Löparens själ och smärta

Söderhamn 1 december 2020

Har nyss varit ute och försökt springa en liten runda. Det går inte så bra med mitt onda knä, har dessutom bakslag i det ryggonda jag dragits med sedan i våras. Ändå sprungit min backyardrunda 6,7 km fram och tillbaka runt Stenöorn. Tittade på månen och lyssnade på den fina podcasten Löparens själ om smärta medan jag sprang. Har kommit hem, bytt om till cykelbyxor och kortärmat.

Kliver på racercykeln som är uppriggad på en cykeltrainer och klickar fast i pedalerna. Ska komplettera löppasset med cykling, eftersom jag inte kan springa så långt som jag vill. Slår på podden igen. Hör dem prata om att låta smärtan få finnas och ta plats, inte göra den till en fiende. Försöker samtidigt börja trampa. Smärtan strålar upp i låret från knät, måste dra ner motståndet för att kunna dra runt trampan. Varje varv gör ont. Vevar med vänster ben och låter bara höger följa med. Ler för mig själv när jag hör på podden och de talar om vikten av själv ta ansvar för sin smärta, att inte tro att någon annan ska lösa det.

Podden väcker så många tankar om min löpning och smärta:

Hur smärtan har funnits med i min löpning en stor del av den tid jag sprungit och att den faktiskt varit viktig för min utveckling som löpare och för andra aktiviteter som jag ägnat mig åt. Hur tacksam jag känner mig för att jag ändå kunnat springa så mycket som jag gjort. Har snart sprungit i 25 år, löpningen har blivit en oerhört stor del av mitt liv och även av min identitet. Att det inte är självklart att jag alltid kommer att kunna springa. Vem är jag utan löpningen? Sen i våras är jag nog mer än lufsare än löpare – tänker ändå att jag alltid kommer se mig som löpare. Tjugofem år är lång tid, finns ingen aktivitet som präglat mig mer. Skadorna har vidgat perspektiven men löpningen är det jag alltid kommit tillbaka till.

Hur jag hela 2009 sprang med ont i knät, och det ledde till att jag på hösten började cykla betydligt mer. Köpte en racer igen, som jag inte haft sen 80-talet. Fortsatte att cykla parallellt med löpningen och fick året efter bland mina bästa resultat på Stockholm marathon och persade på Lidingöloppet. Bestämde mig för att satsa på klassikern eftersom jag fått nytändning på cyklingen och redan körde längdskidor. Något som jag tänkt och tänkt på men inte gjort något åt. Som verkligen fick mig att ta steget att lära mig crawla, dels för att klara Vansbrosimningen, men också för jag så länge drömt om att någon gång göra en Ironman. Det blev fröet till att träna öppet vattensimning, som blivit en viktig del i mitt liv under somrarna, som sedan lett till både triathlon och swimrun. Känns bra att tänka på hur jag fått så många nya möjligheter genom att jag behövde hantera en skada. Swimrun är traillöpning i kvadrat, givit så många fina upplevelser.

Hur jag under hösten 2012 fick väldigt besvärliga nackproblem, som visade sig var tre diskbuktningar, medfödd förträngning av ryggmärgskanalen och spinal stenos. Som fick muskulaturen i vänster arm och bröstparti att förtvina. Hur jag ett tag trodde mitt aktiva liv var slut. Fick lära mig att hantera mina tankar och ta en dag i taget, lägga fokus på det jag kunde göra. Kämpade på med rehab, kombinerade många olika typer av behandling och fick råd från olika håll och blev så småningom mycket bättre. Vilket ledde fram till beslutet att året efter anmäla mig till Swiss Alpine 78 k, som jag länge drömt om, men inte vågat ta steget. Jag förstod plötsligt att jag inte kan räkna med att göra det sen, att det kanske är nu eller aldrig som gäller. Det är inte självklart att det kommer fler chanser.

Att jag inför mitt andra Swiss Alpine hade bakslag i mina nackproblem. Hur jag brottades med tankar om att vara en idiot som sprang med så mycket smärta, om jag borde bryta för att inte skada mig själv värre. Hur mycket lättare det gick när jag insåg att smärtan inte blev värre och jag bestämde mig för att inte älta längre, satte fokus på att ta mig i mål istället. Hur mycket tankarna påverkade hur jag förhöll mig till min smärta och vilka värdefulla erfarenheter det varit.

Att jag har en hälsena som gjort ont i flera år, som varit riktigt hindrande. Som jag lärt mig hantera genom att varje dag både morgon och kväll göra excentriska tåhävningar. Hur jag i år jobbat så mycket med rehabövningar för knäna och ryggen, som jag sannolikt kommer att få fortsätta med för att underhålla min kropp. Att jag experimenterar med olika skor, olika löpstil och hållning, läser på, tittar på filmer, lär mig olika övningar.

Att jag så gärna jag vill få möjligheten att uppleva fler ultraäventyr och hur mycket det är värt att kämpa vidare för. Känner fortfarande hopp och hoppet gör det möjligt att kämpa för det som är viktigt för mig. Att jag vågar tro på drömmen om att bli en av dem som fortsätter springa efter ha passerat 70 år. Att jag fortfarande tror på att jag kan utvecklas som löpare trots ålder och skador, ändå ha acceptans för det som händer med kroppen och att smärta är en del av det. Om det till slut inte går längre så kommer jag ändå alltid att vara löpare i själen.

Smärtan i knät känns redan mindre jobbig ?