Söderhamn 31 januari 2019
I vår trädgård växer det en slags vildvuxna buskrosor. Varje gång jag sätter näsan mot dem rosorna när dem blommar och känner doften får jag minnesbilder och positiva känsloförnimmelser från när jag var liten och lekte ute i min farmor och farfars trädgård. Doften är densamma som jag upplevde då och även om rosorna ser olika ut räcker doften gott och väl för att dra igång mina minnen. Hur kan det här komma sig?
Föreställ er att ni aldrig sett en ros och ni kommer in i ett rum där det ligger en ros på ett bord, med en skylt det står ROS på. Ni går fram till bordet, lyfter upp rosen, känner hur den känns, studerar hur den ser ut. Förnimmer en angenäm doft och får impulsen att föra den mot näsan och dofta på den. När ni känner hur den doftar upplever ni en positiv känsla i kroppen. Ni läser på skylten ordet ROS, hör er själv säga det. I er hjärna sker massor av saker under ert första möte med en ros. Neuron avfyras i olika delar av er hjärna. Synbarken, motoriska barken, somatosensoriska barken, de områden som hjälper er tolka språk och de områden som styr er verbala förmåga. Luktcentrum aktiveras och det har nära kontakt med djupare liggande områden i limbiska systemet som bidrar till vår känsloupplevelse. Allt det här sker samtidigt
Två veckor senare går ni på en gata och ser genom ett skyltfönster en ros i en vas. Ni kan inte röra vid den, dofta på den eller ta i den. Det finns ingen skylt som säger ros där. Ändå händer det en massa saker i er hjärna utöver att ni ser rosen. Ni minns troligen att den heter ros, förnimmer känslan av att hålla i den, doften och den positiva känsla ni upplevde. Ni minns också rummet och kanske dyker fler saker upp som rör den situationen där ni för första gången upplevde rosen.
Anledningen är att det skett en inlärning. All inlärning är sammankoppling eller association. Något kopplas ihop med något annat. Det vanligaste sättet att beskriva det på myntades i slutet av 40-talet av Donald Hebb: Neurons that fire toghether wire toghether. På svenska: Hjärnceller som signalerar tillsammans kopplas ihop med varandra. Det kallas ibland hebbiansk plasticitet eller hebbiansk inlärning. I senare forskning brukar man säga att upprepad stimulering stärker synapskopplingarna mellan neuron, vilket kallas LTP eller Long-term Potentiation. Det skapas ett mönster i hjärnan, där det räcker att trigga en del av mönstret för att väcka de andra delarna av mönstret till liv.
I princip är alla kopplingar mellan våra tankar, känslor och beteenden inlärda genom våra erfarenheter. Genom vårt språk och vår symboliseringsförmåga har vi även möjligheten att lära oss saker utan direkt erfarenhet. Att höra andra berätta om saker, läsa om saker osv gör att vi kan skapa nya associationer i vår hjärna mellan nästan vad som helst. Vad vi väljer att fortsätta med, att göra mer av och tänka mer på, har både att göra med vilka konsekvenser våra beteenden får för oss i form av responser från vår omgivning och vad som slår an inom oss via våra gener. En neuroforskare berättade under en föreläsning för oss på psykologutbildningen att personer som alltid biter i citronklyftan som ligger på tallriken till vissa maträtter, har betydligt större benägenhet att vara sensation seekers. Dvs de har mer sug efter att utsätta sig för risker och äventyr. Efter det tänker jag alltid på min äventyrslystna ådra när jag biter i citronen och det förklarar, åtminstone delvis, varför det har blivit viktigare för mig med den typern av upplevelser än för en del andra jag känner.
Från vissa erfarenheter kan vi få med oss negativa tankar om oss själva och våra möjligheter som är kopplade till rädsla, ilska, skam eller uppgivenhetskänslor och kraftlöshet. Tankar och känslor som vi upplever hindrar oss från att bryta mönster, utmana oss själva och ge oss in på nya områden i livet. Tankar uppträder ofta i mönster. Vi tänker till stor del samma tankar om och om igen, särskilt i samma miljöer. Vår hjärna är också skapt på ett sätt som gör det svårt för oss att inte tänka vissa tankar. En ros alltid kommer att vara en ros för oss oavsett om vi säger till oss själva att vi inte får tänka ordet ros och inte ha några färdiga associationer, när vi ser en ros, eller ej. På samma sätt fungerar det med negativa tankemönster. Genom att säga till mig själv att jag inte får tänka en viss tanke, ökar jag både laddningen och fokus på den tanken. Jag får svårare att förhålla mig till tanken.
Tankebortträngningsexperiment visar att tankar vi försöker tränga bort ökar i frekvens, och att det kostar mental energi och fokus att försöka hålla tankarna borta. Om vi istället tillåter oss själva att lyfta fram tankarna och betrakta dem, kan vi lättare se dem bara som en tanke, istället för en absolut sanning som måste styra vårt beteende. Vi lägger till något nytt, ett lager av acceptans istället för att fastna i att försöka kontrollera vårt tankeinnehåll. Vi ändrar funktionen av det som sker i vårt inre. En automatisk tanke är som ett stimulus-respons-skeende som kan vidmakthålla vissa beteendemönster. Genom att betrakta och förhålla oss accepterande bryter vi kedjan och får möjlighet reflektera över vårt beteende.
Det här utifrån-perspektivet på våra tankar brukar kallas metaperspektiv och det är en del av processen att lösgöra sig från tankarnas bokstavliga betydelse. Genom att lösgöra oss behöver vi inte agera på gamla mönster. Vi får lättare att förhålla oss till det som är här och nu och vi kan lättare välja att lägga till fler nya reflekterande tankar. Vi har då tagit steget från system 1 tänkande, till system 2 tänkande som jag skrivit om i tidigare inlägg (Positiva utmaningar, Ett integrerat liv och Nudge for good!). Vi ökar då våra möjligheter att både tänka och göra annorlunda. Jag kan då t ex välja att utmana mig själv och skriva om ett lite komplexare ämne än jag vanligtvis gör. Att röra mig lite mer utanför löpar- och naturupplevelseboxen. Fast det är svårt!