Sandarne 18 maj 2018
Burn after reading
Först ska jag berätta en hemlighet: det går bra att springa drygt 16 mil och vara 54 år. Åldern är inte ett problem! Det vet redan riktiga ultralöpare, jag var inte säker på att det stämde.
Nu är det ca 4 veckor sedan jag klarade av ett mina stora löparmål i livet. Att springa ett 100 miles-lopp. Ett mål jag tänkt på under många år, men inte förrän nu i januari bestämde mig för att våga mig på – Att riskera att misslyckas. Jag hade en gedigen bas att stå på med i mer eller mindre kontinuerlig löpning i 22 år, över 20 maraton och 16 ultralopp på mellan 4,5-9 mil. Uppenbarligen behövde jag så mycket erfarenhet för att våga ställa mig på startlinjen till TEC100 och lita på att jag var tillräckligt uthållig. Jag tror definitivt inte att det behövs så mycket träning och erfarenhet, men vi är väldigt olika rustade mentalt.
Uthållighet definieras i boken Endure av Alex Hutchinson som
“the struggle to continue against a mounting desire to stop,”
Typ kampen att fortsätta trots ett tilltagande behov att stanna.
Behovet att stanna kommer alla som springer långt att känna. Att bli en löpare är att träna sig i att hantera olika signaler från kroppen. Signalerna förändras dock en hel del om det är riktigt långa lopp jämfört med lopp upp till 50 km. Kortare intensivare lopp leder till upplevelser av ett hjärta som bankar stenhårt i bröstet, andhämtning som tidvis känns på gränsen och där en nästan kippar efter andan när kroppen kräver mer syre, upplevelsen av att benen stumnar och bränner i uppförsbackar, ett synfält som tidvis smalnar av till tunnelseende, där perceptionen gradvis förändras och allt omkring blir grumligt.
Ett riktigt långt lopp är ju något helt annat, där hastigheten oftast ligger i ett bekvämt prattempo, andningen är lugn och kontrollerad och pulsen sällen går upp speciellt högt (åtminstone på amatörnivå, eliten kan ligga på en betydligt högre ansträngningsnivå även på långa ultralopp).
De signaler jag fick ifrån min kropp under TEC var framför allt en tilltagande smärta från muskler och leder i höfter, ben, fotleder, rygg, nacke och axlar i nämnd ordning, upplevelser av utmattning i hela kroppen och en energinivå som var ganska fluktuerande, där det ibland kändes lättare att hålla sig i rörelse och ibland betydligt mer krävande. Ju längre tid som gått, desto mer upplevde jag att det handlade om att ha en mental inställning som handlade om att bara vara här och nu, hålla humöret uppe genom att fokusera på positiva aspekter av upplevelsen, ta emot det som var jobbigt med en accepterande hållning och behålla fokus på att bara fortsätta framåt ett varv i taget. Uthållighet handlar helt enkelt till väldigt stor del om att vara mentalt tränad.
Varje träningspass, tänker jag, är lika stor del mental träning som fysisk träning. När den fysiska kapaciteten gradvis sjunker med åldern, har jag åtminstone mer mental träning bakom mig för varje år som går och borde ha möjlighet bli bättre åtminstone på den delen.
Efter TEC100
I mitt förra blogginlägg berättade jag om upplevelserna av loppet och mina tankar om varför jag springer ultralopp. Nu tänkte jag ta tillfället i akt att beskriva hur det känns efteråt.
Närmar mig målet på det sista varvet. Konstaterar att jag faktiskt kämpat mig runt Täby Extreme Challenge 100 miles. Känner lycka och eufori, känner mig stark, det är lätt att springa. Går i mål, lycklig och nöjd med loppet, upplevelserna och hur allt flutit på. Samtidigt drabbas jag av en känsla av vemod, att den intensiva känsloupplevelsen från det senaste dygnet faktiskt var över. Att jag inte längre behöver vara totalt närvarande i nuet och att jag inte har det tydliga målet framför mig. Det långvariga lyckorus jag upplevt efter andra lopp som tagit 6 -12 timmar infinner sig inte riktigt på samma nivå. Kanske för att jag haft så intensivt fokus under en period. Upplever en tomhet som jag inte är riktigt förberedd på.
Ligger i sängen. Hela kroppen gör ont. Jag är dödstrött och det är skönt att få ligga ner. Samtidigt är hela kroppen uppvarvad. Det spänner och drar överallt och det är svårt hitta någon bekväm ställning. Det går inte att ligga stilla någon längre stund, spänningarna och smärtorna tvingar mig byta ställning. Det är riktigt plågsamt att byta ställning, musklerna stelnar till och känns nästan låsta, som vid ryggskott. Trots tröttheten är det nästan omöjligt att sova, slumrar och vaknar hela tiden. Alla olika symptom är bara en del av loppet och genomförandet, en påminnelse om vad jag varit med om. Medan jag försöker hantera alla symptom, känner jag samtidigt en djup tillfredsställelse. Har full acceptans för hur det känns. Jag har varit med om samma sak många gånger tidigare. Den enda skillnaden är att det är rejält uppskruvat nu, lite mer än vad jag trodde. Somnar djupare, vaknar av att jag badar i svett och börjat frysa. Kliver upp, försöker torka mig torr med en handduk, byter täcke och kudde, lägger en tjock frottéhandduk under mig. Det här är heller inget nytt för mig, har varit med om många svettnätter efter långlopp. Jag har ingen aning om hur det är för andra. Tänker att det är en del av priset jag får betala, att det är små inflammationer överallt i kroppen och att det är en del av läkningssprocessen. Kroppen kämpar på alla sätt för att hitta tillbaka till sin jämvikt, homeostasen som nu blivit rejält rubbad, mineraler, hormoner, vätskenivåer, ph-värde, det mesta är säkert påverkat i mina system. Jag är förberedd på att det ska hända och det är värt det till 100%.
Dagen efter: Trippar ut på ömma fötter och ben. Får kämpa för varje steg. Det går lite lättare efter ett par hundra meter. Det känns som musklerna på framsida lår är rivna i småbitar, som sedan läkt ihop lite grann. Som musklerna försöker samarbeta, men de inte riktigt kan. Fotlederna och smalbenen är rejält svällda, särskilt på höger sida är foten ganska lik en boll. Springer en kort runda, på fina stigar. Samma runda som jag började springa för 22 år sedan. Smärtorna i musklerna blir mindre, medan smärtorna fotlederna tilltar. De blir mer svällda och gör mycket ondare efter bara två km lätt löpning. Jag oroar mig för att jag ska ha fått en stressfraktur i smalbenen, åtminstone på höger sida. Googlar lite och finner på en webbsida om ultralöpning från USA, att svällda fotleder och smalben kan förekomma efter 100 miles-lopp. Känner mig lite lugnare.
Min plan är att fortsätta min runstreak efter loppet, dvs springa någon kilometer varje dag. TEC 100 var min dag 173-174 med löpning i följd. Jag tänker att korta, långsamma löpturer ska hjälpa min kropp att återhämta sig. Det var åtminstone vad jag hört. Fortsätter springa 6 dagar till trots intensiva smärtor i mina kraftigt svällda smalben och fotleder. Bestämmer att om det inte blir bättre efter dag 180 ska jag lägga ner runstreaken. Vila helt från löpning. Helgen efter loppet ger jag upp, eftersom jag inte blir bättre i fotlederna, snarare sämre. Eftersom kroppen fortfarande gör ont och jag känner en kraftig matthet, orkar jag inte riktigt ta tag i någon annan träning heller. Samtidigt är jag mentalt otränad på att inte träna, vilket är lite svårt att hantera. Jag tror att mitt tillstånd ett par veckor efter loppet är lite likt det som kallas för post-project-depression. Ett jaha-va-fan-ska-jag-göra-nu-tillstånd, där det känns tomt. Jag tror också att det är viktigt att det får vara så ett tag, att inte ha för bråttom att börja något nytt projekt.
Fyra veckor efter TEC: Kan träna dagligen. Krafterna börjar återvända. Springer varje dag igen men cyklar och simmar en del också. Säsongen för simning utomhus har börjat, simmade en dryg km i havet häromdagen. Älskar att simma utomhus. Har även hunnit med några swimrun-pass. Swimrun är den ultimata trailupplevelsen. Jag vilade från löpning en vecka, sedan har jag gradvis kunnat öka på löpsträckan utan att svälla upp och få ont i fotlederna. Trivs med livet. Vill springa fler 100 miles-lopp. Det känns inte så bråttom.
