Söderhamn 23 januari 2020
Som psykolog ser jag ofta att hopp är en förutsättning för att våga eller orka ta steget in i en krävande förändringsprocess. Hopp har också visat sig bidra till motivation, skydda vid bakslag och är en resurs vid depression och kriser. Omvänt är höga skattningar på skalor som mäter hopplöshet och meningslöshet viktiga att uppmärksamma och de indikerar bl. a. ökad risk för suicid vid depressioner. Ibland är det första jag behöver ägna mig åt med en ny klient att försöka bidra till en gnutta hopp.
I modern psykologisk forskning ses hopp som en tillgång och hopp ökar bl. a. sannolikheten för att bli framgångsrik som idrottare och forskare och ger förbättrat utfall av psykoterapi. Hopp anses även bidra till bättre motståndskraft och starkare mental och fysisk hälsa.
Tvärtemot psykologin ansåg till exempel filosofen Nietszche att hopp var något av det mest negativa han kunde tänka sig och att det bidrog till ökat lidande. Han har beskrivit hopp som ”the most evil of evils, because it prolongs mans torment”.
I en studie från 2016 av Bury m.fl. undersökte man hopp närmare för att identifiera skillnaden mellan hopp och optimism. De undersökte dels fotbollssupportrar inför en match, dels personer som röstade inför ett politiskt val. Slutsatserna från studien var att ju mer investerade vi är i ett utfall, desto mer benägna är vi att luta oss mot hopp när ett positivt utfall är osannolikt men fortfarande möjligt.
När vi ser att ett positivt utfall är mer sannolikt tilltar optimismen och hoppet blir mindre viktigt. Så länge sannolikheten är låg för det vi är emotionellt investerade i, men det fortfarande finns skuggan av en chans att det ska gå vår väg, är det hoppet vi får luta oss mot. Optimismen är i det läget, liksom sannolikheten, låg och mer en avspegling av vårt rationella tänkande. Hoppet tillåter oss var mindre rationella och låter oss fortsätta kämpa vidare mot dåliga odds. Ibland kan hoppet vara det som gör att vi faktiskt klarar något som vi själva och omgivningen inte tror på är sannolikt, vi har svårt vara optimistiska men klamrar oss fast vid hoppet.
Mitt beslut i januari 2019 att spontant, när min ömma hälsena plötsligt blivit bättre, tre veckor innan loppet anmäla mig till TEC 200, d.v.s. 322 km löpning, på till stora delar trail, var inte grundat i optimism och obändig tilltro till min förmåga. Det byggde snarare på en intensiv önskan om att få prova att vara med om en sådan extrem utmaning och en liten gnutta hopp om att det kanske, kanske skulle vara möjligt att klara. Jag visste att jag hade en väldigt bra träningsgrund att stå på, men hade verkligen ingen aning om vad jag gav mig in på.
Som ultralöpare är det lätt att relatera till att hopp kan bidra till att förlänga lidandet på det sätt Nietszche beskriver, samtidigt ligger ju lidandet i tolkningen av vår upplevelse. Vi springer ju långt för att utmana oss själva. Tröttheten och smärtan är en del av att det vi faktiskt vill uppleva, ta oss igenom och helst lära oss något av. Utmaningen och kampen är det vi på sätt och vis är investerade i som löpare. Smärtan och tröttheten är något vi fortlöpande övar oss att omfamna. Utan hopp är det svårt att fortsätta, medan hopp gör det värt att kämpa vidare. Ett talesätt är att ”kastas mellan hopp och förtvivlan”. När vi upplever att det inte finns något hopp kan vi känna förtvivlan, finns det ett uns av möjlighet att det ska gå bra, kan vi känna hopp. Hopp ger mening, för målet är fortfarande möjligt, utan hopp finns ingen mening.
Hopp är bra att ha när du inte längre riktigt tror på någon större sannolikhet att det ska gå bra, men du fortfarande är väldigt investerad i ditt åtagande – det är fortfarande något som är viktigt för dig. Skuggan av en chans gör det värt att kämpa vidare. Ju mindre du tror på möjligheten att lyckas med ditt mål, desto svårare är det att orka kämpa vidare.
I september 2019 tävlade jag i BUG, Backyard Ultra Gävle. Vi sprang då ett varv på 6,7 km med en ny start varje heltimme och sen vara det bara att fortsätta starta så länge vi orkade. De hade satt ett tak på 24 varv på den tävlingen och om vi var flera kvar på sista varvet var det snabbast i mål som vann. Så länge jag trodde på att jag kunde få en bättre placering, klarade jag av att springa vidare. När vi bara var två löpare kvar efter 23 varv och jag insåg att jag inte hade en chans att slå min medtävlare Anton på sista varvet gick luften ur mig helt. Utan hopp och mening klarade jag inte att fortsätta. Allt som gjorde ont i kroppen blev den överskuggande upplevelsen och jag vek ner mig.
Alex Hutchinson skriver I sin bok Endure “endurance is the struggle to continue against a mounting desire to stop”. För att vi som löpare ska kunna kämpa vidare trots ett tilltagande behov av att stanna, behöver vi något att tro på, när vi inte riktigt tror längre, när vi upplever att sannolikheten att lyckas börjar bli oroväckande låg, behöver vi åtminstone lite hopp. Ett nytt mål som känns lite sannolikare kan ge förnyat hopp.
Endure betyder i grunden att uthärda. Hopp tillsammans med mening kan hjälpa oss att uthärda svårigheter i livet och det är på samma sätt i ett ultralopp. Både i livet och i ultra är en sak vi kan hoppas på att det kommer bli lättare. Hur tungt det än är kommer det sannolikt stunder som är lättare. Vi kan just där och då ha svårt att tro på det, men det räcker att vi tror lite grann och tillsätter lite hopp.
Jag tänker att hopp är ett verktyg vi behöver för att våga eller orka göra det som är viktigt för oss men som just då känns svårt och t.o.m. osannolikt. Ett meningsfullt mål och en gnutta hopp, kan ibland ta oss riktigt långt ?
