29-30 juli 2017 Stålnäs
I sommar har vi inte varit speciellt bortskämda med värme i havet. Trots det har vi simmat mer öppet vatten än tidigare och upplevelsen blir bara bättre och bättre. Det är en fantastisk frihetskänsla att kunna ligga och simma flera kilometer – i havet, i en älv eller i en sjö och uppleva naturen med alla sinnen. Just den här dagen har vi bestämt oss för att ta en lite längre runda och simma runt alla tre grannöarna intill vår udde som ligger så långt ut på fastlandet det går att komma. Simsträckan är ca 2,5 km och vi har testat den en gång tidigare.
När vi hoppar i upptäcker vi snabbt att vattnet är riktigt varmt och njutbart. Istället för den friska känslan vi är vana vid här i den yttre delen av skärgården smakar det ganska starkt av tång och mossa i vattnet, det är också bitvis lite grumligare än det varit tidigare i sommar. Vi simmar först ut genom rännan Mellan Stålnäsudden och Stålnäskäret och kommer på utsidan mot nordöst. Där rör sig havet ganska ordentligt. Det känns alltid lite äventyrligt på utsidan och närvaron blir snabbt påtaglig. Första gången vi simmade den här sträckan hade vi båda en intensiv och jublande upplevelse och de känslorna väcks till liv igen.
Lotta har börjat använda korta simfenor, sk zoomers, mer nu i sommar för att skona sin nacke, som hon i flera år haft riktigt besvärligt med. När hon använder sina zoomers blir hon betydligt snabbare eftersom mycket mer av kraft och fart kommer från benen, och jag får jobba hårt för att hänga med henne. Tidigare i sommar då vi simmade Å-simmet 6,5 km i Voxnan, orkade jag inte hänga med ända till mål, och blev rejält frånsimmad av henne de sista 2 km.
Nu simmar vi bitvis på ganska hårt, men stannar också till då och då och pratar lite med varandra om upplevelsen, tar lite bilder och simmar sen vidare. När vi rundat Stålnässkäret simmar vi vidare förbi Tallskär. Utanför öarna finns en passage där det är relativt smalt men riktigt djupt. Vissa båtförare har koll på att det är djupt där och brassar rakt igenom med stora båtar, så det gäller för oss att ha koll och hålla oss på insidan i den här vedertagna farleden. När vi tagit oss genom den “farleden” kommer vi till Getskär som vi rundar och sen kommer vi till bortre sidan av Stålnäshamnen. Vi spottar lite mossa, som ligger tjockt i vattnet här och njuter av värmen i vattnet, hejar på sommarstugeägare och båtfolk. Kommer tillbaka till vår stuga, badar lite i Rännan. Jag känner att jag inte fått nog, behöver simma lite mer. Tar mina nya handpaddlar och simmar ut till inloppet igen. Lotta tar SUPen och kameran, tar lite bilder när jag simmar och jag testar fota henne nerifrån vattnet. Simmar 600 m till innan jag känner att jag blivit nöjd. Ett enkelt och superhärligt vardagsäventyr. Lite jobbigt, mycket intryck, många sköna känslor.
?
Dagen efter båser det betydligt kraftigare. På förmiddagen efter frukost och kaffe tar vi våra SUPar. Har inte riktigt bestämt oss vart vi ska paddla. Kör rakt ut mot Finland. Jag är sugen på att paddla till Hällegrundsfyren. Det är minst 2 timmar rakt ut och Lotta övertalar mig att det kanske är lite för riskabelt när vi inte har någonting med oss, varken mobil, kompass eller något vatten att dricka. Jag inser lite motvilligt att det inte är så genomtänkt. Vi bestämmer istället att paddla ut till sälstenarna. När vi närmar oss ser vi att det ligger flera sälar och myser på stenarna där ute. Jag har bara min minsta sportkamera med och vill komma närmare innan jag tar några bilder. Först dyker två av sälarna vattnet, en ligger kvar. När jag börjar ta fram kameran dyker såklart den sista i. Vi paddlar närmare och ligger där och guppar upp och ner i vågorna i kanske 20 minuter. Med jämna mellanrum kikar sälarna upp på oss och kollar vad vi har för oss, men de håller sig på behörigt avstånd och vi ser bara deras huvuden, en säl i taget och några sekunder varje gång.
Eftersom vi nu är ganska långt ut och vinden blåser hårt i “rätt” riktning tänker vi att vi ska passa på att paddla till Sillharet. Dit har vi aldrig varit med våra SUPar. Det går verkligen superlätt i medvinden och vi får riktig surfkänsla på ditvägen. När vi närmar oss Sillharet är det extremt vackert, ljuset värmen, färgen på havet, träden och stenarna på Sillharet kobbarna intill ger oss känslan av att vara på Medelhavet. Vi går i land en stund och myser lite i lä. Det visar sig att Lotta har en energigel instoppad i sin våtdräkt som vi delar på i solskenet. När vi paddlar tillbaka får vi kämpa riktigt hårt i motvinden. Hastigheten på ditvägen låg på 7-8 km/h på min GPS, medan vi på tillbaka vägen får kämpa för att hålla 2,5-3,5 km/h. När vi kommer tillbaka är vi rejält trötta och nöjda och lunchen smakar riktigt bra efter en härlig förmiddag.
?
