Täby, Ensta Krog, 26-28 april 2019
Mening är allt!
Kommer in för varvning, har varit ute över 28 timmar, sprungit varv 15 och 16 ganska snabbt för mig, med löptid på ca 1:29 och 1:35. Haft gott om energi och delvis flowkänsla, men nu är det efter drygt 18 mil helt slut. Jag och Jonas kom överens om att dela på oss för ett tag sedan, på varv 13, han behövde gå ett varv. Jag hade en upplevelse av att byggt upp ett energiöverskott som ville fram och det gick lätt att öka farten. Har sprungit med Per-Eriks brorsa Stefan som jag inte direkt känner och vi har haft mycket att prata om. Har glömt bort hur viktigt det är att hålla ner tempot. Paulina, vår dotter har även varit på plats några timmar och det har gett mig en massa extra energi vid varvningen. Men nu är det plötsligt slut, nu har jag bränt mitt krut, nu har jag gjort bort mig, nu är loppet kört! Tänker att jag var så jävla korkad som släppte taget om Jonas, att jag borde tagit det lugnare, att jag kommer få sota för mitt övermod. Känner mig fruktansvärt slut och ynklig vid varvningen. Behöver tröst och uppmuntran. Alla gör det så bra, Lotta, Paulina och Per-Erik. Sakliga och uppmuntrande, berättar att det går bra, att jag fortfarande ser pigg ut i förhållande till många andra. De ignorerar helt mina försök att säga att det inte går mer. Ser till att jag får i mig energi, att jag får löparvästen fylld med Tailwind och nya liquids, gels och choklad. Kramar mig och klappar om mig. Säger att jag är stark och duktig och att jag fortfarande håller min tidplan. Har svårt ta till mig att jag fortfarande ligger bra till tidsmässigt. I mitt huvud känns det helt omöjligt att fortsätta hålla tempot uppe och jag tror inte längre på att jag kan fullfölja loppet.
Jag ska springa ensam 2-3 varv och känner mig inte alls i skick mentalt för det, men mitt grymma supportteam ger mig inget val. Plötsligt står jag utanför tältet och är på väg igen. Tänker att det aldrig kommer att gå, att jag inte kan klara tidsgränsen, att jag ska få kämpa förgäves ett dygn till. Att mitt tredje mål i min målhierarki inte alls känns motiverande, helt meningslöst. Att springa tills tiden är slut och se hur långt jag kommer. Jag har aldrig verkligen tänkt mig in i det scenariot och accepterat att jobba för det målet. Det är ren bullshit, något jag skrev för det såg bra ut. Mål 1: komma i mål under 52:30 enligt min tidplan känner jag mig inte heller så investerad i, snarare att det är skönt att jobba mot det för att ha en buffert. Men mål 2: att komma i mål inom 54 timmar, att klara loppet, att fullfölja, att visa att det är möjligt för en vanlig motionär i min ålder, det känns som det är allt som är värt något just nu, utan det har jag inget att hålla mig till. Eftersom jag inte tror på huvudmålet längre är det just nu tomt.
Lyckas ta mig i någorlunda tempo förbi asfaltsrakan utanför första bostadsområdet. Sen är det stopp. Kom igen, spring nu då. Springer 30 m, börjar gå igen. Ok du får gå till trädet där borta. Går till trädet. Huvudet säger: gå lite till. Går lite till. Nu måste du springa. Springer en bit. Kroppen bara slutar. Har mental pingis i huvudet. Sluta-spring-tanke leder till mottanke som leder till sluta-spring-tanke eller meningslöshetstanke osv. Är för trött i huvud och kropp för att komma ur den mentala loopen – fastnar i vinkelvolten. Fortsätter försöka att springa, men hamnar hela tiden i att gå. Efter 15- 20 min av hopplös kamp inser jag att jag inte kan hålla på så här längre, att det inte finns en chans att hålla ihop loppet om det får fortsätta för länge. Känner mig inte heller redo att gå ett varv – tänker att jag inte mår tillräckligt bra av att gå, att jag fan inte ska gå något jävla varv – att om jag går är det kört med att klara loppet. Har visst ändå inte gett upp riktigt helt ännu.
Letar upp en fin grässluttning i solen med utsikt över sjön. Lägger mig ner, försöker samla ihop mig. Andas, släpper alla tankar, försöker få kroppen ur stressläget. Lägger fokus på att samla energi: bestämmer mig för att njuta av solen och sommarvärmen. Dricker Tailwind och trycker i mig en Enervit liquid med koffein. Äter lite choklad, dricker mera, njuter av solen. Lugnar alla som springer förbi och undrar hur jag mår. Känns bra att säga att jag är ok – jag inser att det är sant att jag mår bra fysiskt, det är bara min hjärna som gått i spinn ett tag. Flera löpare går ända fram till mig och tar verkligen ögonkontakt, kollar på riktigt hur jag mår. Jag blir glad och lite rörd av all omtanke. Funderar igenom vad jag håller på med, varför jag är här, om jag vill fortsätta. Tänker att jag egentligen fortfarande mår ganska bra: jag har inte ont på sätt som hindrar mig från att springa. Är mitt uppe i något som på sätt och vis känns som mitt livs lopp, ett ultraäventyr, där jag dessutom fått mer positiv respons från omgivningen än jag någonsin upplevt tidigare. Jag får göra det jag älskar och umgås med människor som förstår min passion, har familj och vänner omkring mig. Vädret passar mig, jag som trivs att springa i sol och värme.
Allt är egentligen perfekt, bortsett från alla negativa tankar, allt som gör ont, tröttheten, meningslösheten, att jag inte har något mål som känns viktigt som jag jag tror på längre. Vad hade jag väntat mig? Konstaterar att det som händer nu är ju faktiskt en del av vad jag sökt, att möta utmattning, motstånd och tvivel. Försöker föreställa mig att jag säger att jag ska bryta nästa varvning för jag är trött. Att de orden ska komma ur min mun och stå fast. Kommer fram till att det är helt omöjligt, det kommer inte ske, det finns inte att jag ska lägga av, jag vill så gärna visa att det till synes omöjliga är möjligt. Försöker istället ha en accepterande hållning, att jag kan springa en bit till med hopplöshetstankarna. Behöver ändå något att kämpa för som jag fortfarande tror på och som känns meningsfullt. Tänker att jag faktiskt kan bryta vid 200 km eller kanske vid 150 miles. Tvåhundra km tror jag fortfarande på att jag klarar och det känns just nu meningsfullt och motiverande, längre än jag sprungit tidigare. Okej, spring till 200 km skylten och ta sen ett nytt beslut. Där har jag målet. Om jag håller mig till mitt nya mål kan jag hitta tillbaka till min huvudstrategi: att lägga fokus på ett varv i taget, nu när det känns meningsfullt att fortsätta springa igen.
Energin kommer tillbaka, jag kommer ur min bubbla, ur mitt huvud, inget zombiemode längre. Kan t.o.m. njuta av att ha löpsteget kvar och känna mig hyfsat stark.
Fredag morgon, 28 timmar tidigare
Äter frukost på hotellet med Lotta, Jonas, Emir, Henrik och Magnus, som alla utom Lotta ska springa 200 miles. Lotta har också en tuff uppgift framför sig med supporten, hon kommer ha fullt upp lika länge som jag ska springa. Enligt planen 52:30 h. Vi som ska springa skämtar om galenskapen, skrattar åt oss själva, att vi tagit på oss an en sån galen sträcka. Ingen har sprungit så långt. Jag tror Emir är den som sprungit längst med 24 mil. Åker till Ensta krog, känner att allvaret ökar, nervositeten smyger sig på, trots att jag vet att det enda jag ska göra är springa väldigt långsamt, väldigt länge. Hjärnan säger ändå att det är något lite farligt som är på väg att hända. Att det är bäst vara på sin vakt. Känner ändå mest glädje och positiv upphetsning.
David Sundvall kör pre-race briefing. Vi uppmuntrar varandra, önskar varandra lycka till. Startskottet går. Vi 11 i gruppen börjar jogga fram till första backen. Martin Scharp tar förstås täten. Alla går uppför backen. Joggar ner på andra sidan. Nu är loppet igång.
Hallucinationer, yrsel, fyllelöpning
Det är natt två. Jag har tidigare under natten försökt sova en halvtimme i omklädningsrummet, men kunde inte somna trots att jag var supertrött. Tänker att det ändå var bra att jag fick ligga ner och vila. Känner mig extremt yr, har svårt hålla riktningen på stigen i mörkret. Springer i pannlampans sken och upplever att stigen böljar fram och tillbaka, känns som jag vinglar runt på en stig som hela tiden rör sig. Får anstränga mig mentalt extremt mycket. Det känns mycket jobbigare i huvudet än vad kroppen och löpningen känns. Springer bakom Per-Erik, ser honom då och då som i en film som hoppar över rutor, att han flyttar sig från plats till plats, som i snabba klipp. Tänker att jag kanske mikrosover och det är små sömnögonblick som skapar klippen. Runt omkring mig börjar hjärnan skapa knepiga mönster, både på sidan och i skogen. Det dyker upp något som jag tolkar som stora cylinderflänsar på rad på stigen. Rätt vad det är står ett stort glas, med ett blåaktigt sken och bubbligt vatten mitt på stigen framför mig, som en hägring i öknen snarare än en hallucination.
Jag berättar nästan hela tiden för Per-Erik vad jag ser, som ett sätt att hålla mig kvar i verkligheten. En meterhög urna dyker upp mitt på stigen, jag förstår att den inte finns där men måste ändå gå runt den. I ett dike ligger det fullt med fina paket med röda snören och lite längre fram står stora sagosvampar på rad med fina hattar som ur en bok av Elsa Beskow. Det är egentligen meningen att jag ska springa nästa varv ensam, men eftersom jag känner mig så vinglig och hela tiden berättar om saker jag ser som inte finns bestämmer sig Per-Erik för att springa ett varv till med mig. Vi fortsätter ut på nästa varv och det fortsätter på samma sätt. Min hjärna säger också åt mig i stort sett hela tiden att jag ska lägga mig ner i skogen. Jag får om och om igen bromsa impulsen att bara slänga mig omkull. Jag berättar om mina tankar och impulser också det gör det lite lättare. Efter ett tag kommer vi överens om att jag behöver sova en stund vid nästa varvning. Jag ska testa att sova ute istället för i omklädningsrummet. Per-Erik smsar till Lotta och ber henne ordna med liggunderlag och sovsäck ute, så det ska gå snabbt när jag kommer in för varvning. Yes! Snart får jag lägga mig ner och sova en stund. Kommer in i tältet, dricker lite, borstar snabbt tänderna för få bort lite sockerklibb ur munnen efter all sockerlösning jag stoppat mig under snart två dygn. Kilar runt bakom tältet. Tar av mig skorna, ber att bli väckt om 15 minuter. Blundar. Märker att Per-Erik ruskar på mig. Har somnat på ett ögonblick. Hjärnan känns annorlunda, klart bättre. Klär på mig, springer iväg med Lotta som pacer. Har ingen yrsel, inga hallucinationer, tänker inte längre på att lägga mig ner. Tänker att jag tagit mig igenom en av loppets svåraste faser. Känner mig glad och förhållandevis stark. Känns bra att springa med Lotta i morgonljus och fågelkvitter.
Gemenskap och stöd är vad som gör det möjligt
Känner mig omhändertagen, tacksam, uppskattad, uppmuntrad, närvarande. Kommer in för en av de varvningarna. Fast det är natt finns det alltid en grupp åskådare som står mellan målbågen och supporttältet. De ger oss massor av energi varenda gång vi har sprungit ett varv, de får oss att känna oss som hjältar. Lotta och Per-Erik är där i stort sett varje gång, någon enstaka gång sover någon av dem, men en är alltid på plats och tar emot oss. Jag får kramar och axelklappningar, andra löpare och personer som är där för att supporta andra kommer fram och ger uppmuntran, talar om hur grymma vi är. Vid vår plats i tältet står allt redo för mig. Alltid en färdig mugg med Turkisk yoghurt, blandad med lite bär. Två av varje, BCAA- tabletter och salttabletter ligger framlagda. Om jag bett om något annat att äta som frukt, kokta ägg, fröbröd, bananer, melon eller något annat finns det också framme. Om jag har svårt att äta får jag förslag på saker jag kan stoppa i mig. Tre fyllda flaskor står på bordet, vatten, Resorb Sport och Tailwind. Det är bara att välja.
Jonas och jag har det trevligt tillsammans under våra 13 varv. Pratar om livet, springer på tyst, pratar lite mera. Pratar om jobb, andra lopp, drömmar, små episoder ur livet. Under första natten berättar jag om hur jag för exakt 40 år sedan, 27 april 1979 fick min första riktiga moped. Hur mycket frihetskänsla det innebar och hur jag, före Freestylens tid, byggde en ny sidokåpa till den, där jag monterade en kassettbandspelare. Sedan tog jag högtalare ur två gamla telefoner, som jag skar in i hjälmen och blev typ först med att åka moppe med musik i öronen. Frank Zappas album Joe`s Garage var en favorit på den tiden, tillsammans med en massa Pink Floyd och Rush. Nostalgiska minnen som dyker upp när tiden och närvaron finns.
Vi har en plan
Pratar lite löst med Jonas i mitten av mars, om att springa något lopp på TEC. Mest för kul och som träning inför ett lopp jag ska göra i juni i Salzburg. Jonas skriver på messenger att han är öppen för allt utom 50 miles. Jag lutar mot Backyarden, säger att jag inte är redo för 200 miles, mest pga långdragna hälseneproblem. Jonas säger att jag säkert fixar det och jag argumenterar mot. Vi diskuterar nya tidsmål på 100 miles. Jag känner mig inte så engagerad. Men något slår till i mig när vi pratar om 200 miles. Det har gått lite bättre med löpningen de sista veckorna.
Jag börjar räkna och fundera. Formulerar en lös plan. Den 1 april skriver jag till Jonas: Fortfarande sugen på 200 miles? Anmäler oss några dagar senare. Jonas filar lite på min plan, lägger upp den i en excel-fil. Målet landar på 52:20 om vi följer den perfekt. Jag rundar av mitt mål 1 till 52:30.
Runners High
Första natten. Springer med Jonas och Patrik Söderqvist är med som pacer. Det är andra varvet han springer med oss. Det går så mycket lättare med pacing. Någon som trippar framför på lätta steg och uppmuntrar oss, ger energi. Jag har känt mig riktigt stark de här två varven, har överskottsenergi, som att jag får lite extra på natten. Kommer ihåg att jag hade samma upplevelse på natten under TEC 100 förra året. Känner mig varm, stark och energisk, springer i flow. Känner ansträngningen men den bekommer mig inte. Det kanske blir annorlunda natt två, men just nu njuter jag av min styrka, energi och närvaro. I slutet av vårt andra varv med Patrik växer energin till euforikänslor, det spritter i hela kroppen. På krönet efter Saras Backe flyger jag iväg längs slakmotan några hundra meter. Vänder mig om och ser Patrik och Jonas långt därnere. Får tanken att jag ska springa tillbaka och springa upp med dem igen. Inser att jag har ett rus – ett runners high – att det är hjärnan som lurar mig. Skrattar åt mig själv och bestämmer mig för att försöka lugna ner mig lite, njuta av känslan och spara på energin, att den behövs tids nog. Känner intensiv lycka, förstår samtidigt att jag är helt hög av hjärnans egna belöningssubstanser som endorfiner, endocannabinoider och dopamin. Lätt som en plätt, spring 15-20 timmar och bli lycklig! Vem behöver droger när det finns 200 mileslopp?
Andra löpare
Första dygnet går så bra jag kan önska, inget som krånglar till sig mer än att jag och Jonas får dela på oss efter 15 mil. Jag joggar fram på stigarna och kan till största delen njuta av upplevelsen, stillheten, fågelkvitter, solsken, glitter i vattendrag och de enstaka åskådare som är ute och hejar på oss. Dygn två: börjar fundera på hur det ska bli när det kommer flera hundra 100- och 50 miles löpare som ska trängas med oss på stigarna. Är på väg in för min egen 100-milesvarvning och förstår att vissa kommer att springa ikapp mig i slutet av det här varvet. Innan vi kommit ur den näst sista skogen när det är ca 2,5 km kvar kommer några 50-miles löpare. Vi hoppar åt sidan och de flyger förbi på stigen. De ropar några uppmuntrande ord innan de försvinner. Tänker att jag ska vrida nummerlappen, som jag har i ett elastiskt tribälte, bakåt, så de som kommer bakifrån ser att jag springer 200 miles och kanske ha lite tålamod med mig om jag inte kommer tillräckligt snabbt åt sidan. Blir snabbt varse att jag istället får sjukt mycket uppmuntran. Fortsättningen av loppet får plötsligt en ny dimension. Varv efter varv blir jag överöst av superlativer som aldrig tar slut ”ni är så jäkla grymma som springer 200” , ”ni är riktiga hjältar”, ”otroligt bra jobbat”, ”helt fantastiskt, obegripligt starkt” osv. Snacka om att få gratis energi om och om igen.
?
Vägen till lycka!
Klockan 14:17 på söndagen går jag i mål på 52:17. Det har svajat rejält på vägen, men i slutänden har jag följt vår plan.
Varför gör jag sådana här saker? Den frågan har jag besvarat många gånger i min blogg vid det här laget och det finns många olika svar på frågan. Men i grund och botten handlar det om att det gör mig lycklig. Jag blir lycklig av att sätta mål och jobba för att uppnå dem. Oavsett om jag klarar mitt mål eller ej, så är vägen av mot målet det som har störst värde.
Jag lär mig nya saker hela tiden när jag är mer uppmärksam på mitt beteende och vilka utfall det får när jag ändrar på saker. Livet kokar ner till väsentligheter när jag tränar för mina mål. Jag prioriterar träning och att vara i naturen.
Jag lägger mer fokus på avkoppling med mina närmaste, sömnen blir viktigare och jag läser mer och tittar mindre på TV – vilket jag märkt förbättrar min sömn och ökar min livskvalitet. Jag dricker mindre kaffe och tänker en extra gång innan jag tar ett till glas vin.
Varje lopp och träningen inför blir som ett projekt jag dyker in i. För varje projekt jag engagerat mig i har jag lärt mig lite mer, utvecklats istället för stagnerat, blivit lite äldre utan att bli gammal.
Under ett riktigt långt lopp, känner jag och upplever så otroligt mycket. Tacksamheten för stödet som jag upplever från min support, publiken, andra tävlande och arrangörerna känns intensivt.
Jag kommer hela tiden tillbaka till tacksamheten över att kroppen faktiskt fungerar och att jag får uppleva allt jag upplever och får göra det jag älskar. Att puffa mina mentala gränser framåt, uppleva den fysiska utmaningen, naturens skiftningar över dygnet och ta emot det enorma sociala stödet.
Kontrasten mellan att vara fullt fokuserad på en utmaning och sedan ha en period av återhämtning är också något som gör att livet framträder i skarpare relief. Precis som kontrasten mellan arbete och fritid gör fritiden värdefullare. Efter ett lopp blir vilan så mycket värdefullare. Tacksamhet över att ha en mjuk säng att krypa ner i blir så otroligt påtaglig efter att knappt sovit på mer än två dygn.
Livet är det jag minns och TEC 200 är något jag kommer minnas. Tack för min upplevelse alla ni som stöttat, supportat, varit pacers, givit goda råd, hejat på, uppmuntrat, applåderat, kramat och arrangerat.
Här kan ni som är intresserade lyssna på Pace on Earth´s podd om TEC-helgen som verkligen fångar ultrakänslan.
http://www.paceonearth.se/podcast/113-tec-2019-taby-extreme-challenge
Här finns ett avsnitt av Löparens själ när jag pratar om TEC och de hallucinationer jag upplevde och lite annat.
