29 mars 2018
I lördags testade jag ultraintervaller, vilket jag inte gjort förut. Pace on Earth körde sitt Facebookevent Ultra Interval Challenge för 18e tillfället och jag kände mig för första gången redo och motiverad att delta. Idén är i korthet att springa 10 km eller annan valfri sträcka var tredje timme under ett dygn, samtidigt med en massa andra människor på en massa olika platser och som kan följa och supporta varandra via olika sociala medier på #ultraintervalchallenge.
#ultrainterval3
Det är en ljus och vacker morgon där jag skymtar blå himmel bakom tunna moln. Klockan är ca 06:25. Kroppen känns fortfarande ganska lätt, trots att jag är inne på min tredje mil sen midnatt. Den friska luften får mig att känna mig pigg. Det är i slutet av mars, men jag springer på isiga, slaskiga och hala vägar med varma kläder, tjock mössa och dubbade skor. Vid den här tiden brukar jag vanligtvis ha hunnit springa flera gånger med tunna lätta skor, shorts och buff. Det gäller inte i år. Tänker att idag är det extra viktigt att hitta små saker att njuta av för att hålla den mentala energin tillräckligt hög. Slår av podden jag lyssnar på när jag kommer till Långrör, ca 4 km hemifrån. Där viker jag av på ett skoterspår mot havet. Det är på samma stig som vi springer vårt eget lopp Stenö Ultra Trail, där stigen går runt en liten udde i inloppet till Söderhamnsfjärden. Springer ut på isen, tar in morgonsolen som fortfarande ligger lågt över isen. Njuter av stunden med solen, utsikten och stillheten. Springer sedan fram och tillbaka i spåren på Långrörsudden för att det ska bli lagom långt innan jag vänder hemåt igen.
Utan att egentligen ha en aning har jag sett på ultraintervaller som ett bra träningsinslag där jag får möjlighet till en riktigt lång träningsdag, som jag ändå tänker inte ska bli alltför nedbrytande och som jag inte behöver återhämta mig från flera veckor efteråt. Hittills i min träning för TEC 100 har jag inte lyckats få till mer än ett ultrapass, som jag kallar de passen som är från 3 mil och uppåt. Såklart handlar det om tid och prioriteringar och genom att bestämma mig för att delta i ett event känns det lite enklare att verkligen prioritera en heldag med löpning, eller snarare ett dygn.
#ultrainterval6
Har sällskap av min fru Lotta. Vi springer i ospårad, meterdjup, slaskig snö med snöskor. Lotta trippar på och kvittrar framför mig, medan jag kvider bakom henne att hon ska vänta. Benen bränner av ansträngningen och jag har svårt att hänga med. Säger att vi ska springa ut på Storsjön där snön drivit bort och bara ligger några centimeter tjock på isen. Det går mycket lättare, återhämtar mig lite. Korsar sjön och springer genom ett skogsparti över till Pipsjön. Trots att det är jobbigt är det skönt att komma ut på sjöarna i vårvädret och uppleva frihetskänslan i det öppna vinterlandskapet som det blir på havs- och sjöisar. Dessutom uppskattar jag att ha sällskap på löprundan, det blir lätt lite tråkigt att springa mil efter mil ensam och på hemmaplan, särskilt när det är svårt att ta sig fram i skogen. Efter ca 5 km snöskolöpning, eller lufsning, är vi nära vårt hus igen, Lotta tar med sig mina snöskor tillbaka hem och jag springer vidare i löparskorna åt andra hållet för att få ihop totalt 10 km.
Det blev en mentalt jobbig dag, men egentligen inte jobbigare än jag räknat med. Fram till intervall 6 kan jag inte säga att jag gruvade mig, jag bara gjorde det jag skulle med en tröttare och tröttare kropp. Intervall 7 och 8 kände jag rätt mycket motstånd och framförallt på sjunde intervallen kände jag mig riktigt trött på snö, slask och halka.
Den åttonde intervallen valde jag att springa inomhus på löpband, precis som jag gjorde på de två första intervallerna som jag gjorde på natten. Då blev det istället jobbigt att hålla ett jämnt tempo och jag kämpade hela tiden med frestelsen att trycka på paus eller att dra ner tempot. Alltefter stelheten släppte i kroppen upplevde jag att det bara var mentalt fokus som krävdes. Så snart jag slutade fokusera på att hålla uppe en stark core och behålla löpsteget, började det göra ont överallt och jag fick kämpa för att hålla farten. Den sista halvtimmen hittade jag ett fokus som sträckte sig ungefär 30 sekunder i stöten, fokus -släpp -fokus -släpp hjälpte mig igenom de sista 5 km.
Vad tränade jag på?
Jag tror det viktigaste var jag tränade mentalt, att jag fick hålla på i nästan ett dygn. Att gång efter gång samla ihop mig, mobilisera energi och starta om med ett trött huvud, på stela ben och med en trött kropp. Egentligen sprang jag ”bara” 9,5 timmar, men upplevelsen var att jag höll på längre.
Jag tränade på att hantera mycket volym. Springa 8 mil på en dag händer inte så ofta i mitt liv. För varje gång jag sprungit riktigt långt har jag vant mig lite mer och tänker alltmer att det är hanterbart både för kropp och kropp och psyke.
Jag fick testa att fylla på kroppen med energi under dagen och uppleva hur det fungerade. Jag åt bananpankakor med grädde och bär några gånger, burritos med kikärter och blandade grönsaker, avocados, mycket nötter, någon enstaka banan och några nötbars. Jag hade i förväg lagt fram en hel låda med energigels, hade alltid en gel i fickan, men åt bara en gel under hela dagen. Jag drack bara vatten, förutom två stora glas Resorb Sport. Jag tyckte kroppen fungerade bra och att jag hade hyfsat med energi hela dagen. De enda tillfällena magen inte kändes bra var när jag åt banan och drack vatten på natten, jag kände att det bara skvalpade runt och jag mådde lite illa.
Vad lärde jag mig?
Det första jag lärde mig var att det krävs väldigt mycket mentalt fokus. Jag upptäckte att min mentala energi definitivt inte räcker till för något mer än löpning, mat och vila under ett sådant här dygn. Jag hade någon lös idé om att jag skulle göra lite andra grejer under vilan mellan intervallerna, men det var bara att glömma.
Det andra lärdomen var att jag funkade bra på vanlig mat med rätt lite snabba kolhydrater och att framförallt magen kändes okej nästan hela tiden. Jag har dock fortfarande ingen aning om hur det funkar på tävling när stoppen blir korta bara för att fylla på och fortsätta och jag är fortfarande beredd på att jag får lägga mer fokus snabb energi som gels och energibollar.
Det tredje jag tog med mig var att jag lärt mig hantera mer volym än jag provat tidigare. I efterhand har jag sett att min kropp återhämtat sig bra och det har inte varit några problem att fortsätta min runstreak, som varit en del av mina förberedelser. Jag hade redan sprungit 8 mil tidigare under veckan och fick därigenom ihop en 16 mils vecka, vilket var ett av målen i mitt träningsupplägg.
Framför allt har jag fått med mig lite högre tillit till min förmåga och kapacitet att springa långt och jag känner mig ett (eller kanske 82918!) steg närmare att ställa mig på startlinjen till TEC 100 den 21 april.
?
