24 januari 2016
Vår stuga är på en udde, längst ut på Stålnäs, utan bilväg, el och vatten. Tidigt på vintern är vi ofta ensamma på Stålnäs, dvs det är tomt i alla stugor på intilliggande öar och vi är de enda som håller till på fastlandet på nordsidan (vår udde heter Stålnäsudden och hela området kallas Stålnäshamn).
Den här dagen var inget undantag. Vi bestämde oss för att ta skidorna på upptäcksfärd på isen och köra så långt vi vågade, vi tog nordväst i riktning mot Olsvik. Vi passerade flera områden där isen varit uppbruten och sedan frusit ihop igen, där vi fick gå med skidorna över det ojämna islandskapet.
Där havet blir öppnare utanför Olsåkersudden kände vi hur isen gungade flera decimeter upp och ner. Då tyckte Lotta det var dax att vända – vilket nog var klokt. Vi lyckades iallafall ta oss iland på stenhällorna, trots att isen rörde sig rejält vid strandkanten och det var en stor glipa där vattnet sköljde upp.
Vi stannade ett tag på hällorna och fikade med utsikt över den till synes oändliga isen, innan vi vände åter till Stålnäset. Turen var ganska enkel, men upplevelsen var stark, att vara så liten på isen som bara fortsätter och fortsätter, och samtidigt känna hur den rör sig under oss.
?
