Sandarne 10 april 2022
Min första riktiga kontakt med ett lite högre berg var då jag var 9 år och vår familj semestrade en vecka i fjällen. Vi kom fram till foten av Östfjället i Gräftåvallen en stekhet sommardag. Jag tog genast en tur upp på berget och något slog an starkt i mig. Upplevelsen av att berget bara fortsatte uppåt högre och högre kändes overkligt och mäktigt. Det var något helt annat än jag upplevt tidigare och gav en känsla av hänförelse som jag fortsatt bära med mig.
Sedan dess har jag fascinerats av och längtat till bergen, läst om, sett filmer och följt olika äventyrare på offpiståkning och bestigningar. Åka Skidor var den första tidningen där jag kunde möta äventyret.
De starkaste upplevelserna av naturen som tonåring var utanför pisten när vi åkte utför. Som vuxen har jag vandrat, gjort toppturer och sprungit i bergen och känner alltid att jag vill uppleva mer berg. Vad är det med berg egentligen som fascinerar och lockar? Vad motiverar att så många att vilja göra jobbiga, svåra och ibland livsfarliga saker i bergen?
En möjlig förklaring kan finnas i biofilihypotesen – som jag nämnt i några tidigare inlägg. Eftersom människan utvecklats i naturen har vår psykologi och fysiologi anpassats till naturen och naturens förutsättningar. Att vi är skapta på det sättet gör att vi längtar till och behöver naturen för att trivas, uppleva, utmanas, utvecklas och i allt större utsträckning för att återhämta oss från vårt vardagsliv.
Enligt Henrikssons etymlogiska ordbok kommer ordet motiv ifrån medellatinets motivum som betyder handling som sätter i rörelse, drivande orsak, av motivus som innebär att sätta i rörelse och movere som betyder röra och rubba.
Nordstedts Svenska Synonymer och uttryck skriver: Motivation- sammanfattning av motiv för en viljeakt, handlingsgrund, bevekelsegrund, drivkraft, viljeriktning.
Som jag förstår det kan vi se motivation som orsakerna till något vi gör, dvs till ett beteende. När vi beter oss finns det orsaker till dessa beteenden. Motivationen är sammanfattningen av dessa orsaker. Det vi inte gör, är vi inte (tillräckligt) motiverade till just nu eller så har vi inte möjligheten. Orsakerna till beteenden finns i våra gener, den fysiologi vi har, vår inlärningshistoria och vår aktuella kontext. Den förhistoriska människan sökte sig antagligen ut ur sin grotta på morgonen för att få ljus, vi har lärt oss att det (oftast) räcker att trycka på lysknappen för att få ljus. Historia och kontext avgör det aktuella beteendet. Drivkraften och funktionen av beteendet kan vara densamma trots att det är olika beteenden.
Som ett resultat av människans evolution har vi ett antal mer eller mindre grundläggande gemensamma behov som är rör vår omedelbara överlevnad. Några behov rör vår överlevnad på lite längre sikt. Dessutom har vi behov som handlar mer om överlevnad i ett betydligt längre perspektiv, kanske över generationer, som varit extra viktiga för vår enorma anpassningsförmåga och gjort att bland alla människoarter blev det bara vi kvar, dvs det är bara homo sapiens som klarat sig – i alla fall så här långt. En längtan efter att se vad som finns bortom nästa bergstopp, på andra sidan havet eller längst ner i den djupaste ravinen har fått människan att spridas över kontinenterna. Längtan efter utmaningar och att uppleva nya saker har drivit oss att lära oss hantera nya situationer.
Abraham Maslow är den vi ofta tänker först på när vi beskriver behov och motivation utifrån olika kategorier eller nivåer. Han lade fram sin behovsmodell under 50-talet. Någon inom marknadsföring snappade upp Maslows kategorier och ordnade dem i en hierarki, som sedan blev känd som Maslows behovstrappa.
De flesta som läst lite psykologi har varit i kontakt med behovstrappan och styrkan i den kan nog delvis tillskrivas att den känns så omedelbart och intuitivt rätt. Inom psykologi kallar vi det oftast för face validity när en teori eller hypotes direkt upplevs som giltig och sann. Senare forskning har påvisat att prioriteringsordningen som beskrivs i behovstrappan långt ifrån alltid stämmer och att vi kan drivas av att tillfredsställa behov på flera olika nivåer samtidigt eller prioritera behov på andra sätt utifrån personlighet, historia och kulturella skillnader.
Det är också tydligt att vi medvetet försätter oss i situationer där våra grundläggande behov sätts på spel för att nå högre behov. Vi kanske kliver av ett tryggt och välbetalt arbete för att långsiktigt hitta något mer meningsfullt genom att utbilda oss vidare. Några kastar sig in i utmanande äventyr där de kommer att frysa, svälta, uppleva smärta, vara utmattade och kanske t.o.m. riskera sina liv. De här beteendena går på tvärs emot våra omedelbara behov, men har sannolikt haft stor betydelse för vår arts överlevnad långsiktigt. De här behoven har, som andra mänskliga egenskaper, varierat med slumpen och fått oss att prioritera olika behov och beteenden i våra liv.
Behov som är mer individuella, som blir viktiga för just dig eller mig kan vi uttrycka som värderingar. Om vi lever på ett sätt som inte är i linje med våra värderingar kommer vi att uppleva en brist eller ett skav som så småningom kan ge olika symptom. Blir det känslan tillräckligt stark kommer vi känna oss mer motiverade att förändra. Om vi börjar röra oss mer i vår värderade riktning kommer vi känna större känsla av sammanhang och mening. Ett annat sätt att uttrycka det är att vi blir mer integrerade och får starkare självkänsla när värderingar och beteenden stämmer bättre överens.
Scott Jurek hade under slutet av 90-talet och under 00-talet en karriär som en av världens absolut bästa ultraltrailöpare och hans största framgångar var framförallt på lopp som gick i bergen. Han hade växt upp under svåra omständigheter men alltid känt sig bekväm i naturen. När han upptäckte sin fallenhet för att springa långt fann han och mening i sitt liv genom ultralöpningen.
Efter sin elitkarriär fortsatte han att mer eller mindre håglöst och planlöst springa lite lopp och föreläsa här och där. Träningen var på en för honom låg nivå och han presterade långt under sin potential och han hade svårt hitta någon ny meningsfull riktning i livet. Hans fru Jenny tröttnade på hans håglöshet och ifrågasatte vad han ville egentligen med sitt och deras gemensamma liv.
Efter en del funderande kom han fram till att han faktiskt fortfarande hade både möjlighet och vilja att göra mer avtryck inom löpningen. Han frågade Jenny om hon kunde supporta honom i ett FKT eller Fastest Known Time på the Appalachian Trail. Det vill säga att göra ett försök att vara den person som snabbast till fots tagit sig hela Appalachian Trail, en av de mest kända och tuffa vandringslederna som går längs bergskedjan Applacherna tvärs igenom USA .
Jenny svarade att hon ville hjälpa honom och de gjorde ett gemensamt projekt av det. I nästan åtta veckor, delvis både dag och natt kämpade de tillsammans, Scott på trailen och Jenny med att bunkra och leta sig fram med deras husbil på små undagömda skogsvägar. Den 12 juli kl 14:05 2015 stod han på toppen av Mt Katahdin. Det hade då tagit Scott 46 dagar 8 timmar och 7 minuter att klara de 349 milen av till stor del svårframkomlig vandringsled. Han slog det gamla rekordet med 3 timmar och tog sig i snitt drygt 75 km per dag.
De genomförde det verkligen tillsammans, utan Jenny skulle han inte haft en chans klara det. Efter det lyckade FKT-rekordet gjorde gemensam sak i att skriva en bok om deras upplevelser och hur den förde dem mertillsammans. Boken heter North och det symboliserar både att han sprang norrut på trailen och kanske framförallt att han hittade tillbaka till sitt True North, dvs ett liv mer i linje med sina sanna värderingar, där både löpningen och gemensamma projekt med sin fru Jenny fick ta ta större plats i livet.
I ett avsnitt av the Psychology podcast säger Scott Barry Kaufman i en diskussion om inre och yttre motivation att det borde finnas en till kategori av motivation som bygger på värderingar. Det går helt i linje med arbetssättet i Acceptance and Commitment Therapy, där vi undersöker och tar fasta på våra värderingar. Där det finns ett glapp mellan värderingar och beteenden börjar vi sedan ta små steg i värderad riktning.
Om din värdering är att du vill prioritera din hälsa, och en kort promenad om dagen är vad du tror dig klara, kan medvetenheten om varje litet steg, är ett steg i din värderade riktning öka värdet av varje steg. Det blir lättare att fokusera på processen här och nu och det ökar sannolikheten att beteendet blir förstärkt jämfört med om du bara ser värdet av ett slutmål.
Att börja göra något litet och fortsätta med det kommer över tid ge stora resultat. En promenad på 20 minuter om dagen låter inte mycket, men det är helt i linje med en värdering att motionera lite varje dag. Egentligen spelar inte resultatet någon roll, men på ett år blir det 122 timmars rörelse eller cirka 72 mil och det gör skillnad för hälsan.
I boken the Sweet Spot beskriver psykologen Paul Bloom hur vi kan motiveras på många olika sätt och han förespråkar en pluralistisk syn på motivation. Vi har dels den hedonistiska traditionen där vi bara anses styras av lust och olust, dels har vi den eudamoniska traditionen där vi snarare drivs av meningsbärande motivationsfaktorer som gemenskap, kompetens, självbestämmande, altruism och nyfikenhet. Utifrån hans resonemang tänker jag att en pluralistisk motivationsmodell skulle kunna se ut som den på bilden nedan.
On the right – Values and experiences that’s important to you
I modellen blir den värderingsbaserade motivation den övergripande anledningen till att vi gör något. Den målbaserade motivationen lägger grunden för själva görandet, hjälper oss att veta vad vi ska göra och vad vi ska fokusera på. Den upplevelsebaserade motivationen är något vi skapar på vägen, när vi ägnar oss åt processen och får kontakt med upplevelser och känslor av meningsfullhet och av att leva ett liv där vi känner saker, där kännandet och upplevandet blir meningsfullt i sig själv.
Jag brukar ofta i mitt kliniska arbete åskådliggöra motivation som en gungbräda eller balansvåg. Där allt som är värdefullt och som vi vill klara, känna, uppleva och stå för är på ena sidan av vågen. På den andra sidan är allt vi vill slippa känna och slippa uppleva, som håller oss fast i sammanhang och mående vi inte trivs med.
I gungbrädemodellen finns både hedonistyrd motivation- och värderingsstyrd motivation representerad. Den är enkel och gripbar och egentligen tänkt att illustrera skillnaden mellan kortsiktigt, negativt förstärkt undvikande och långsiktigt, positivt förstärkt närmande. Den andra modellen med de tre olika motivationstyperna har jag nyss börjat använda mig av. Den är inte lika självklar men jag tycker den tillför användbara aspekter av vad som motiverar oss.
Jag älskar att ta mig upp på olika berg både på sommaren och vintern, njuter av att paddla och simma i olika vattendrag, och längtar efter att få springa långa sträckor på nya stigar. Allt är olika sätt att få tillbringa mycket tid i naturen, att få tanka mental energi och tillfredsställa upptäckarlust och nyfikenhet.
Ibland drivs en stor del av upplevelserna av målsättningar som förberedelser inför olika lopp, målet att simma i olika vattendrag, att klara av en viss sträcka, eller att orka springa hela vägen uppför ett berg. Det hjälper ibland till att ta sig ut, att ta sig för med det jag bestämt, att ha den yttre målstyrda motivationen. Men i bakgrunden finns alltid att det är en del av mina värderingar att tillbringa mycket tid i naturen i rörelse, och nästan alltid går det att få kontakt med den upplevelsebaserade inre motivationen.
Bland de största naturupplevelserna jag har med mig handlar om lopp jag sprungit i bergen, några toppturer som varit rejält krävande och en del lössnöåk i riktigt stora berg. Förutom att det utspelat sig i bergen är den gemensamma nämnaren att närvaron i vissa stunder har varit total och jag förlorat mig själv i upplevelsen och känslan av flow. Kanske är det därför bergen blivit så speciella. Kanske är det för att toppen av ett berg är ett så tydligt mål, att det är en stark känsla när vi nått den högsta punkten. Kanske är det för att det är nedärvt i våra gener att vi ska känna positiva känslor när vi står på toppen av ett berg och kan orientera oss i omgivningarna.
PS! Ska jag vara riktigt ärlig längtar jag ändå mest efter min vardagslöpning just nu, det är en ännu större drivkraft kopplat till behovet av att vara i rörelse i naturen. Men tre diskbråck i ländryggen sätter ännu så länge stopp för det. DS!