Om misslyckanden och tvivel

Slagavallen 12 september 2021

Nu har det gått en vecka sedan min senaste backyard ultra och jag känner mig redo att ta itu med det jag upplevde som ett stort misslyckande. Något jag då kände betydde slutet för mitt ultralöpande. Att skriva är oftast ett bra sätt för mig och många andra att bearbeta jobbiga känslor, ett verktyg som hjälper oss se med lite distans på automatiska tankar och känslor, kanske bli lite mer nyanserad och genomtänkt.

När jag handleder andra behandlare brukar jag ofta tala om self-efficacy, ett psykologiskt begrepp som betyder tilltro till egen förmåga. Det finns mängder av forskning som visar att self-efficacy är en av de viktigaste faktorerna för att skrida till handling, att börja agera när vi har en utmaning framför oss. Kanske en förändring eller något nytt vi vill eller behöver göra som känns krävande, svårt eller skrämmande. En annan faktor är hur viktigt det vi ska göra är för oss. Vill vi något tillräckligt gärna kan vi klara oss med en liten gnutta hopp för det ska vara värt att prova. Hur skrämmande det är att göra något hänger mycket ihop med hur rädda för vi är för att misslyckas. Hur rädda vi är beror i sin tur på vad vi definierar som misslyckande och hur vi ser på att misslyckas. Om vi tycker vi duger ändå, oavsett om vi lyckas eller inte är det mindre hotfullt att misslyckas, medan det är väldigt skrämmande att misslyckas om vi upplever att vårt värde är för mycket kopplat till våra prestationer.

Motsatsen till tilltro är tvivel. Att tvivla på sin förmåga. En av drivkrafterna för att springa långt har för mig varit de känslor av tillfredställelse jag upplevt efteråt. Att ha antagit en utmaning och sedan bemästra den har bidragit till en ökad tilltro till min förmåga och det har varit en viktig del av den känslan. Mitt självförtroende har sakta, sakta ökat när det gäller min förmåga att springa långt, från att ha sprungit mitt första maraton 1997 och sedan bara upprepa det många gånger, till att från slutet av 00-talet långsamt börja anta större utmaningar. Om det är något jag kan konstatera är det att det har tagit väldigt lång tid för mig att våga springa riktigt långt.

De senaste 5-6 åren, efter jag fullföljt en Ironman och jag lite senare lyckades springa över den magiska gränsen 100 miles (161 km), hände något och jag började tro på min förmåga i betydligt större utsträckning, mina tvivel tog plötsligt mycket mindre plats i mitt liv. Jag har sedan dess ständigt haft planer om nya häftiga utmaningar, som när jag tänkt på dem både skrämt och gjort mig glad av att tänka på. Plötsligt har utmaningarna som startat som drömmar, blivit till mål, mål som motiverat mig att planera och träna på en ny nivå. Utmaningarna har känts extremt utvecklande och blivit en stor del av min tillvaro och gett mitt liv ökad struktur och mening.

Under 2020 började kroppen svika mig och jag klarade inte längre springa långt, max några kilometer. Efter ett år av rehabträning och av att undan för undan klara att springa längre igen hade jag en förhoppning om att komma tillbaka till den kapacitet jag hade för två år sedan. I juni i år tog jag mig igenom High Coast Ultra 130 k, men genomförde det med ont både i ryggen och i ett knä. Efteråt kände jag ändå den tillfredsställelse jag saknat så länge och hoppades att jag var på väg tillbaka till min tidigare nivå av självförtroende och förmåga. Sedan dess har jag sprungit tre lopp, två backyard ultra och ett fjällmaraton. Inget av de efterföljande loppen gett mig samma känslor. De har snarare bidragit till att mina tvivel ökat. Jag har fortfarande ont i ryggen när jag springer och när jag sprungit ett antal mil börjar jag alltid halta, om jag inte haltar redan från början. Det här är något som jag haft ganska svårt att erkänna och inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till. Tufft läge helt enkelt.

Under mitt senaste lopp, Backyard Ultra Gävle upplevde jag att min kropp eller åtminstone löpsteget, började falla samman efter runt åtta mil, att jag haltade kraftigare, och kompenserade mer med att springa med belastningen på vänster sida, vilket i sin tur påverkade hållningen i ryggen. När någon påpekade det erkände jag det inte, varken för mig själv eller för de som såg det. Efter fjorton varv kändes det dessutom som det var meningslöst att springa mer eftersom jag insåg att jag omöjligt skulle kunna konkurrera om placeringar, men lyckades ändå motivera mig att springa två varv till.

När jag klev av efter 16 varv kände jag inget annat än besvikelse, dels för att jag ännu en gång inte levt upp till mina egna förväntningar och presterade sämre än jag hade kunnat föreställa mig, dels för det kändes som spiken i kistan för min karriär som en ultralöpare som på något sätt räknas. Nu var jag bara en gubbe som inte hänger med längre, en som både är långsam och som inte klarar att springa riktigt långt.

Frågan är varför jag ska hålla på om jag inte kan känna tillfredställelse efter mina lopp, bara tvivel och besvikelse? Är det slut på spännande och motiverande utmaningar nu? Det kändes verkligen så direkt efter loppet och det har tagit mig en vecka att verkligen orka tänka igenom vad jag håller på med och varför.

Om jag är lite noggrannare med min analys, kan jag se att det finns en del positiva saker att ta med mig, åtminstone om jag påminner mig själv om vilka mål jag satt upp. Mitt övergripande mål med BUG var att göra några saker bättre än min senaste backyard, Trainyard Ultra i Söderhamn i juli, då klarade jag 19 varv men det fanns en del av genomförandet att förbättra.

Mina viktigaste processmål

Spring långsammare från början, ca 48-50 min/varv
Ät och drick efter vägen.
Fyll på snabbt under varvning.
Börja vila tidigt.

Andra mål och strategier

Använd vilan aktivt, blunda och slappna av några minuter

Stretcha höftböjare och rygg

Tänk på hållning och löpform. Höfter, knälyft, axlar, armar, korta steg

Ha fokus på upplevelsen, det sociala, springa genom natten, utmaningen, möta tröttheten, att jag fortfarande kan få sådana starka upplevelser – att bejaka hela upplevelsen är att bejaka livet.

Jag sprang tretton varv på mellan 47:30-51 minuter, de övriga tre varven tog 52-55 minuter. Jag fyllde på med energi längs med banan varje varv utom ett. Lade fokus på att äta direkt i mål. Jag stretchade nästan varje varv, men fick sluta med det när jag fick kramp i hamstrings av att försöka stretcha. Jag tänkte mycket på löpformen när jag inte pratade med någon annan löpare. På sätt och vis gjorde jag mer rätt. Det som fortfarande kan förbättras är bland annat att koppla av mer mellan varven, försöka få mer mental vila. i någon mån kan jag även se att 16 varv, dvs ca 107 km ändå kräver en del, men i förhållande till vad jag räknade med att klara känns det ändå inte som en okej prestation.

När kroppen inte hängde med längre, när ryggen och höger höft, ben och knä gjorde för ont och jag inte kunde springa utan att kompensera väldigt kraftigt tappade jag fokus. Gick djupare och djupare ner i en mörk källare med mina tankar, såg min oförmåga springa utan att halta som bevis på att jag misslyckats och att jag aldrig mer kommer att lyckas. I den stunden och direkt efter jag klivit av kändes det som jag aldrig mer kommer att springa långt, aldrig mer kommer att vara någon att räkna med. De här tankarna hängde sedan med i flera dagar som ett ovedersägligt faktum, snarare än som spontana tankar som dök upp djupt nere i källarmörkret.

Ska jag springa fler lopp behöver jag vara förberedd på att min kropp kommer att hamna i det läget och att ha en acceptans för det. Hur långt det får gå med min kropp får styras av hur viktigt loppet är för mig. Såklart behöver jag också jobba vidare på att träna upp mig mer, att orka ha tillräckligt styr på mitt ben för att mitt knä med artros, ingen menisk och dåligt korsband ska hålla ihop bättre med hjälp av muskulatur i bål, fot, höft och ben.

Helt klart har mitt självförtroende som (ultra)löpare fått sig en rejäl törn och jag behöver jobba mycket på att verkligen fokusera på varför löpningen är viktig för mig utöver prestationerna.

Erfarenheter som jag tror påverkar mig mycket är upplevelsen av att under många år vara en person som inte räknades i idrottssammanhang. Att plötsligt i vuxen ålder börja klara saker på ett sätt som gjorde mig stolt, som gav tillhörighet till en grupp och att känna att jag var någon att räkna med har varit viktigt för mig. Inget är för evigt, livet förändras, jag blir äldre. Just nu känns det svårt, särskilt när jag jämför mig med andra i min ålder som kan betydligt bättre. Samtidigt känner jag tydligt att jag inte är klar med uthållighetsutmaningar än, och kan jag inte springa får jag så småningom hitta andra utmaningar.

Jag får acceptera att tvivel och rädsla för misslyckanden kommit tillbaka som en gammal följeslagare och inte låta det hindra mig från att försöka mig på det jag fortfarande drömmer om.

Framförallt behöver jag påminna mig själv om att löpningen betyder så mycket mer för mig än bara springa riktigt långt eller fort. De senaste loppen som jag känt besvikelse efter har ju faktiskt också innehållit möten med nya människor och gamla vänner, naturupplevelser, närvarobubblan i pannlampans sken, mental kamp och rörelseglädje. Förutom att jag inte kan prestera som förr, har jag faktiskt kvar allt som varit viktigt med löpningen för mig, och det är kanske det viktigaste.

Keep moving!