Mot Ironman
Ok, nu sitter jag här på bussen på väg mot ett av mina drömmål. Känslan liknar det jag kände inför första Swiss Alpine, varje gång något i miljön påminner mig om vad jag har framför mig, suger det till i magen och jag känner pulsen slå hårdare i bröstet. Då i Schweiz var det bergen jag såg från tågfönstret, på vägen upp i de schweiziska alperna, som gång på gång drog igång en stressreaktion i kroppen, nu här i Spanien på vägen mellan Barcelona och Calella, är det havet som öppnar sig till höger nedanför vägen där jag ser vågorna slå in mot stranden. Orostankarna rullar fram och åter precis som havet. ”Vad stora vågorna ser ut, hur ska jag fixa det här på en rimlig tid?” Jag försöker lugna mig själv med tankar om att ta en sak i taget, men oron rullar på oberoende av mina tafatta acceptansförsök. Lotta tycker inte vågorna ser så besvärliga ut, medan jag ”fastnar lite” och påpekar att vi är ganska långt från stranden i vår buss så de är nog ändå ganska stora.
När vi kommer fram till Calella, som ligger ca 5 mil nordöst om Barcelona efter kusten, försöker vi orientera oss, det är ganska hård trafik och tät stadsmiljö, jag tycker det ser lite trist ut. Vi hittar snabbt en skylt med namnet på vårt hotell, det är bara typ 100 meter bort, riktigt lämpligt i alla fall. Tänker på att barnen skulle varit med och fått ta sig enkelt till hotellet för en gång skull. Vi brukar ju oftast strula lite med tåg och bussar, hamna lite fel och få riktigt långa promenader med packning innan vi hamnar rätt. Det är ett helt gäng triatleter med på bussen. De är, precis som jag, lätta att identifiera med sina stora cykelväskor. Vi sprider ut oss åt olika håll, det är hotell överallt, och de verkar ligga ganska koncentrerade runt omkring där vi bor.
Hotellet är enkelt men ser välskött ut. Vi har valt att bo i studio, med eget kylskåp och
egna kokmöjligheter. Det är rätt skönt att kunna äta när vi vill och bestämma själva
vilken frukost eller kvällsfika som passar, särskilt när det är träning och tävling som är i
fokus. Vi packar upp och jag börjar direkt plocka ur cykeln och de delar jag har packat i
cykelväskan, jag är lite spänd på att se om alla grejer klarat sig, vilket de ser ut att ha
gjort – puuh, vad skönt. Det är första gången jag tagit med mig cykeln på en flygresa och
jag vet ju att de inte hanterar grejerna så försiktigt när de packar i och ur flygplanet.
Väskan är typ halvhård och ganska lätt. På flygplatsen noterade jag att de flesta hade
betydligt rejälare cykelväskor, men jag tycker också att min cykelväska är smidigare. Det
är lite pyssel med att skruva ihop cykeln igen, men det är pyssel som jag verkligen gillar
och jag känner mig glad och förväntansfull medan jag i tur och ordning sätter dit och
justerar styre, sadel, bakväxel, pedaler, flaskhållare och ramväskor.
När vi fått lite ordning på våra prylar bestämmer vi oss för att gå ut och kolla runt lite
och handla lite matvaror, främst för att ha frukost i morgon. När vi kommer ut från
hotellet har det blivit mörkt, luften är ljum och behaglig och allt känns bara toppen. Får
nästan lite svindelkänsla av tanken på att jag äntligen är här och att jag ska få uppleva
det jag läst och hört om i otaliga skildringar.
Ända sen 15-årsåldern har jag fascinerats av människor som ägnat sig åt att pusha sina
egna gränser och läst om bergsbestigningar, paddlingsäventyr, vindsurfingäventyr,
vandringar på otillgängliga platser, upptäckfärder på cykel, långseglingar och ”you name
it”. Jag har alltid gillat att röra mig, men aldrig känt mig vidare bra på något, förutom
kanske utförsåkning som nog var den aktivitet jag älskade mest av allt från 12-13 års
åldern och 10 år framåt innan det blev några år med snowboard tills vi fick barn. Vägen
hit har varit lång, och det tog många år för mig att ens besluta mig för att jag själv
verkligen skulle (försöka) genomföra en Ironman. För att skrida till handling i något som
kräver en större förändring vet man från motivationspsykologin att det utöver en vilja
som är större än rädslan, krävs tillräckligt av det som kallas ”self-efficacy”, dvs att ha
tilltro till sin egen förmåga. Dessutom det är ju faktiskt lättare att drömma om att
genomföra något, eller ta del av andras upplevelser och det kan ju ibland kännas fullt
tillräckligt, vilket ofta leder till att en inte gör något åt sin dröm
Nu är jag i alla fall äntligen här och upplever att jag är en del av hela den här
triathloncirkusen. När jag ser mig omkring ser jag triatleter med cyklar, triatleter som
springer eller personer som går med tröjor eller ryggor med Ironmantryck. Det är här en
stor del av det jag läst och drömt om händer helt enkelt.
Det är torsdag morgon, på söndag är loppet. Vi är på stranden, vi har upptäckt att den
bara ligger bara några hundra meter från vårt hotell, det tar max 5 minuter att gå. Det
simmar personer i våtdräkt överallt här utanför. Stranden sträcker sig ca 1 km sydväst
till kullen med Calellas berömda fyr. Mot nordost fortsätter den bara så långt det går att
se. Miljön är fantastisk. Havet ser oändligt ut, vågorna som slår mot stranden är ganska
stora. Jag känner hur självförtroendet sviktar igen ”hur ska jag fixa det här, vågorna
kommer vara för tuffa”. Jag byter om till våtdräkt, säger till Lotta att jag kommer simma
fram och tillbaka mellan några bojar jag ser en bit ut. Jag kämpar lite med balansen när
jag går ut i vågorna, lägger mig ner och börja crawla. Vattnet är varmt och omfamnande,
längre ut känner jag bara en dyning och oron rinner av mig. Jag hittar en skön rytm,
upplever att det är så oerhört mycket enklare att simma när inte kylan stressar upp
kroppen, som det ofta är i Sverige, och man flyter så högt i det salta vattnet. Ökar
tempot lite, känner att kroppen svarar. Vattnet är klart och jag ser många fiskar. Kör
fram och tillbaka ca 25 minuter, njuter av simningen, tänker att det får räcka för att
spara energi till loppet. Kommer upp ur vattnet, känner mig glad. Kollar GPS-klockan,
har snittat ca 1:51/100 m utan att ta i speciellt mycket. Känner att självförtroendet ökar,
”precis vad jag behövde”. Tänker att det var rätt beslut för mig att välja Barcelona
Ironman
Rationellt har jag kunnat intala mig själv att simningen kommer gå bra, men trots det
dras jag med ett dåligt självförtroende från simkurser där jag nästan dränkt mig själv
och från träningar där jag känt att jag är hopplöst mycket sämre än övriga. Höga Kusten
swimrun i somras var en milstolpe för mig, där jag flyttade gränserna rejält, men jag
skulle aldrig vågat mig på den tävlingen om jag inte vetat att min swimrunkompis PerErik var så stabil i simningen, att han inte har några problem med kylan och att han även
är duktig att navigera. Simpasset jag gjorde på 3300 meter med Lotta i Stenö för två
veckor sedan, känns också tryggt att ha med sig, då jag upplevde att det inte alls var
speciellt jobbigt.
Lite senare på förmiddagen tar jag en löptur längs strandpromenaden. Jag springer med
lätta steg, njuter av miljön och att hela tiden möta andra löpare, de flesta ser ut att vara
triatleter. Luften är ljummen och omgivningen runt omkring är så perfekt den kan bli
när jag springer i en lång allé av palmer längs med havet. Undan för undan ställer jag in
hjärnan på prestationen jag har framför mig. Löpningen är min trygghet, där känner jag
att jag har koll. Min plan är att på löpningen försöka hålla mig strax under 6
minuter/km, där 6 minuters-tempo motsvarar en löptid på ca 4:13. ”Det kommer det
kommer jag fixa även om det blir tufft”.
Lördag morgon. Vi är på stranden. Soluppgång över medelhavet: underbart skådespel
som fyller på med livsenergi. Uppladdningen, anspänningen, förväntan inför
morgondagen, alla triatleter som redan är ute och simmar eller står på stranden och gör
sig redo, havet, soluppgången, glädjen, det bubblar av känslor. En stark upplevelse av
närvaro, ögonblick som bränner sig fast i medvetandet. Snackar med Alex från Costa
Rica, det är hans första Ironman med, vi simmar, highfajvar och lyckönskar varandra till
morgondagen.
En cykeltur på eftermiddagen: sista testet att allt känns bra och fungerar. Grymt nöjd
med att jag fått till cykeln så jag sitter hyfsat bekvämt. Promenerar ner till startområdet,
checkar in cykeln på växlingsområdet. Rad efter rad av cyklar, ca 3000 stycken. A-Z.
Letar på rad M, det stämmer inte alls, kollar efter numren, vart fasen är det jag ska hålla
till. Mitt i rad X någonstans hittar jag min spot. Tänker att Y och Z är nog för de som är
ännu äldre.
Hänger upp cykeln, kollar noga hur det ser ut, försöker programmera hjärnan, hur jag
ska springa fram till cykeln och ut från området till starten av cyklingen. Det är flera
hundra meter. In i jättetältet, samma sak här, rad efter rad av påsar. Hittar mina krokar,
hänger dit påsarna med cykelgrejer och löpargrejer. I blå cykelpåsen: en liten handuk att
stå på, en till handuk att torka av mig med., färdigrullade strumpor nerstoppade i
cykelskorna, elastiskt bälte med nummerlappen på, cykelhjälm och i hjälmen solbrillor,
två gels, en vattenflaska. I röda löparpåsen: solskärm, extra strumpor, väl inkörda
löparskor med elastiska snabbsnören, två gels. Tanke: hoppas jag inte missat nåt!
Starten
Mobilens larm ringer kl. 5:00. Hoppar upp och konstaterar att jag sovit förvånansvärt
bra. Det är idag det ska ske. På med trishortsen och över det mina vardagshorts och en tshirt. Lägger ner prylarna som ska med, våtdräkt, simglasögon, simmössa, i den vita
Leisure-påsen där jag sen ska ha mitt ombyte. Viktigt! sätter på mig GPS-chipet. Ner med
varm tröja, mössa, lättviktsdunjacka, rena kallingar och strumpor i påsen. Oavsett
temperatur blir jag ofta kall efteråt.
Det gäller att ha gott om tid för att hinna få igång magen. Allt ska helst vara klart
Rutinen är:
Frukost!
Kaffe!
Toa!
För drygt ett år sedan på Vasaultran, hann jag inte med att få igång magen innan starten kl. 05.00, vilket resulterade i flera toabesök de första 3 milen. Det har jag inte tid med idag. Inga nybörjarmisstag tack.
OK, nu är jag redo. Vi går ner till startområdet. Det är ett långt tåg av triatleter och anhöriga som går ner i den mörka morgonen, alla förväntansfulla och på väg mot äventyret.
Jag: ombytt till våtdräkt, simmössa och brillor på, chipet runt foten. Har pumpat däcken
och kollat cykeln. Kollat igenom påsarna, orienterat mig på området. Snackat med lite
folk här och där. Lite mindre, nervös och mer vaken än på vägen ner till området. Står
redo på stranden, Lotta är där. Hon fick vänta utanför när jag gick in på området, men på
stranden kan anhöriga och supporters komma fram till oss deltagare igen.
Stranden fylls på undan för undan, alla vill ut och provsimma en sväng. Om ca en
halvtimme ska vi ställa oss i startfållorna. Vi ska sida oss själva, dvs välja startfålla efter
hur snabbt vi tror vi klarar simningen. Startordningen är herrproffs, damproffs, och
sedan både herr- och dam ”age groupers”, alltså amatörer som tävlar i sin respektive
ålders grupp, i ökande tidsordning från 50 minuter upp till 2 timmar. Min första plan var
att ställa mig i 1:20 gruppen, men efter att simmat och klockat mig själv varje dag sedan
vi kom hit har jag bestämt mig för att ställa mig i 1:15 gruppen. Provsimmar en stund,
vattnet känns skönt, jag tycker inte vågorna är så stora, men känner mig ganska
ofokuserad, har inte ro att simma så länge, nervositeten bubblar runt, känner mig
energilös.
Står i startfållan, kollar runt bland alla som ska starta. Många olika språk, det är visst 70 olika nationaliteter med. Ser en hel del, både män och kvinnor, med guldfärgade AWA mössor. Jag tolkar det som att de har poäng i Ironman All World Athlete serien och ligger bland de 10% bästa i sin åldersgrupp. Tänker att det är positivt att så duktiga atleter simmar i samma grupp som jag, att en inte behöver vara värstingsimmare för att få bra totalresultat. Grupperna har startat ett tag nu, försvinner ut till havs bland vågorna. Känns bättre, mer pepp än för en halvtimme sen. Pratar med Tobias som jag hunnit stött på några gånger. Han har gjort en Ironman tidigare, jäkligt nervös ändå. Lite dagen D känsla. Vi pratar om att vi gör det frivilligt och det inte är något som talar för att vi ska dö – det bara känns så i bröstet. Det är ju skönt! Vår grupp på tur, tiden går igång när vi passerar en av grindarna strax ovanför startlinjen. Har tänkt hålla till vänster i vattnet och sedan ta ytterkurva när banan svänger höger för att inte fastna i bröten av folk vid första bojen. Kön är längre på vänster sida och jag blir nervinkad till höger. Skit också, fel sida. Blir ivägsläppt och kommer på att jag kan snedda till vänster över stranden och följa min plan.
Simningen
Springer ut i vågorna vid stranden, dyker igenom en våg, börjar simma, hittar rytmen. Känns snabbt bra. Något jag kan: nöta på. Efter 300 meter svänger vi höger, får vågorna från sidan, ser inte ett skit var jag ska, hakar på lite folk som håller vänster, men vågar inte hålla för långt vänster ifall de inte heller ser något. Drar mig omedvetet undan för undan åt höger, simmar om folk, nöter mig förbi sakta men säkert. Simmar förbi betydligt fler än som simmar om mig känns det som. Det här går ju riktigt bra. Ser så småningom en boj till vänster, upplever att det var långt till första bojen efter svängen, men har ingen aning om hur länge eller hur långt jag simmat. Får svänga vänster rätt mycket för att passera den på rätt sida. Blir lite trångt vid bojen, får tränga mig förbi, mycket armar och ben. Fortfarande noll koll på riktningen, gissar lite, följer några som verkar simma åt ett bra håll. Samma tendens som förra gången när jag kommer till nästa boj, för långt till höger och får svänga vänster. Tror det är naturligt för mig att inte vilja hamna för långt ut till havs så jag söker mig omedvetet mot stranden. Dyningarna är för stora för att jag ska se bojarna på avstånd och jag har dessutom lite imma på simbrillorna. Ser inte bojarna förrän ganska nära. Funderar om det är dags att svänga inåt, men ingen simmar i den riktningen, fortsätter längs med stranden. Känns långt, men det är ju vad det här loppet går ut på, ha ha. Så småningom dyker nästa boj upp, samma rutin. Nähä inte vändning nu heller. Jag har verkligen noll koll på avstånden för det är inte förrän vid åttonde bojen som det är vändning, den ser annorlunda ut, fyrkantig och lite större.
Nöter vidare, simningen känns riktigt stabil, känner mig inte trött. Mår typ bra, inget
illamående trots att det gungar hyfsat. Har dock intensiv huvudvärk jag funderar över då
och då, tänker att det blir en väldigt tuff dag om jag ska ha sån här huvudvärk. Har haft
problem med bihålorna i flera månader, kanske är det de som krånglar igen. Släpper
taget om huvudvärksfunderingarna. Är så jäkla glad att jag simmat så mycket i sommar.
Simmar kontinuerligt förbi folk, tänker att det borde bli en bra tid, riktigt nöjd att jag
valde 1:15 gruppen. När jag närmar mig sista vändningen och vet att jag sedan bara har
200 m kvar in till stranden, börjar euforikänslorna komma. Trycker på lite mer. Närmare
stranden tjocknar det med folk i vattnet, får sakta in lite, sikta var jag ska gå iland. Det
står funktionärer en bit ute i vågorna och tar emot simmare som reser sig på vingliga
ben. Trycker på de sista metrarna, åker med en våg mot stranden, reser mig, gungar lite,
stapplar upp på fast mark, måste stå still några sekunder, kollar klockan, trycker av
simningen. Shit va bra 1:09 nånting, känner mig supernöjd. Allt funkade perfekt!
Joggar upp över sanden, in på röda mattan, det är Ironmanspecifikt, annars brukar det
vara blå mattor. In i det stora tältet med våra transition bags, jag ska någonstans längst
ner till vänster. Gubbhörnan för 50 plussare. Det är 295 pers i min åldersgrupp 50-54 år.
Rätt många gubbs. Hittar cykelprylarna, av med våtdräkten, det gick lätt – ger mig själv
en mental klapp på axeln för att jag övat riva av mig våtdräkten. Har ju redan trishorts
och trilinne på mig. Handduk för att torka fötterna, på med strumpor, cykelskor. Brillor,
hjälm och knäpper dit nummerlappen, som jag i förväg satt på ett elastiskt
nummerlappsbälte. Har jag allt nu? Försöker tänka igenom allt i tur och ordning.
Klunkar i mig rejält med sportdryck ur en flaska i påsen, drar i mig två Enervit liquid.
Ner med våtdräkt mössa och glasögon i påsen. Allt OK? Japp, märker att huvudvärken
dessutom släppt, måste varit brillorna som satt för hårt och spänd över huvudet
tillsammans med simmössan. Skönt! Noterar att jag inte ska göra om det misstaget, vara
noggrannare med hur hårt jag spänner glasögonen. Tripp-joggar iväg på tå, som det blir
med cykelskorna på, mot cykeln. Har bra koll vart jag ska, hittar den snabbt. Lyfter ner
cykeln, den är lite väl topptung, med all vätska och energi: flaska på styret, flaskor på
båda nedre ramrören, två flaskor bakom sadeln, två ramväskor med gels och verktyg på
övre ramröret. Helt klart överlastad! Springer mellan raderna av cyklar, får navigera lite
mellan andra deltagare som plockar ner sina grejer eller är på väg till cyklarna. Vi är
många som är på väg ut samtidigt. Det ser ut som det är väldigt mycket cyklar kvar, och
det känns ju bra. Det tar en stund att komma fram till startlinjen för cyklingen. En
funktionär som håller upp handen, en bit till, nu vinkar han klartecken.
Cyklingen
Äntligen nu ska jag hoppa på hojen. Jag får över benet, halkar på trampan – fan. Halkar
igen! Lyckas på något sätt slå av kedjan. Böjer mig ner och skall fixa det, cykeln är så
topptung och överlastad att styret viker sig, cykeln rullar undan, tippar, flaskorna flyger.
Samlar upp dem, sätter tillbaka, försöker igen, cykeln viker sig igen. Samma igen. Okej,
så här ska jag inte göra mer, andra lärdomen. Tredje försöket, märker ju att cykeln bär
iväg, det funkar inte, går närmare staketet, tänker hitta stöd för cykeln, en vänlig själ ur
publiken sträcker ut armen och håller cykeln lite åt mig. Får inte dit kedjan ändå, det är
för trångt mellan växelförare och kuggkransen. Okej, dags att lugna ner sig lite och tänka
logiskt. Växlar ner till lilla kuggkransen fram, lägger på kedjan, drar runt trampan lite –
Yes! Säger ”thanks” till den som håller cykeln, kliver på, klickar fast dojorna i tramporna.
Rullar iväg. Ingen hastighetsmätare. Kollar – mottagardelen har halkat på sned på
framgaffeln, lutar mig fram och pillar på den i farten. Får till det efter ett par försök.
Puuh! Inga fler incidenter nu! Rullar på i rätt lugnt tempo, det är trångt, vi ligger tätt
tillsammans inne i stan på smala gator, med kurvor, korsningar, fartgupp och mycket
publik. Vi får inte ligga i tempobågen och det finns inga avståndsbegränsningar mellan
oss som cyklar ännu.
Kommer ut på landsvägen, uppförsbacke, runt kullen där fyren står, berg till höger,
havet till vänster. Vägen är slät och fin, vinden blåser åt rätt håll, det går lätt. Vi ligger för
tätt: reglerna är minst 10 meter mellan mitt framhjul och den jag har framför mig. Jag
har 25 sek på mig om jag ska köra om. Så fort mitt framhjul är framför den jag är på väg
förbi, måste hen släppa fram mig och ska då ha 10 meter till mig. Gör jag fel får jag ett
blått kort och 5 minuter i en penalty box. Tre fel innebär diskvalificering. Nedskräpning
utanför energizonerna och omkörning till höger innebär också diskvalificering. Jag kör
om några stycken, försöker hitta en utspridd grupp som jag kan följa utan att ligga för
nära. Blir omkörd och får släppa lite, men jag försöker så snart som möjligt hitta tillbaka
till mitt tempo. Håller bra snitt, kanske 35-38 km/h, utan alltför hög ansträngningsnivå,
känns fint och hoppfullt. Det svåraste att hantera är att komma ikapp någon och då
snabbt behöva göra omkörningar eller att bli ikappkörd och behöva sakta ner. En annan
grej som är jobbigt rår jag för själv. Jag har monterat en liggande flaska på styret. Hade
ingen montageplatta och har gjort en egen konstruktion. Den lutar lite, slangen är tejpad
med gaffatejp för att stå upp, men den är lite för kort, jag når inte ner ordentligt. Det är
lite vanskligt att dricka, känns som jag får dålig kontroll på cykeln. Övar lite de första
milen och det går lite bättre, men inte bra. Det är rätt varmt och jag känner att jag
behöver ganska mycket vätska. När jag börjar få någorlunda kontroll på drickandet ur
flaskan på styret efter sådär 3 mil har jag druckit ur ca halva, men slangen suger luft.
Jäkligt irriterande. Jag har ju ett helt gäng flaskor, så det är egentligen inga problem, men
jag fattar grejen med att ha en flaska som jag enkelt kan sippa ur medan jag ligger i
bågen. En till lärdom, se till att nå slangen och att det går att dricka ur allt i flaskan, dvs
det behövs en betydligt större flaska och högre och djupare slang. Viktigast, testa allt
ordentligt före.
Jag bestämde mig ganska sent för att använda tempocykeln på tävlingen. Tidigare har
jag bara kört korta tävlingar med den och har fått så grymt ont i nacken när jag provat
cykla lite längre än 2 mil. Testade och testade olika sittställningar men fick det inte att
funka. Bestämde att köra vanlig racer. Några veckor före Ironman gjorde jag ett nytt
försök och flyttade styret rejält efter jag studerat lite bilder på andras sittställningar,
kanske 10 cm istället för 2-3 centimeter. Märkte då att det funkade betydligt bättre. Fick
lite inspiration igen och märkte att jag fixade att cykla över 10 mil med tempohojen och
kroppen fungerade hyfsat även efter cyklingen.
Mina mål på cyklingen: snitta minst 30 km/tim, dvs, max 6 tim. Ligga i bågen så mycket
det går utan att riskera men från nacken, inte kliva av cykeln för att kissa, eller fylla på
energi. Köra säkert och följa reglerna så gott det går, dvs hålla avstånd, göra snabba
omkörningar, inte slänga något på fel ställe, inte tränga någon osv. Fyll på med vätska
och energi kontinuerligt men utan att överdriva. Drick efter törst, ta gels och bananer
som övrig energi, anpassa efter vad magen tål. Det är ca 25 grader varmt med växlande
molnighet. Jag känner mig varm men inte överhettad. Magen: OK.
Efter några mil börjar jag känna domning och staskänsla i vänster hamstring. Det är
ingen ny känsla. Jag brukar mentalt både få cykla och springa med höger sida, men det
var länge sen nu. Förra sommaren på Lidingöultran och Skärgårdstriathlon hade
konstant samma känsla när jag cyklade och sprang. Jag tryckte på med höger ben och
sen fick vänster sida hänga med, som en stum och öm köttkonstruktion. Det här har jag
ju övat på så det får gå, det är ingen katastrof och inget att fästa någon uppmärksamhet
vid. Folk gör ju för sjutton triathlon med benproteser. Tänker både på Shahrzad Kiavash
som tävlar med två benproteser och på en bok som jag läste för länge sen av Paul Martin.
Han förlorade ett ben och började tävla i Ironman med benprotes. När han gick i mål slet
han av sig sin protes, höjde den i skyn och vrålade ”I am Ironman”. Den smärtan, att
springa långdistans med en protes monterad på ett kapat ben verkar inte helt lätt att
hantera. Inget som ens går att jämföra, det är bara att trampa på. Drar mina gamla
mantran: ”smärta är en del av upplevelsen, det är det här jag har längtat efter, det ska
vara jobbigt, jag vill uppleva motstånd och starka känslor”. Tänker att jag nog ändå har
fri tillgång på motstånd och smärta, det är bara att välja mera om jag vill.
Kommer till enda riktiga uppförsbacken upp till ca 170 meter över havet. Vi har kört
från havsnivå och när vi kommer ut ur staden kommer vi snabbt upp till ca 50-60 möh.
Banan pendlar till största delen mellan kanske 20-70 möh. En relativt lätt och snabb
bana, som följer kustlinjen i stort sett hela tiden förutom när vi viker av 5 km upp i
bergen till en vändpunkt och sedan tillbaka ner till banan som fortsätter efter kusten och
sedan vänder tillbaka till Calella. Vi kör samma bana två varv. Vi har hyfsad medvind
från Calella och motvind tillbaka. Upp för berget är det motvind och jag får kämpa för att
hålla 20 km/h. Det är inte brant, snarare svagt uppför konstant. Börjar känna av
tröttheten, märker samtidigt att jag kör om fler när det är uppförsbacke. På platten och
utför är det fler som kör om mig – som vanligt ligger min styrka uppför på cyklingen.
Lite skönt att tänka så, men samtidigt, längtar jag verkligen till backen tar slut. Kommer
till en energistation på ett ställe där det flackar ut några hundra meter, det blir ganska
trångt när vi svänger in mot funktionärerna som står och håller flaskor, gels och
bananer. Slänger en av mina flaskor tar emot en ny, tar en gel, en banan. Börjar joxa med
gelen. Det blir lite uppför och är ganska trångt, får bromsa till när jag kommer nära en
framförvarande cyklist. Är i lite dålig balans samtidigt som jag trycker lite för hårt på
frambromsen, är riktigt nära att vurpa. Puuh- bara tur att det gick bra. Ny mental
notering: styr och bromsa med höger hand, greja med energin med vänster hand om
möjligt, särskilt när det är trångt.
Kommer upp till vändplatsen, äntligen – känns som en milstolpe, en jobbig del som är
avklarad. Rullar på tillbaka, medvind och svagt nedför 5 km, känns som en underbar
belöning. Passar på att njuta av farten och hur lätt det känns. Ner till rondellen där vi
ansluter till kustlinjen igen, inte för fort genom rondellen – Håll koll på vad du gör Micke.
Viktigast är att komma i mål inte att tjäna några sekunder! Har ont i nacken men inte
värre än att det går att hantera. Bortdomnad på höger sida av höger fot, inget att göra åt.
Det börjar även smärta i baken, trots att jag inte kört en fjärdedel än. Visste att det skulle
komma. Testade cykla ganska långt med trishortsen med klubbtryck från Trimtex när vi
var på Fuerteventura i våras. Noterade att det inte funkade så bra och att det gick
ungefär 10 gånger bättre med riktiga cykelbyxor. Har sen valt riktiga cykelbyxor för
varje långpass. Hade tänkt köpa nya trishorts med bättre pad för rumpan, men det blev
inte av. Inför tävlingen tänkte jag på att Ironmantriatleter på 90-talet körde i badbyxor,
och om de klarade det, borde jag klara samma sak med ett par trishorts med en liten
pad. Nu sitter jag här och gnider, känns som jag har en skarv eller söm som skaver ett
sår i skrevet. Inget som kommer skada mig för livet, det är ”bara” smärta, en
representation i hjärnan, absolut helt obetydligt. Dessutom visste jag att det skulle
komma, jag bara valde att inte ta tag i problemet. Tänker att jag iaf inte tänker göra om
samma misstag och verkligen testa all utrustning ordentligt före nästa lopp.
Kör igenom en av alla rondeller vi passerar. Den är bred och jag håller god fart in, ligger
kvar i bågen. Utgången är inte på själva vägen utan de har styrt över med staket och
pilar att vi ska in på en mindre väg på sidan. Det blir en ganska brant sväng åt höger när
man passerat drygt halva rondellen, in i en smal passage. Det går bra, men jag kommer
lite väl nära staketet och får pressa mig igenom. Känns inte kontrollerat. Försöker lägga
passagen på minnet till nästa varv, för att slippa omkullkörningar (efter loppet pratar
jag med Elvis Knez från Halmstad och han berättar att han kraschat in i staketet precis
där i minst 30 km/h. Han är skrubbad och tror han har en spricka i en arm, men kunde
iaf fullfölja).
På väg tillbaka efter första varvet. Jag är betydligt tröttare, men noterar också att
smärtan och stumheten i vänster hamstring har släppt. Det satt i några mil och försvann
utan att jag märkte det. Så är det ofta i längre lopp, smärtor och besvär kommer och går.
Nacken är konstant molvärkande och fullt hanterbart, men smärtan i skrevet tilltar.
Märker dock att om jag pressar lite hårdare tar tröttheten i benen över fokus snarare än
hur ont i baken det gör. Jag kan inte slösa för mycket energi men använder det då och då
som ett sätt att flytta fokus när det blir för plågsamt. Försöker även hitta lägen på cykeln
som gör mindre ont, lyckas ibland, ibland blir det sämre. Bättre att bara tillämpa
acceptans ”pain is temporary bla bla…”
Nu är det motvind och betydligt svårare att hålla tempot, försöker hålla minst 30 km/h,
så länge det inte kostar på för mycket, ibland går det inte alls. Använder alla möjliga sätt
att orka vidare i ett okej tempo. Räknar ner km efter km till vändningen, 70 down, 20 to
go; 71 down, 19 to go. Matar på med hjälpande tankar: håll farten till nästa
energistation, det är det här jag längtat efter, tiden ser bra ut, fortsätt så här. Påminner
mig om alla böcker och reportage jag läst om personer som genomfört Ironman, hur
brinnade gärna jag önskat att jag också skulle få uppleva samma sak. Påminner mig om
att hålla stabil core och hämta energi från centrum av kroppen. Checkar av att
ansträngningsnivån är lagom tuff. Tankar hjärnan med positiv energi där jag kan hitta.
Letar någon att försöka nöta ikapp. Kollar på miljöerna runt omkring, känner den varma
luften, är glad att jag inte behöver frysa, tar in publikstödet, försöker vara närvarande
och uppleva loppet. Närmar mig vändpunkten, kommer på berget utanför Calella, cyklar
ganska högt ovanför havet. Längs vägen närmast havet är det en gångbana avgränsat
med betong i midjehöjd. Det blir mer och mer publik, alla skriker och hejar. Jag får värsta
Tour de France känslan, det är smockat med folk och de vrålar och vinkar åt oss. Allt
som känns jobbigt försvinner och sista biten ner mot Calella, runt vändningen och
tillbaka ut på banan är bara ett härligt flow.
Känslan sitter i säkert 20 minuter, sen blir det tyngre igen och jag vänder åter till mina
strategier. Nedräkning först mot vändpunkten på berget och sedan mot vändpunkten
längst bort på banan. Sista nedräkningen i motvinden tillbaka känns lång, 145 down 45
to go. Har dessutom hunnit bli extremt kissnödig. Kissa offentligt ger gult kort och jag
vill dessutom inte lägga tid på att kliva av cykeln. Jag vet att proffsen brukar kissa medan
de cyklar, men det verkar det som jag behöver öva på, jag klarar iaf inte av det nu.
Bestämmer mig för att dricka mindre sista 45 km. Noterar att det bara är lite mer
obehag som ska hanteras, och att det ändå är lättare att hålla mig när jag cyklar än när
jag springer. För att hantera den sista biten som är kvar testar jag en gammal strategi
som jag brukar använda när jag springer lopp. Till exempel sista 8 km på en mara eller
en ultra, brukar jag omvandla till den hemmarunda jag sprungit flest gånger. Rundan är
superbekant och jag vet känslan jag brukar ha. Varje km vet jag vilka riktmärken jag har
och sätter dem som mentala mål, till den infarten, den skylten, det huset osv. Försöker
tillämpa samma strategi med en bekant cykelrunda. Upplever att det funkar bra, följer
min inre väg samtidigt som jag tar in miljön. Bryter ner varje km i mindre och mindre
delsträckor. Plötsligt kommer jag fram till en lång och seg uppförsbacke på min inre väg.
Känner direkt att den landar i upplevelsen av ansträngningen, att det blir jobbigare.
Fixar inte att direkt försöka föreställa mig att jag är någon annanstans, knäppt jag vet,
men nu är det så här. Efter ett tag hittar jag känslan av att ha vinden i ryggen på min inre
sträcka, vilket mentalt hjälper mig uppför backen, trots att jag har motvind i
verkligheten och cyklar inte i uppförsbacke. Känner att det är en liten seger – jag hittade
en mental bild som funkar för mig här och nu. Kommer till slut in i Calella, folkmassan
jublar igen – lyckorus. Nu får vi inte ligga i bågen längre, behöver inte bry oss om
avstånd. Snirklar runt 3 km i stan, det går inte så fort. Trångt och många cyklister: finns
inte plats att köra fortare. Får slappna av i benen några minuter. Hoppar av cykeln,
springer in på växlingsområdet, hänger upp cykeln. Prio 1: TOA. Kissar och kissar, vilken
lättnad, tar minst 1,5 minut. Väl investerad tid just nu
Löpningen
Äntligen min grej, nu jävlar. Känner det som jag redan klarat av loppet, ingen rädsla att inte klara av att fullfölja längre. Tror på mig själv. Glädje! Rusar iväg, lite svårt att räta på mig, mer ont i ryggen än vad jag trodde. Nacken funkar hyfsat, däremot spökar vänster hamstring igen. Skit i det, kör på bara. Det går lätt ändå, kroppen är så full av endorfiner och endocannabinoider att det känns som jag flyger fram. Femminuterstempo och fortare ändå, lätt som en plätt. Lotta hejar på mig efter en liten bit, jag studsar fram. Banan går i en 14 km slinga längs strandpromenaden. Tre varv och sen är det klart, hur svårt kan det vara. Efter 2 km avtar endorfinkicken, är nere på 6:30 tempo, får inte upp farten mer hur jag än försöker. Tar i ännu mera, nere på 7 minuterstempo. Reality Clash! OK, lite tuffare än vad jag tänkte. Hallå där ta fram dina erfarenheter. Inte ta i mera, slappna av, hitta ett flyt, en rytm. Experimenterar med andningen. Mantra: jag springer lätt och avslappnat. Löparen Hicham El Gueroujs gamla mentala bild, att han sveper som en ökenvind över sanden, som jag tidigare inspirerats av, försöker känna mig som en vind som sveper mjukt längs marken. I händerna håller jag fjärilar. Landa med mjuka steg, flyt fram. Hittar en fungerande andning och känsla, kroppen svarar igen. Kommer ner på ca 5:45 tempo. Härligt, det funkar.
Banan är perfekt, finpackad grusväg kantad av entusiastisk publik, stranden och havet
nedanför. Lotta kan heja på mig två gånger per varv. Ser alla andra löpare, de som ligger
före och de som ligger efter. Pigga löpare och utmattade löpare. Det är varmt i
eftermiddagssolen. Löpare som står framåtlutad mpt ett träd eller nere på alla fyra och
kräks. Glada löpare och löpare som sitter på sidan och gråter. Anhöriga som hejar på och
anhöriga som tröstar. Människor som linkar fram, andra som flyger fram. Ju senare det
blir på eftermiddagen, desto fler långsamma och utmattade löpare dyker upp på banan.
Kampen finns där överallt, alla lägger all sin kraft, all sin mentala styrka för att nå ett
mål. Kulmen på en lång period av förberedelser och försakelser. För mig är det en enorm
inspiration att vara en del av den här upplevelsen. Jag känner mig som jag är på OS för
amatörer, ett jätteevenemang där det finns så mycket energi, prestationer, känslor och
upplevelser.
Jag gör det jag ska, både njuter och kämpar. Snart är det klart, kämpa vidare. Tillämpar
alla mentala strategier jag har. Det är både svårt och lätt. Svårt för att kroppen är så
trött, lätt för att det finns inget alternativ, det är bara att fortsätta. Mörkret lägger sig, km
läggs till km. De första 2 varven stoppar jag i mig gels, frukt och nötter och dricker
energidryck vid varje kontroll. Till slut vill inte magen ha mer. Bedömer att jag ska klara
mig sista varvet med mindre att äta, bestämmer mig för att bara dricka Cola och Red
Bull. Det funkar, mår lite bättre. Tröttheten gör att jag inte får tappa fokus, farten
sjunker direkt. Hjälpande tankar, små delmål. Ju tröttare desto kortare mål, nästa stolpe,
och nästa och nästa – håll farten, slappna av, var en vind, flyt fram över marken på lätta
steg. Ha en bra hållning, korta steg, högre frekvens. Det är det här jag vill, snart är jag i
mål, snart får jag höra de legendariska orden.
Målet
Slutet av sista varvet, försöker öka farten, kommer ner på 5:30 tempo, det känns som att jag springer jättefort. Springer om folk hela tiden. Försöker låta euforikänslorna driva på farten, njuta av det som är kvar av loppet. Jag känner mig helt slut, och känner mig samtidigt snabb och stark. Jag har gjort det! Kommer in i en ganska mörk passage, snubbla inte nu! Se till att ha fokus sista biten. Ökar ännu mer, säkert bara femminuterstempo, men det känns som jag spurtar sista 500 m. Svänger av från banan, ner mot röda mattan som slingrar sig ner till målgången. Publiken jublar från läktarna på båda sidor. Speakern ropar ut de som går i mål före mig. Jag kommer närmare. En klump i halsen, utmattning, lättnad, glädje, eufori. Yes, jag klarade det. 11 timmar och 17 minuter, så jäkla nöjd. I stort sett allt funkade som jag hade hoppats. Snabbare simning än jag förväntat. Målet var 1:20, simmade på 1:09. Mitt mål på cyklingen var att ta mig under 6 timmar och det blev 5:49. Målet på löpningen var att hålla mig under 6 minuterstempo, dvs under 4:13 och det blev 4:06.