Söderhamn 19 mars 2020
Ofta när vi pratar om naturupplevelser som fjällvandringar, paddelturer, olika typer av tävlingar och saker vi varit med under semesterresor som inte gått så lätt, tänker vi på det som positivt och att vi tycker sådana erfarenheter är roliga. Samtidigt fångar det inte skillnaden på den typen av roligt och roligt som i skämt och komedier, roligt som att gå på en fest med kompisar eller roligt som en dag i skidbacken i strålande solsken, mycket nysnö och inga liftköer.
Den typen av strapatser som vi minns med glädje och tänker på som kul upplevde vi oftast i stunden inte alls som roliga på det sättet, snarare som krävande, jobbiga och ibland riktigt tuffa. Ofta innebär saker vi kallar för roliga att vi faktiskt blir trötta, kroppen värker på olika ställen, kanske vi fryser, är genomblöta eller blir överhettade. Den typ av roligt som vi vanligtvis tänker på som bara roligt har benämnts som typ 1 roligt medan roligt som är krävande kallas typ 2.
En sökning på type 2 fun leder till någon slags vedertagen skala där man har mest fokus på äventyr i naturen. Det vanligaste synsättet är att typ 1 alltid är roligt, Typ 1,5 är roligt men suger då och då, typ 2 suger hela tiden och är roligt i backspegeln, medan typ 3 är livsfarligt, aldrig roligt och inte ens känns roligt att tänka tillbaka på.
Jag tänkte föreslå en lite annorlunda indelning för att lättare kunna urskilja vilken typ av roligt det handlar om i olika situationer. Det är en kvalitativ skillnad mellan roligt som i humor, dvs den oväntade vändningen och roligt som att ha trevligt tillsammans och uppskatta varandras sällskap. Det är skillnad mellan roligt som inte kräver fysisk aktivitet och det som är väldigt fysiskt. Det är skillnad mellan att ha kul i naturen och att vara inomhus.
Det viktigaste i den tanke om roligt jag presenterar här är graden av utmaning. Hur roligt det är kan variera på flera olika dimensioner och det är framförallt vilken grad av utmaning som bestämmer var på typ-1-2-3-roligt-skalan vi befinner oss.
De olika dimensionerna är förutom grad av utmaning: a) humor, b) socialt, c) fysiskt, d) naturen
Ju fler dimensioner som ingår desto större upplevelse, där grad av utmaning styr vilken typ av roligt vi hamnar i.
Typ 1
Det går lätt och är inte speciellt krävande, bara roligt. Du är hemma i soffan och ser en rolig serie, du kollar på @svenska_ultramems på Instagram och visar för dina kompisar (som inte fattar någonting), du är hos bästa kompisarna på middag eller på en konsert (med sittplats). I skidbacken, snön är mjuk och solen skiner. Du åker skidor utan att anstränga dig speciellt mycket. En paddeltur i lugnt tempo på ett blankt hav. Det kan vara stimulerande men inte speciellt utmanande.
Typ 2
Det är tufft och krävande, men även stimulerande, utmanande och utvecklande. Precis som typ 1 roligt kan det innehålla socialt utbyte, att skämta med varandra, peppa varandra och att dela på upplevelsen. Det är ofta fysiskt och i naturen. Det kan innehålla något nytt, men det är fortfarande inom gränserna för vad vi tror oss om att klara, det finns vissa spänningsmoment men inte med upplevelsen av att riskera livet. Vi blir definitivt trötta, men vi är inte totalt utmattade. Vi är och puffar på våra gränser, men har inte överskridit dem i någon större utsträckning. Det kan innehålla anspänning men det har inte gått över till upplevelse av rädsla. Det är tufft på det sättet att vi inte upplever det som kul hela tiden när det pågår men vi kan ändå känna glädje och tillfredsställelse.
Vissa av våra tidigare vardagsäventyr platsar här och även många av de toppturer jag och Lotta gjort de senaste två åren. Vi letar upp fjälltoppar, vandrar, springer, åker turskidor, går på snöskor eller den senaste tiden har vi tagit toppturskidor. Det är lite spännande, det är mest nya toppar som vi inte varit på, förhållande har skilt sig åt eller vi har testat ny typ av utrustning. Vi blir trötta, kalla, ibland lite vilsna. Tar oss då och då upp eller ner på ställen som känns lite utmanande. Det känns definitivt ofta roligt, ibland tufft och alltid tillfredsställande. Innehåller alltid natur, gemenskap, fysisk ansträngning och ibland en utmaning.
Ett annat exempel är lopp som jag gjort förr eller som jag känner mig ganska trygg med att klara, som jag ändå lagt mycket energi på att förbereda mig inför och är laddad inför som Vemdalen fjällmaraton. Det var socialt, fysiskt, innehöll naturupplevelser och var utmanande. På jobbet kan en utbildning för en ny ledningsgrupp vara typ 2 roligt. Det kräver förberedelser, är socialt utmanande, innehåller en viss anspänning och är rejält tillfredsställande efteråt.
Typ 3
Här är vi definitivt utanför vår komfortzon, överskrider våra gränser, tar oss an utmaningar som vi är osäkra på om vi klarar, pushar oss själva långt utöver vad vi uppfattar som våra fysiska och mentala begränsningar. Här har upplevelsen gått över till att vi faktiskt känner rädsla. Vi kan känna oss extremt rädda och osäkra, men ändå väldigt gärna vilja ta oss vidare. Ibland kan det vara farligt på riktigt, ibland kan det vara våra egna begränsningar som skapar upplevelsen av fara.
Typ 3 roligt har när jag tidigare läst om det, framförallt förknippats med svåra bergsbestigningar och tuffa expeditioner. Men jag upplever att det inte fångar vad som är roligt för oss om det bara kvalificeras som typ 3 roligt om det alltid inneburit livsfara och det aldrig känns kul ens efteråt.
Som jag vill definiera typ 3 roligt kan vi känna glädje över att ha tagit oss igenom erfarenheten men det är tveksamt om det är värt det för många. Vissa gånger kan vi vara på gränsen att riskera livet. Typ-3-roligt innehåller alltid upplevelsen av rädsla, och den kan vara i samband med verklig fysisk fara eller upplevd fara. Det kan också handla om stark rädsla för att misslyckas eller rädsla för något okänt.
Mitt första ultralopp i alperna Swiss Alpine 2013 innebar för mig stark rädsla inför loppet. Jag visste inte vad jag var rädd för. I efterhand tror jag att jag oroade mig för att den fysiska ansträngningen på något sätt skulle bli mig övermäktig och att jag var rädd att misslyckas och inte skulle klara att bli en riktig ultralöpare. Samma sak upplevde jag inför TEC 200 där det mest var det okända som skrämde, att både sträckan och hur länge jag skulle hålla på var så extremt långt utanför mina tidigare referensramar. TEC 200 gav mig overklighetskänslor, att jag inte riktigt kunde fatta att jag gjorde det jag gjorde. Rädslan släppte under loppet, men utmattningen och sömnbristen tror jag ledde till att overklighetskänslorna blev påtagliga under en period och jag upplevde oerhört starkt att jag flyttade mina mentala gränser. Framförallt upplever jag att graden av utmaning i de här loppen var på en helt ny nivå för mig och att de på det sättet kvalificerade sig som en annan och mycket tuffare nivå av roligt än mitt vanliga typ 2 roligt. I grad av utmaning kändes det som typ 3 roligt, utan att vara fysiskt farligt.
Med min definition behöver vi dagligen typ 1 roligt, helst inkluderande flera dimensionerna som humor, socialt, fysiskt och naturen. Vissa av oss mår bra av att ha typ 2 roligt någon gång i veckan eller åtminstone någon gång i månaden. Några behöver utmaningar som typ 3 roligt någon eller några gånger om året.
Vad tänker du att du behöver i ditt liv, med den här indelningen av roligt?
Ha mer olika sorters roligt! 🤩 😊 😀