30 juni 2017 – Kvällspaddlingstävling: Axmar Midnight Race
Nu skulle vi verkligen få chansen att prova våra surfskis rejält. Det lät på progosen som det skulle bli 8 km paddling i riktigt svåra vågor. Det hade blåst hårt hela dagen och prognosen var fortsatt hårda vindar. Från det att vi kom ut på öppet hav räknade vi med att det skulle bli rikitgt tufft. Vi var först lite tveksamma till att delta, men tänkte att vi får vända i värsta fall. Dessutom hade vi paddlingen hemifrån till Stålnäs i färskt minne då vi verkligen blev satta på prov och det faktiskt trots allt gick bra. Jag har tidigare med min förra surfski haft rätt stora problem när det varit kraftiga vindar, och framförallt om det varit stora vågor från sidan, men jag verkar kunna hantera den här skidan betydligt bättre (en surfski kallas faktiskt skida, fast de ser mer ut som kajaker).
När vi kom ner till Axmar fick vi också höra att det var en hel del personer som hoppat av pga vindarna. Inne på viken där vi skulle starta såg det dock väldigt beskedligt ut. Förutom jag och Lotta, var vi ett gäng till från Söderhamn och vår klubb Söderhamns Skärgårds Multisportförening. Erika, Per-Erik, Mattias, Stig och Erikas pappa. Per-Erik hade köpt en skida den här veckan och hunnit paddla tre gånger. Han förstod att det skulle bli på gränsen av vad han klarade men var beredd att ta smällen.
Starten skulle gå kl 20:30. Vi kom ganska tidigt, stod i kvällsolen och småsnackade, sen körde vi iväg min bil till målet, med ombyten åt samtliga. Drog på oss våtdräkterna och värmde upp med paddling en stund. Så småningom fylldes viken med kajaker, och några till surfski. Inför starten lade jag mig ganska långt bak i fältet och hade inställningen att jag skulle ta det lugnt och bara paddla i ett halvhårt tempo som jag kände mig bekväm med i vinden och vågorna.
Så snart startskottet gick såg jag att det inte gick så snabbt som jag trodde och att jag klarade hänga på bland de tio första med bibehållen balans. Så snart fältet började dras ut en aning hängde jag på Mattias i hans surfski, tänkte att Lotta ändå skulle paddla med Erika. Undan för undan paddlade vi om deltagare och vi låg femma och sexa efter ett tag. Vågorna blev tuffare och tuffare, men med några undantag kände jag ändå att jag kunde paddla på mitt max. Vi tog oss förbi fyran, som hade det kämpigt i vågorna, och efter ca halva banan och med drygt 3 km kvar lyckade jag pressa mig förbi Mattias – han hade besvärligare att manövrera bland vågorna än mig, eftersom han hade släproder på sin surfski, medan jag har centrumroder på min skida, och som därför reagerar mycket kvickare. Ganska snart efter punkten där vi vände in mot land igen och fick vågorna med oss, tog jag mig förbi trean och såg tvåan långt där framme. Jag kände att jag knappade in på honom och paddlade så hårt jag bara kunde.
Det kändes som hela jag kokade av värme i våtdräkten, trots att jag nyss haft skidan helt vattenfylld efter att vågorna slog in strax före sista svängen. Jag ångrade lite att jag öppnat länsen och släppt ut vattnet, men tänkte att jag inte ville släpa på den extra vikten och att det nog ändå var bra. Till sist blev jag tvungen att släppa ett paddeltag för att ta av mig mössan och slänga den i knät. Det var ljuvligt att få vinden i håret och jag fick förnyad energi. Efter ca halva fjärden in mot Axmar båthamn tog jag mig förbi och hamnade på andra plats. Ledaren var alldeles för långt fram, han låg minst 500 m före mig, och jag koncentrerade mig på att fortsätta hålla mitt tempo och se till att honom jag nyss kört om, inte kom ikapp mig igen. När jag passerade mållinjen fick jag ropa mitt startnummer, eftersom nummerlappen lossnat från skidan. Euforikänslan efter att ha gått i mål som tvåa och känna att jag gått för fullt, att allt har funkat och att jag presterat långt över mina egna förväntningar, var helt grym. Efter målgången, drev jag en stund. Sköljde huvudet i havsvattnet flera gånger för att kyla ner mig. Njöt av känslan i kroppen, att jag gett allt jag hade och att jag var rejält trött men ändå mådde bra.
När Lotta kom i mål några minuter senare visar det sig att hon paddlat på hårt i sitt tempo och att hon vunnit damklassen. Per-Erik kom in i mål med båttransport. Han berättade att han fått kämpa hårt i vinden och tippat i flera gånger, tagit sig upp och paddlat vidare. Från vändpunkten in mot land blev vinden och vågorna för tuffa och han lyckades aldrig komma upp i skidan tillräckligt länge för att hitta balansen och kunna fortsätta, till slut tog energin slut. Jag vet precis hur det är tippa i upprepade gånger, tills en inte orkar längre, och har varit med om det själv ett antal gånger.
Efteråt fikade vi i kvällsolen, talade om loppet och kollade in prisutdelningen. Först med Lotta som vinnare i damklassen och en en riktigt storvuxen snubbe som vinnare i herrklassen, som sedan följdes av utlottning av övriga priser bland alla deltagare. När vi kom hem firade vi loppet med varsitt glas vin (i badrummet!). Vi var båda riktigt möra och nöjda och tyckte att det här var ett bra vardagsäventyr.
En riktig superkväll!
?
