Sandarne 28 februari 2021
När jag fick frågan om hur jag såg på vad löparens själ är inför podden Löparens själ i januari, lade jag en stund på att formulera mina tankar, här har jag utvecklat tankarna lite mer. I grunden ser jag löparens själ i dels ett generellt perspektiv utifrån vår arts utveckling och dels ett individuellt perspektiv byggt på våra individuella erfarenheter. Vårt gemensamma arv och vår individuella miljö.
Forskning om naturens läkande krafter för människan bygger till stor del på det som kallas biofilihypotesen. Det handlar om att människans evolution skett till 99,9 procent i naturen. Att naturen och de förutsättningar som rått i den miljö vi utvecklats är det som format oss till det vi är. I grunden är människan ett vilt djur som varit i rörelse i naturen, bott i där vi funnit skydd, levt i flockar och ätit det vi kommit över. Det vi är skapta till väcker positiva känslor i oss och är sannolikt något vi behöver kontakt med för att hålla oss friska mentalt och fysiskt.
Den domesticering av oss som skett, dvs att vi blivit tama, bofasta och skyddade, har pågått under några tusen år och har skett gradvis. Bara under de senaste kanske 200 åren har förutsättningarna ändrats drastiskt. Vi lever idag under helt andra förutsättningar. För bara några generationer sedan var ljusa, uppvärmda, ventilerade, rymliga bostäder med rinnande kallt och varmt vatten, toalett och dusch, samt kök med kyl, frys, enkla diskmöjligheter och en lättmanövrerad spis okända fenomen. Vi levde i bästa fall i trånga, kalla, mörka, rökiga utrymmen. En furste för några hundra år sedan hade troligen, trots stora utrymmen och massor av tjänare, det mindre bekvämt på många sätt än en genomsnittlig invånare i Sverige och andra industrialiserade länder idag.
Idag kan de flesta av våra mest grundläggande behov tillfredsställas utan större fysisk ansträngning och utan att vi kommer i närheten av upplevelsen av att vara i rörelse, eller ens i stillhet, i naturen. Vi behöver medvetet anstränga oss för att komma i kontakt med naturen och därigenom väcka de känslor och tillstånd som sätter oss mer i kontakt med vårt ursprung. Känslor som väcks när vi kämpar hårt fysiskt, när vi kommer i skydd efter att ha utsatts för tuffa väderförhållanden eller när vi vilar en stund på en sten vid stranden och blickar ut över det föränderliga havet.
Människan är formad att söka skydd och bekvämlighet, att äta allt vi kommer över och att spara energi. Samtidigt är vi skapta för att springa, klättra, krypa, hoppa, lyfta, släpa, vada, gräva, samla och jaga. Allt detta är aspekter av djuret i oss, det som format oss i samklang med naturen. Vi är däggdjur och alla däggdjur leker. Om vi tittar på barn som blir insläppta i en gymnastiksal efter en lektion kan man se rörelseglädjen. Se på en hund som blir släppt i naturen, den springer ofta runt i ren glädje. Kor som blir släppa på grönbete hoppar och skuttar, visar rörelseglädje, likaså hästar kan vi se göra samma sak, springa runt, antagligen för att det för att det känns skönt i dem, att det väcker positiva känslor, att det på sätt och vis är lek. Löpning är för de flesta ett av de mest lättillgängliga sätt att komma i kontakt med den typen av ursprungliga känslor, som ger avkoppling, närvaro, mjuk fascination, hänförelse, flow, tidlöshet och eufori. Framförallt är det ett sätt att leka, att få tillbringa kravlös tid i naturen och i våra kroppar på ett sätt som är bra för oss på så många tänkbara sätt.
Möjligen har vår domesticering pågått så länge att steget är stort för många och det tar lite tid att komma in kontakt med dessa känslor. Även våra husdjur är domesticerade, bekväma, otränade i jämförelse med deras förfäder. De har bara färre generationer av domesticering bakom sig än vår art har och kanske därför lättare kommer i kontakt med glädjen i rörelsen och naturenupplevelsen. Vi behöver kortsiktigt inte rörelsen för vår omedelbara överlevnad, men vi vet mer och mer hur viktig den är för vår långsiktiga överlevnad och kanske framförallt för vår långsiktiga livskvalitet.
Den mer specifika sidan av löparens själ rör vår individuella utveckling. Den handlar om att komma i kontakt med så många olika långsiktigt hållbara förstärkare som möjligt, dvs upplevelser som i någon mån känns belönande och som driver viljan att uppleva mer av samma sak. För mig är det många delar, det handlar om mening, identitet, tillhörighet, rörelseglädje och naturupplevelser. Att vara en av dem som kan springa långt, som gör det regelbundet och har möjligheten att delta i lopp och äventyr, själv eller tillsammans med andra.
Att ha det som ett sätt för påfyllning av energi och återhämtning, någonstans där jag naturligt släpper taget om krav och förväntningar, får en paus från vardagen. Att uppleva kontraster, på det sätt som naturen och löpningen kan tillhandahålla. Mörker, kyla och regn, sol och värme, åska och storm, snö, is och kyla. Känna känslor intensivt och närvarande, känna mig stark och pigg, bli riktigt trött och ibland uppgiven. Möta motstånd i mig själv och via naturen. Kunna sätta mål, uppleva utmaningar, tävlingar, kamp och social gemenskap.
Sträva för att hantera en äldre kropp och för min hälsa och långsiktighet. Något att alltid se fram emot varje dag, varje vecka, månad efter månad och år efter år med struktur, rutin och stabilitet samtidigt som det alltid finns variation genom kontakten med naturen. Att få känna mig som en bättre version av mig själv. Få odla en passion genom ett långsiktigt och uthålligt arbete. Hitta något som blir en viktig del av själva meningen med tillvaron och en stark del av identiteten.
Ett starkt minne är en morgon för drygt 20 år då jag för första gången jag fick följa med skidåkargängets sommarträning på tretopparsturen. Ett trailpass på drygt 3 mil. En tradition de hade, som de gjorde varje sommar i juli som inledning på semestern. De som var i det gänget hade jag sett på som konditionsfenomen. Att springa mer än fyra timmar på träning genom naturen, upp på tre olika bergstoppar i 30-graders värme kändes som en stor sak för mig. Upptäckten att JAG plötsligt var en av dem som KUNDE springa på det sättet. Löpning under sådana förutsättningar gjorde att jag kände mig kapabel på ett sätt jag inte känt förr. Att få uppleva att jag var en av dem som kund springa långt och att jag platsade i den gruppen.
Upplevelsen av den första tretopparsturen innehöll en stor del av det som är min löparens själ. Att vara en del i en gemenskap, identifiera mig som långlöpare. Ta sig fram genom naturen, över bäckar, leta stigar, upp på berg, titta på utsikten. Genom olika typer av natur, skogar och ängar. Bli trötta, varma och törstiga. Stanna någonstans och fylla vattenflaskorna, vila, fortsätta, kämpa vidare tillsammans. Känna att kroppen fungerar, svarar, orkar. Komma fram, känna lite eufori. Uppleva ett litet miniäventyr, skilt från, men ändå nära vardagen.
Jag tror att alla som springer har glädje av att hitta vad som är förstärkande för dem, vad som gör löpningen viktig, meningsfull och givande. Samtidigt kanske det bara är att springa på, faktiskt lita på att känslorna och meningen med löpningen dyker upp med tiden. Mitt perspektiv är att vi i grunden är ett springande och lekande djur, och om vi kämpar på kommer vi förr eller senare i kontakt med dem känslor vi behöver för att uppskatta löpningen och hitta vår egen variant av löparens själ.
Bernd Heinrich, som jag citerat förr, säger i boken “Why we run: A natural history”, något som för mig är en viktig del av löparens själ.
“There is nothing quite so gentle, deep, and irrational as running-and nothing quite so savage, so wild.”