Sandarne 9 november 2022
I USA lever människor i genomsnitt 77 år eller 4000 veckor. I mitt hemland Sverige är den genomsnittliga livslängden 82 år, medan den globala genomsnittliga livslängden är 70 år. Oavsett om vi lever i 70, 77 eller 82 år har vi en begränsad tid att leva. I ett bara lite större perspektiv är vi alla snart döda och bortglömda. Jag tror att ingenting spelar någon roll förutom att det liv vi lever är meningsfullt när vi lever det.
I sin bok 4000 Weeks skriver journalisten och författaren Oliver Burkeman att han alltid varit en produktivitetsnörd som testat alla tänkbara time-manegement strategier, men konstant misslyckats med att komma ikapp, hinna med allt och få uppleva känslan av kontroll. En vintermorgon sitter han på en parkbänk i Brooklyn nära sitt hem, fylld av oro över allt han måste göra. Plötsligt drabbas han av insikten om att han aldrig kommer att lyckas, att han aldrig kommer uppbåda tillräckligt med ansträngning, självdisciplin och effektiva rutiner för att nå känslan av att ha full koll på läget och inte behöva känna någon oro. Han förstår att ju effektivare vi är desto mer arbete genererar vi och det ger oss aldrig en varaktig upplevelse av att ha mer tid. Insikten om hur hopplös hans strävan är ger honom omedelbart ett lugn och en närvaro. Så småningom väcks en nyfikenhet på varför han plötsligt mår bra och varför alla metoder han använt för att öka sin effektivitet inte alls fungerat.
Han refererar i boken till flera olika filosofer som Friedrich Nietzsche, Martin Heidegger och Martin Hägglund. Tesen han driver i boken är att vi lever korta liv, med begränsat inflytande över vår tillvaro. Om vi inte tror på ett liv efter döden får vi bara en chans, det är här och nu som gäller. Det är smärtsamt att konfronteras med vår dödlighet och livets skörhet. Därför flyr vi från den insikten genom att vara upptagna med att kämpa för att uppnå kontroll, eller låtsas att vi har kontroll. Vi lever som om livet kommer pågå för alltid och allt är lika viktigt.
Men om allt har samma tyngd, finns inget som väger tyngre än något annat. Om vi kunde uppleva ett obegränsat antal nya somrar med våra närmaste, skulle varje ny sommar vara oviktig. Just för att livet är begränsat blir vad vi gör med vår tid här och nu oerhört viktigt för oss, men det förutsätter att vi är medvetna om vår begränsning.
Fear-of-Missing-Out
Sociala medier och medenvetenheten om allt som finns att göra har lett till att vi upplever FOMO som en stress som ständigt gäckar oss. Men oavsett hur mycket upplevelser vi jagar kommer det finnas obegränsat mycket mer att göra. Vår bucket-list kan bli oändlig och vi kommer aldrig känna att vi gjort allt vi borde göra. Vi behöver acceptera att vår tid är begränsad och göra aktiva val. I stället för att älta att vi behöver mer tid kan vi vara tacksam för miraklet i att vi fått någon tid alls.
Om vi släpper illusionen om kontroll, kan vi inse att vara effektiv är att välja, att vi ska vara effektiva i att leva, inte göra så mycket som möjligt på kortast möjliga tid.
Joy-of-Missing-Out
Genom att välja väljer vi bort. Genom att omfamna våra val och engagera oss helhjärtat i det valt, gör vi det viktigare genom medvetandet om att vi faktiskt valt bort andra möjligheter. Väljer vi att leva i en parrelation har vi automatiskt valt bort miljontals andra möjliga val. Istället för att engagera oss halvhjärtat och tänka att det kanske dyker upp något bättre, får vi mer tillbaka genom att ge av vår tid. Relationer tar tid. Om vi ser glädje i vårt engagemang, kan vi också omfamna tillfredsställelsen i JOMO, och det gäller för allt vi väljer engagera oss i.
Det verkar som allt som är värt göra på riktigt på något sätt har med relationer att göra. När vi är beroende av andra måste vi släppa ifrån oss en del av inflytandet över vår tillvaro och att det är något vi behöver omfamna för att leva livet fullt ut. Vi behöver offra lite av vår valfrihet för att få något tillbaka.
Nyligen såg jag två berörande dokumentärer, dels en med bergsklättraren Robin Trygg, dels med fridykerskan Johanna Nordblad. Båda filmerna handlar om att våga gå sin egen väg, odla sina passioner helhjärtat, att välja och välja bort och att utmana sig själv. I slutet av båda filmerna drabbas både Robin och Johanna av insikten om att relationerna de har med sina närstående är det som verkligen räknas i deras liv.
I slutet av boken ger Oliver Burkeman några råd hur vi kan hantera vår begränsade tid och vara mer effektiva i att leva istället för att prestera.
Sätt medvetna gränser runt dit arbete – det kommer ändå inte bli klart
Bestäm var du ska dra ner på kraven
Fokus på ett stort projekt i taget. Gör aktiviteter i serie istället för parallellt.
Välj vad du bryr dig om i världen – vilka områden är viktiga för dig, begränsa dig!
Bli medveten om små fina upplevelser i vardagen
Ha en öppen och nyfiken attityd i relationer
Agera direkt på generösa impulser
Öva på att göra ingenting
Sedan jag började arbeta med stressbehandling under det tidiga 2000-talet, har jag pratat om effektivitetsfällan med många av mina klienter. Att vi missar att uppleva livet genom att ständigt försöka vara så effektiva och uträtta så mycket som möjligt med vår tid. Som att livet bara är en resultatinriktad transportsträcka där vi ska sluta prestera och stressa sen – någon gång, långt fram i en odefinierad framtid. Jag ska bara…. Sen ska jag ha full koll, känna sinnesro, ha tid för mina intressen, vila, umgås, leva.
Men livet är nu! För mig har det landat i att bästa sättet att vara effektiv med min begränsade tid är uppleva saker tillsammans med människor jag tycker om och känner samhörighet med – helst i naturen. Ett liv nära vardagsäventyret och närvarande i livet. Det vill jag fortsätta med så länge jag kan, kanske tar det slut om en vecka, kanske får jag 1500 veckor till. Oavsett vilket är varje vecka viktig. Det gäller bara att påminna mig om det, igen och igen och göra aktiva val.
Life isn’t about change, it’s about choice!