Slagavallen 28 december 2018
För ca ett år sedan skrev jag här på bloggen om att jag ville försöka mig på att springa ett 100-mileslopp, något jag länge drömt om, men inte vågat göra. Jag vred och vände på frågan och insåg att framförallt min rädsla för att misslyckas var något som hade hindrat mig och att jag behövde omfamna den rädslan. När jag satte en rubrik på inlägget skrev jag dock intuitivt, Våga riskera att inte lyckas.Jag reflekterade sedan över om det var ett sätt att fega ur, att kalla det för något annat än misslyckas, för att lura mig själv.
Förra veckan diskuterade jag med en av mina klienter om att våga ta steg mot något som är viktigt i livet. Något som även kändes läskigt och svårt som för klienten innebar en rädsla för att misslyckas. När jag formulerade det som att riskera att inte lyckas, fick jag responsen att det faktiskt kändes lättare, mer som en positiv utmaning, det fanns plötsligt inget att förlora, bara att vinna.
Tänk dig din egen motivation som en våg. På ena sidan vågen finns önskan om att slippa, att slippa känna jobbiga känslor, slippa jobbiga tankar, slippa smärtsamma upplevelser osv. På andra sina vågen finns önskan om att få känna, uppleva, utvecklas, röra sig framåt mot nya spännande mål. Här finns dina värderingar om vad som är viktigt i ditt liv, egentligen allt som kan driva dig framåt.
Språket har för oss en stark inneboende kraft, genom de starka associationer ord skapar. I vår hjärna pågår oftast ett ständigt flöde av tankar och associationer, det ena leder till det andra. De stimuli vi möter i vår omgivning väcker inre responser: tankar, känslor och fysiologiska reaktioner, som i sin tur blir en del av en asssociationskedja av inre upplevelser. Det vi tänker och känner uppträder i sin tur ofta i igenkännbara mönster, i liknande situationer tänker, känner vi ofta på liknande sätt. Vanligtvis agerar vi även på samma sätt på liknande stimuli. Ett sätt att uttrycka det är att vi lever i två olika sammanhang eller kontexter, dels vår historiska kontext där vår inlärningshistoria finns, dels den aktuella kontexten som finns här och nu.
Tänk dig att du under din uppväxt upplevt att du blivit mobbad, att du i ständigt återkommande under flera års tid blivit offentligt nedvärderad och skrattad åt när du ska prata i grupp, eller göra övningar på gymnastiken, eller bara genom att kliva in i ett rum där andra redan pratar med varandra. Senare i livet i en utbildning eller på arbetet befinner du dig istället i ett sammanhang där personer runt omkring dig inte alls är nedvärderande, kanske snarare stöttande. Eftersom du har din historiska kontext med dig kan det ändå lätt bli så att du drar dig för att göra presentationer i grupp. När du får tillfälle till att göra en presentation, eller att delta i idrottsaktiviteter med din arbetsgrupp, kommer hjärnan lätt att börja spela upp automatiska tankar som ”de tycker jag ser löjlig ut, jag kommer göra bort mig, jag är helt värdelös och töntig” osv. Tillsammans med de här tankarna uppträder automatiska känslor och fysiologiska reaktioner, där du känner starkt obehag, flyktimpulser och att hjärtat bultar, svindelkänslor, tryck över bröstet och en klump i magen. De här tankarna och reaktionerna får dig sannolikt att vilja slippa känna de här jobbiga känslorna.
Med sådana erfarenheter behöver du lägga fokus på dina drivkrafter för att inte motivationsvågen ska tippa över mot undvikande. Istället för att styras av din inre autopilot som lätt styr över mot undvikande kan du lägga ditt fokus på det som är viktigt i ditt liv här och nu, och sätta upp en riktning för dig själv, där du ser dig själv göra saker som har betydelse för din fortsatta utveckling och med konkreta delmål på vägen. Din riktning och dina mål ska kännas så viktiga att du känner dig villig att möta alla jobbiga tankar och känslor som kan dyka upp. Att du kan ta med dig dina rädslor och se dina tankar, reaktioner och känslor som just tankar reaktioner och känslor, d.v.s. inre företeelser som framförallt representerar din inlärningshistoria.
När vi använder vårt reflekterande tänkande är vi mindre färgade av det automatiska, snabba tänkandet, den typ av tänkande som kan kallas för system 1. Med vårt långsammare reflekterande tänkande, vårt system 2 har vi större möjlighet att nyansera vårt tänkande och välja hur vi ska uttrycka oss runt vår själv, vår historia och vår framtid.
När jag nu använder mitt system 2 och reflekterar inser jag att fortfarande har en hel del rädsla för misslyckanden som hindrar mig från att sätta nya konkreta och motiverande mål för 2019. Jag vill ju fortfarande fortsätta utvecklas, ta nya steg framåt i framförallt mitt ultralöpande, med den långsiktiga värderingen att få fortsätta uppleva nya äventyr och visa mig själv och andra att så många av våra begränsningar bara är mentala och inte fysiska. För att fortsätta ta nya steg framåt inser jag att det hjälper mig att återigen formulera nya steg som att Våga riskera att inte lyckas. Genom den formuleringen är det för mig lättare att kliva över från undvikandesidan av motivationsvågen till närmande- och utvecklingssidan. Vad jag väljer för positiva utmaningar nästa år ska jag snart återkomma till.
Gott nytt 2019!
?
System 1 och system 2 kan ni läsa lite mer om i två tidigare inlägg jag gjort Nudge för good! och Ett integrerat liv, och framförallt i boken Thinking Fast, and Slow av Daniel Kahneman.
