelser av stark närvaro och episoder av flowtillstånd. Har svårt ta in verkligheten: att jag trots alla skador och bakslag, trots min ålder, är här mitt i äventyret och har ett dygn framför mig av kamp och upplevelser. Mellan episoder av flow och närvaro går tankarna till det jag upplevt under de fem år som gått sedan jag sist sprang ett ultralopp, sedan jag sist hade någon form av tilltro till att min kropp skulle klara något ens i närheten av det jag gör nu.
Hösten 2021, klev jag av ett backyardlopp efter 16 varv med svåra smärtor i ländrygg och höger knä. Ville inte bryta men kände att något var ordentligt fel. insåg jag att det inte blir några mer ultralopp på länge. Upptäckte så småningom att jag fått en muskelatrofi i höger ben och blev rädd på riktigt, att jag skulle skada mig mer om jag fortsatte springa som tidigare.
Fick konstaterat tre diskbråck i ländryggen med rotpåverkan på alla tre nivåer. Blev rekommenderad att avvakta ett år innan jag tog ställning till operation och att helt sluta springa. Bestämde mig själv för att ge det 500 dagar. Fortsatte springa, men bara några kilometer per vecka, från tidigare ca 60-80 km per vecka. Harvade på ett år med behandling och rehabträning hos fysioterapi och chiropraktor, men tröttnade på konventionella träningsråd som jag upplevde inte ledde någonstans. Tog hösten 2022 kontakt med Anders Nordström vid Pluspraktik för att få hjälp att jobba från grunden. Det första året hade vi mest fokus på att träna fötterna, få dem mer starka och funktionella.
Fortsätter in i ett brantare och mer tekniskt parti, sprungit ca 11-12 km, ser att vi är på väg bort från glaciären och att det skymmer. Stannar för att ta ett foto av utsikten. Börjar springa igen samtidigt som jag fumlar med att lägga mobilen i löparvästen. Trampar rejält snett med högerfoten. ”Aj som fan”. ”Tänk om det redan är över, och mitt klena ben dessutom”.
Märker snabbt att jag kan belasta foten och halta vidare. Gör ont i varje steg och det känns ostabilt. När jag sprungit en bit behöver jag inte halta mer, men det gör fortfarande rejält ont.
”Nu Micke är det fokus som gäller, inget mer slarv, fota när du fotar, spring när du springer, en sak i taget”.
Tänker att jag åtminstone inte känner av revbensskadan på samma sätt längre och så länge jag kan springa fortsätter jag springa. Har tre veckor tidigare i min vanliga tankspriddhet varit klumpig och trampat igenom bjälklaget i en utbyggnad jag håller på med hemma. Slog revbenen på tre ställen på höger sida, fram, sidan och bak. Alla tre ställen och musklerna omkring har smärtat rejält, gjort det svårt att sova och vända mig i sängen, svårt resa mig upp, och gjort det nästan outhärdligt att springa de första två veckorna efter skadan. Fått fokusera på att gå i backar istället. Nu har det gått 19 dagar och det går under omständigheterna bättre än jag kunnat förvänta mig
Har sprungit i rygg på två svenska killar, John och Robert, sedan första check-point Kühboden efter 7 km. Kommer ikapp Robert igen ett tag efter snedtrampningen, John är utom synhåll. Ligger bakom honom en stund men upplever efter fem minuter att tempot ökat, att vi springer för fort. Säger att behöver släppa och hålla mitt eget tempo om jag ska klara mig i mål. Säger att vi ses och önskar honom lycka till.
Närmar mig check-point två Gletcherstube drygt 3,5 timmar efter starten, samtidigt börjar mörkret lägga sig. Klockan strax efter 21. Har blivit kyligare och tar av mig löparvästen letar upp pannlampan och min vindjacka. När jag bytt om går jag till energibordet. Finns hel del att välja på. Halsar en Red Bull, dricker sportdryck och fyller båda flaskorna jag har på bröstet i västen med sportdryck, äter massor av vattenmelon, apelsinklyftor och dricker lite varm buljong. Kollar på mitt planeringskort med sträckor, höjdmeter och tider. Konstaterar att jag tagit mig drygt 1500 höjdmeter på drygt 15 km.
Stoppar undan stavarna och joggar iväg på en fin stig över klipphällar. Mår bra, förutom att högerfoten gör ont, men inte värre än att den går att springa på. Tror mig ligga lite efter min tidplan, fortfarande en knapp timme före Cut-off. Lättad över att ha kapacitet att inte behöva vara jagad av tidsgränser. De har satt tidsgränser för att få fortsätta loppet redan från första check-point, och vidare längs alla 10 check-points. Gjort en tidplan för att ha något och förhålla mig till, en plan som verkligen är en gissning utifrån att jag inte sprungit varken lopp, eller längre sträckor än 2 mil på 5 år. Inser senare att jag läst fel på planen, då jag egentligen låg före min tidplan och hade ca 1:20 h tillgodo.
Har sedan jag började jobba med Anders tränat rehab och styrka på ett helt annat sätt än tidigare. De senaste åren, bland annat gjort extremt mycket olika utfalls- och gummibandsövningar i alla tänkbara riktningar och vinklar. Samtidigt med min rehab har jag sprungit så mycket kroppen klarat. Det tog flera år innan jag klarade springa en mil, och om jag försökte springa lika långt igen samma vecka fick jag ofta bakslag.
Har kombinerat rehabträningen med att cykla, simma, paddla, toppturat, åkt skidor, allt som för tillfället funkat. Samtidigt som jag känt att min kropp blivit starkare, har bakslagen fortsatt att komma. När det gått 500 dagar av rehabträning, bestämde jag mig för 500 dagar till, och efter det ytterligare 500. Nu har rehab och styrka blivit en del av min vardag, jag har övningar som jag bara fortsätter att göra. Det har gått 1798 dagar mellan den backyard ultra jag klev av på natten 5 september 2021, tills jag stod på startlinjen igen den 7 augusti 2026 i Fiesch.
På väg ner genom skogen mot Bellwald, springer längs smala stigar på klippkanter, på branta trappor nerför klippor, oftast helt utan räcken, men ibland är trapporna riktigt långa och går längs sidan på en klippa och det går att få hjälp att dra sig upp i räckena. Stigen slingar sig genom mörkret upp och ner och fram och tillbaka och det känns lite som ett lekland för vuxna. Passerar den långa bron över en ravin.
Kommer så småningom ner på en grusväg. Har sprungit, gått och klättrat i drygt 5 timmar. Kommer in i en löprytm. Känner mig stark och är upprymd av upplevelsen av bansträckningen. Blir medveten om att kroppen hanterar påfrestningen, att det plötsligt känns tryggt och vant, att löpningen fallit på plats, att det här är något jag kan och klarar. Spelar ingen roll att det gått 5 år sen jag sprang långt sist, att jag inte kunnat träna ordentligt före loppet, att jag har ont i foten och revbenen, att jag haft mina diskbråck, atrofi i höger ben och artros i knät. Allt fungerar ändå. Tror plötsligt på mig själv på ett sätt jag inte känt sen 2019, innan alla problem började smyga sig på. Det är som att slå om en strömbrytare i hjärnan, en transcendent känsla av att gå från tvivel till trygghet. Från att inte känna mig hemma kroppen och känna att den kan svika mig oavsett vad jag gör, till att känna mig som en helhet, som ett med min kropp. Känner att jag kommer bevara känslan och upplevelsen, att den kommer ta mig i mål.
På stationen i Bellwalld kommer en väldigt medtagen man i min ålder instapplande, säger att han behöver hjälp. Sjukvårdare kommer till honom, när de ska prata med honom orkar han inte sitta, lägger sig ner på asfalten, börjar skaka, de letar fram filtar, rullar in honom i dem, han kan knappt hjälpa till, ser knappt ut att vara medveten. De börjar mäta saturation, kolla blodtryck. Vet inte vad som hände vidare med honom, såg ut att bli väl omhändertagen. Blir mer medveten om att det gäller att ta situationen på allvar, att det lika gärna kan hända mig om jag inte tar hand om mig själv.
Joggar ut från stationen i Bellwald där jag följt min rutin med Red Bull, sportdryck och frukt. Det är en stjärnklar natt. Träffar en kille från Nederländerna, vi joggar på en stund tillsammans längs en grusväg, utbyter erfarenheter. Noterar hur vackert det är med stjärnhimlen. Bestämmer att släcka pannlamporna, titta på stjärnorna, fortsätter i tystnad några minuter med bara stjärnorna som ledljus, är närvarande upplevelsen. Han nämner hur unikt det är att få uppleva stjärnhimlen utan ljusföroreningar.
Kockan är runt 4 på natten, viker upp på en stig på berget mot Chäserstatt, har hört att det är en tuff stigning. Stannar till, dricker, äter en gel, påminner mig om att inte gå tom på energi när jag ska uppför långa stigningar. Stigen vindlar på skrå från början, men viker sedan rakt uppför, blir allt brantare. Kämpar steg för steg, försöker att inte stanna för många sekunder när jag vilar. När jag till slut kommer upp, ligger folk utslagna överallt på gräset i mörkret och pustar ut. Börjar med att fylla på energi och vätska. Håller mig till Red Bull, sportdryck och frukt. När jag stillat de omedelbara behoven testar jag rösti med stekt ägg. En man i 70 års åldern står och steker på en murikka och ropar RÖSTI högt och ljudligt varje gång han har en portion klar. Klarar att äta hälften innan det växer i munnen. Det är lätt att bli illamående när ansträngningsgraden är hög över tid och jag har extra svårt äta mat på natten under ett lopp.
Sätter mig i gräset, ringer Lotta, längtar efter att höra hennes röst.
Jag: Hej hur är det, har du kunnat sova?
Lotta: Ja det går bra, hur är det med dig?
Jag: Det känns skönt att få prata med dig en stund och längtar tills vi ska träffas i Binn. Det har ändå gått fantastiskt bra, men just nu känner jag mig helt manglad och slut. Kommer inte fram före min tidplan, även om jag för är före nu, behöver ta det lugnare ett tag. Du behöver inte krångla och ta dig till Binn före första bussen.
Vi har planerat att hon ska möta mig där, efter 65 km och sedan vara pacer, dvs en löpare som fungerar som socialt stöd för trötta ultralöpare. Ett mål som hjälper mig på vägen är att ta mig till Binn och möta Lotta. Att få stöd och släppa taget en stund, få en kram och uppmuntran ger extra motivation.
När jag pratat klart med Lotta går jag in och tackar Röstimannen och alla funktionärer och ger mig ut i mörkret igen, tacksam för energi, vila och pratstunden.
Brant nedför, mörkt, stökigt, trötta ben, trött i huvudet.
Börjar ljusna, lite mindre brant, lite lättare.
Kommer ut i en dalgång som löper längs en liten flodfåra med små forsar, följer dalen på ena sidan några kilometer, lätt uppför. Kommer ikapp två unga grabbar som jag sett tidigare, den ena killen kaskadkräks. Jag säger några uppmuntrande ord mellan kräkningarna när jag passerar. Springer på lite snabbare. Kommer ikapp fler löpare. Korsar floden, över på andra sidan, följer fåran i andra riktningen, viker upp på berget, blir brantare och brantare igen.
Ska ta mig drygt 1100 höjdmeter innan det vänder neråt igen. Börjar se guldgult ljus på bergstoppar långt borta. Har svårt orka, hitta en hållbar rytm. Bestämmer mig för tjugofem steg, vila, tjugofem steg till vila, går lättare, testar 50 steg och vila, blir lite för tufft, står och pustar lite för länge. Eftersom jag använder stavar uppför, märker jag att det hjälper att jag gjort minst 100 armhävningar 199 dagar i sträck, är tacksam för att jag kämpat på med armhävningarna, som var riktigt svåra klara dagarna efter jag skadat revbenen, men tänker att kontinuiteten ändå hjälper mig nu. Anar att det kan bli ännu svårare få ihop armhävningarna dag 200, dvs idag.
Börjar se solen stiga upp över en topp, stannar med två andra killar, tar in och kommenterar soluppgången. Hur trötta vi än är, det här är en del av belöningen, omgivningen, utsikten, att möta solen igen efter en lång natt. Tuffar vidare uppför, kommer till slut upp på toppen, utsikten är vidunderlig, morgonsolen strålar och värmer behagligt. De flesta skalar av sig ett lager kläder, många lägger sig i gräset och vilar, fyller på med egen energi. Jag pustar två minuter, beundrar utsikten, belönar mig med en gel och sportdryck, börjar leta mig nedför. Stigen blir strax en brant, stenig, djup, fåra, svårsprungen och jobbig. Känner mig inte så effektiv. När jag kommer längre ner vid trägränsen, blir det mindre brant och stigen löper mer som en serpentin. Känns fortfarande för jobbigt att springa, ser att jag ligger efter tidplanen. En skylt säger 1:25 timmar till Binn. Klockan är 8 och jag har planerat möta Lotta kl 8:30. Tänker att jag kanske kan komma ner till kl 8:45 om jag springer på lite.
Testar några steg men benen vill inte. En minut senare kommer en fransman och trippar förbi mig med lätta steg. Tänker att sådär skulle jag också kunna göra om jag ansträngde mig. Är samtidigt bitvis stenar och rötter, relativt brant, så det är tuff utförslöpning på trötta ben. Tar mig samman och börjar springa, kan inte springa för långsamt, bromsa gör ondare i både låren och tårna och kräver mer energi, behöver våga släppa på lite. Undan för undan lossnar löpningen, får lite feeling, känner glädjen växa i bröstet, hittar flytet, springer fortare och fortare, kommer ikapp andra löpare. Kommer ikapp fransmannen och sveper förbi. Ropar: Thank you, you inspired me to run again! Fortsätter i det som jag upplever som bra tempo, befinner mig i flow och glädje, benen gör ont men det berör mig inte. Halkar till i en kurva och håller på fara ner i en brant slänt med lyckas reda upp det i sista hundradels sekunden.
Puh, nära ögat, Fokus Micke!!
Fortsätter som tidigare, hittar tillbaka till flytet, hoppar mellan stenarna.
Hinner glutta på klockan på en lite slätare passage, är fortfarande högt ovanför byn, men kan urskilja hustaken långt där nere, tror mig ändå hinna till byn inom min nyfunna tidsram. Serpentinen tar slut och stigen blir smalare och vänder mer rakt neråt, blir brantare. Lyckas ändå springa, krånglar mig förbi ett par tävlande som går. Kommer in i Binn, följer pilarna som är uppsatt genom byn, springer fortfarande hårt, känns som jag spurtar för att nå mitt mål, någon pekar mig rätt när jag tvekar mellan husen. Tar mig fram till CP, möter Lotta utanför, klockan är 8:45 och känner mig totalt utmattad och lycklig. Har på sätt och vis gjort av med massor av energi på ett helt godtyckligt mål, samtidigt har jag upplevt något intensivt och minnesvärt, att springa i flow är en form av lycka. Tänker att det är lite som att komma i mål och snart får jag möjlighet att bara följa Lottas rygg för att ta mig vidare. Får sätta mig på en stol, får yoghurt med bär som känns som balsam både i munnen och magen. Blir ompysslad av Lotta. Hamnar bredvid Nederländaren som jag tittade på stjärnorna tillsammans med i natt och vi berättar för våra respektive fruar om upplevelsen.
Joggar från Binn på stumma ben. Strax bär det uppför nästa stora berg, Breithorn. Ber Lotta ta täten som Pacer, vetskapen om att jag inte behöver kämpa själv gör att mitt eget driv läggs åt sidan, känner mig nöjd att följa. Får kämpa för att hinna med henne. Först upp genom skogen, och som vanligt på allt brantare stigar, benen protesterar, andningen är tung, blir allt varmare. Ovanför trädgränsen, börjar kampen igen, räknar steg, vilar, räknar steg vilar. Timmarna jag gjort känns i benen och hela kroppen. Tar nästan 3 timmar till toppen från Binn, cirka 18 timmar sen starten. Några kilometer bort på högplatån skymtar vi nästa check-point. Efter tankat energi, fortsätter vi på högplatån mot vägen nedför berget. Är tacksam att jag inte springer 160 k, de skulle göra en extra loop på ett annat berg innan de fick vika ner till lägre höjd. Mitt huvud säger att jag inte kan ta ett löpsteg till, om och om igen samma tanke. Vet att Lotta är fokuserad på att vi ska springa ner, men i mitt huvud gör benen och fötterna för ont.
Lotta: Kom igen nu springer vi.
Jag: Vet inte om jag kan.
Hon börjar springa. Det är grusväg, med mycket sten, både fasta och lösa stenar. I vanliga fall ändå lättsprunget, men behöver hela tiden ha koll på var man sätter fötterna.
Automatisk tanke: Det här går inte, allt gör för ont.
Ny reflekterande tanke: Nu Micke gäller det att hitta rätt mindset. Du vet att du kan springa, att det gör ont hör till. Kom igen, börja bara, låt benen göra jobbet! Ler lite åt mig själv. Practice what you preach.
Börjar springa. Trögt, stelt och tafatt till en början, blir mer avslappnat, mer närvarande efter en par minuter. Lottar ökar och jag hänger med. En serpentin i taget. Tänker att hon är ett lok som drar och jag hänger med. Får driva på i steget för att hålla samma tempo. Hittar rytmen, andningen, flytet. Går inte fort men tillräckligt för att vi ska springa förbi andra löpare hela tiden. De flesta går, men vissa springer långsammare. Springer hela vägen runt 10 km, med en kisspaus efter 8 km.
När vi kommer ner på lägre höjd blir det allt varmare, tryckande hetta. Känns som minst 30 grader eller mer, men tänker att prognosen var ju snarare 27 grader. Vi enas om att det är inbillning, och att hettan beror på att vi springer i solen. Tar en lite längre paus i Grengiols efter ungefär 85 km. Fyller på ordentligt med vätska och energi. Lotta duschar under en vattenslang. Går vidare mot nästa check-point. Blöter kepsen i ett vattenkar, är lika stekhet om huvudet en minut senare. Känns hanterbart för mig, men Lotta mår dåligt av värmen. Vi tar det lugnt. Springer en sträcka i skuggan. Känner plötsligt intensiv smärta i vänster stortå, som att det släppt mycket skinn samtidigt. Letar en plats i skuggan att sätta mig, letar fram Compeed. Tar av mig skon och skalar av tåstrumporna. Mycket riktigt har en stor blåsa längs hela insidan av stortån brustit. Klämmer ur all vätska och tejpar runt hela tån. När jag testar springa igen känner jag att det funkar att den intensiva smärtan har släppt.
Går nästan hela etappen, Lotta är medtagen, vill att jag ska lämna henne. Jag känner mig orolig för henne eftersom hon mår så dåligt av värmen, vi har varit ute tillsammans över 6 timmar, ska ta oss tillsammans åtminstone till nästa check-point. Rör oss till lite högre höjd och upp i skogen, men solen tränger igenom nästan hela tiden och det är riktigt hett. I slutet av etappen blir det lite skuggigare och vi kan springa sista kilometern till Muhlebach. Jag har fått tillbaka energin och drivet efter att fått tagit det lugnt en etapp. Vi bestämmer att jag springer vidare själv och att vi ska ses strax före målgången, ska försöka ta mig under 24 timmar.
Vi kramar om varandra och går åt varsitt håll. Springer runt en flodfåra, över en bro och tillbaka på andra sidan, följer floden till en hängbro som leder över till Bellwald. Det bär brant uppför igen upp i skogen. Bara ta fram stavarna och jobba sig uppåt. Nu är vi många som kämpar bredvid varandra. Det enda som hörs är intensiva andhämtningar och stavarna som slår i marken.
Efter 15 minuter börjar det bära svagt utför. En bred bergsrygg med mycket stenar och rötter. Det går att springa på ganska snabbt, men är tekniskt och vill man hålla lite fart (allt är ju relativt, det känns som fort, men går såklart inte fort) gäller det att vara koncentrerad på varje steg. Springer minst 30 minuter på steniga stigar, så snabbt jag kan utan att tappa kontrollen. Känner att jag ligger på gränsen, både ansträngningsmässigt och vad jag klara och samtidigt hålla reda på mina trötta ben och fötter. Kommer till en sträcka med serpentiner och i en av kurvorna snavar jag på en rot och far ut över kanten. Som tur är finns ett litet snår som dämpar fallet och ett träd jag får tag i, så jag slipper tumla vidare nedför den steniga slänten. Tar mig snabbt upp och bekräftar för en par personer som stannat till att jag är okej och springer vidare – med mer adrenalin i kroppen.
Kommer så småningom via en gångväg in till Fiesch, springer genom byn, växlar till gång när det blir uppför. Pratar med två unga grabbar som jag sprungit förbi och blivit omsprungen av flera gånger. Delar upplevelsen. Nu kommer vi att klara det om vi så ska krypa i mål.
Möter Lotta 500 meter före mål. Kramar varandra, springer lyckorusiga tillsammans. Snubblar till och nästan faller när jag passerar tidtagningsmattan 50 meter före mållinjen. Kommer i mål på 23:46. Under 24 timmar, mer än tre timmar tillgodo till repet.
Förundran, lättnad och lite misstro. Har svårt ta in att det faktiskt gick vägen. Trots allt som talade emot, har jag på nytt fått bekräftelse på att vi klarar så mycket mer än vi tror om vi gör jobbet och vågar prova, vågar vara beredda att misslyckas – och med socialt stöd och kärlek går det definitivt lättare. Tack Lotta, du är bäst!
Epilog
När vi ska lägga oss på kvällen efter loppet, kommer jag på att jag inte gjort mina armhävningar, dag 200. Känner mig totalt manglad, men tänker att jag kan göra 10 i taget. Lotta skrattar och frågar hur dum jag är egentligen. Tar mig igenom 10 armhävningar, vilar, klarar 4 till, blir helt stopp, allt gör ont och energin är slut, ger upp. Finns ingen kampvilja kvar. Vi skrattar båda åt hur korkad jag är. Känns skönt att inte behöva kämpa mer. Det finns en tid att inte ge upp, och det finns en tid när det är okej att ge upp. Vilar helt i tre dagar.
Direkt efter loppet hade jag svårt ta in att det faktiskt funkat, att jag trots allt som talade mot mig, tog mig i mål och med god marginal för de tidsgränser som satts.
Kanske lyckades loppet just för att jag satte förväntningarna lågt, samtidigt som förhoppningarna var höga, att jag inte skapade någon onödig press, bara försökte låta mig drivas av lust och glädje. Tanken var att jag ställer mig på startlinjen och gör mitt bästa, ger mig själv så goda förutsättningar som möjligt i nuläget. Tillät mig tänka att det var möjligt att springa 102 km i bergen trots att jag bara sprungit 20 km vid ett tillfälle de senaste 5 åren.
Kanske träningen för loppet egentligen startade 1996 när jag började träna för mitt första maraton. Kanske alla mil och alla lopp jag sprungit tidigare ändå räknas. Kanske all annan träning jag gjort ändå vidmakthållit en del kondition och uthållighet. Kanske jag bara behövde ge min kropp möjlighet att återupptäcka ultralöparen i mig.
Efter några dagar började jag landa mer och mer i känslan av lycka som stämmer med modellen jag beskriver nedan.
En lycka som består av känslor av glädje, tillfredställelse och mening. Som hänger ihop med att det jag gjort är något jag kämpat för under lång tid, som känts viktigt och meningsfullt. Som handlar om att visa för mig själv och andra, att om man tror på något som känns svårt och viktigt, är det värt att kämpa under lång tid, att ta ett steg i taget, se bakslag som steg på vägen att fortsätta lära sig av. Att vända tillbaka igen och igen till grunden, att fortsätt träna kondition och rehab, fortsätta utforska vägar framåt, göra det som fungerar och inte fastna i problemen, fortsätta hand om behov, som kost, sömn, glädje, upplevelser och att vårda relationer.
Albert Brooks som forskar om lycka har en egen pedagogisk modell där han beskriver lycka som bestående av tre delar, eller tre makronutrienter som han kallar det (typ som kolhydrater protein och fett, som vi behöver för att överleva): enjoyment, satisfaction och meaning. Han beskriver inte den flyktiga upplevelsen av en tillfällig känsla, utan något lite mer varaktigt, som vi kan komma tillbaka till, som det ligger en längre process bakom.
Den typ av enjoyment han talar om är en glädje vi känner som består av positiva upplevelser, stark närvaro och ofta även med en social gemenskap.
Satisfaction handlar om en tillfredsställelse av att ha åstadkommit något vi värderar, som att springa ett lopp, lära oss något nytt eller nå ett viktigt mål. Nivån av tillfredsställelse relaterar i hög grad till våra förväntningar. Höga förväntningar, tenderar att minska tillfredställelsen och öka risken för besvikelse och omvänt låga förväntningar ökar sannolikheten för tillfredsställelse. Ambition är inte problemet, att ge allt man har och sikta högt, utan att förvänta sig något, kan ge hög tillfredsställelse.
Mening rör i hög grad varför vi väljer att göra det vi gör. Ska vi göra något svårt och krävande behöver vi veta varför. Meningsfullhet gör att vi kan fortsätta kämpa när det är svårt, meningsfullhet är det som gör det värt att övervinna svårigheter, göra uppoffringar, hantera smärta. Mening gör det svåra meningsfullt. Vår motivation finns alltid i ett sammanhang, våra varför är det som skapar sammanhanget som kan motivera oss att fortsätta trots att det är svårt.
Jag tänker att känslan av mening och riktning är grunden.
Att glädjen och tillfredsställelsen är bonus. En annan bonus är att det blev en transcendent upplevelse, där jag fick flytta mina gränser igen, till en nivå jag inte varit på många år, där gick ifrån att se på mig själv som trasig och mindre förmögen, till att börja tro på mig själv och min förmåga igen.
Så varför springer jag ultralopp?
Här kommer några av de viktigaste anledningarna.
För att uppleva ett äventyr.
För utmaningen och den utveckling det kan ge.
För att få känna kombinationen av anspänning och rädsla och få jobba med att hitta mitt fokus före loppet.
För kampen, att möta motstånd och svårigheter och försöka hantera dem.
För att det ger möjlighet att känna mig extremt levande och närvarande.
För att få ägna ett helt dygn åt att bara ta mig fram för egen maskin genom naturen, uppleva solen gå ner och upp igen, se stjärnorna på natten och svettas i solen på dagen.
För att löpning för mig är glädje och social gemenskap.
För att få befinna mig i socialt sammanhang, där människor ser möjligheter istället för hinder och där jag inte behöver förklara mig.
För att få möjlighet flytta mina gränser.
För att riskera att inte lyckas.
För att ha en tydlig strävan.
För att sätta ett mål och träna för det hjälper mig att leva det liv jag vill leva.
För jag älskar att springa.
För att det ger mig mening, glädje och tillfredsställelse
För att det är ett sätt att uppleva lycka 😊
