En av optimismens baksidor, som jag beskrivit tidigare, kan vara att försöka för länge med något, att inte inse när det är dags att ge upp. Ett av de systematiska tankefel som vi människor tenderar att göra kallas för sunk-cost fallacy. Det är fenomenet att vi satsat mycket på något, och inte vill erkänna att det att vi lagt för mycket energi, tid eller pengar på något som inte ger önskat resultat och fortsätter klamra oss fast vid att det ska lyckas. I mitt fall handlar det om drömmen att kunna springa långt igen, en dröm som jag är beredd satsa mycket energi, tid och pengar på. Jag vet inte om det är ett tankefel, eller om det ett hjälpande tankemönster som får mig att känna hopp och mening.
Optimism kan också handla om att ge sig in i saker som är för stora eller svåra och när en kommit en bit på väg är det bara att fortsätta försöka ro det i land. Att vara optimist innebär att utsätta sig i högre grad för risken att misslyckas, men jag tänker att misslyckas är en del av livet och lärandet. Som optimist har du ändå många fördelar som gör att det är lättare att ta för sig av vad livet har att erbjuda – oavsett dina aktuella förutsättningar
När kroppen säger ifrån !
När kroppen säger ifrån, är det lätt att tänka att det är dags att ge upp, att nu har jag nått min gräns och jag behöver inse fakta. Dem tankarna har jag haft många gånger . Särskilt när flera ortopeder ansett att jag inte ska springa mer. Har i princip haft huvudfokus på rehabträning från slutet av oktober 2021 till oktober 2025. Under 2021 sprang jag ett antal ultralopp trots att kroppen inte var redo, vilket resulterade i inte bara ett försämrat knä, utan allvarliga ryggproblem, med tre diskbråck i ländryggen som blossade upp rejält.
Utdrag ur journal och operationsberättelse från artroskopi 2020
Trots problemen med knä och rygg har jag ändå sprungit hyfsat kontinuerligt fast begränsat sträckorna och sprungit mycket mindre än tidigare. Bara tagit kortare löpuppehåll och sedan mycket långsamt trappat upp från några km per vecka till att nu, efter mååånga bakslag, kunna springa drygt 3 mil per vecka.
Jag började med att ge min rehabträning 500 dagar, där jag lovade mig själv att inte försöka springa något lopp. När det gått 500 dagar utan att känna att ryggen fungerade så mycket bättre funderade jag om jag ville försöka få en ryggoperation, men bestämde mig för att ge rehabträningen 500 dagar till, och sen fortsatte jag bara. I somras gjorde jag en ny magnetröntgen som visade att diskbråcken läkt ganska bra. Nu har jag rehabtränat ungefär 1470 dagar. Jag tänker att det krävs en hel del optimism och hopp för att fortsätta så länge. Som jag ser det är det optimismens framsida, att kunna se möjligheterna och fortsätta känna hopp och mening fast resultaten uteblir. Idag har rehabträningen blivit till en del av min livsstil.
Nu säger min optimistiska sida att jag ska kunna springa långt igen nästa sommar. Under de tre sista åren, sen hösten 2022 har jag jobbat med Anders, en kunnig, holistisk inriktad PT som jag känner stort förtroende för. Vi har i tur och ordning fokuserat på fötter, underben, höfter och ryggen.
Efter att ha fått ryggen någorlunda friskförklarad blev jag utmanad av Anders att sätta ett konkret mål att jobba mot.
Jag sa efter lite funderande att jag ville göra en halv Ironman, dvs ett triathlon med 1850 m simning 90 km cykling och 21 km löpning. Han noterade att jag inte så entusiastisk ut och undrade om det var vad jag helst ville göra.
-Nej kanske inte, men det är vad jag tror jag kan klara, svarade jag.
-Om du skulle göra det du verkligen vill, vad skulle det vara? -Helt klart en bergsultra. Svarade jag efter att funderat några sekunder.
-Vad innebär det?
-Ett lopp på 8-10 mil i alperna.
Nu har jag anmält mig till Swiss Alps 100. Ett lopp på 100 km och 6250 höjdmeter. Det kan verka dumt att springa riktigt långt på ett knä som saknar full funktion. Ett knä som enligt uppgift har grad 4 artros, ett dåligt korsband och saknar lateral menisk. Jag vet ju vad ortopeden (som tyckte jag skulle sätta in en ny knäled) skulle säga.
”Om du skulle göra det du verkligen vill, vad skulle det vara?”
Tror det krävs en obotlig optimist för att försöka sig på ett sånt här lopp under de här förutsättningarna. Det är ju fortfarande möjligt att jag kan klara det, trots de uppenbara bristerna, och att knät inte ens behöver bli sämre, jag har varit med om liknande upplevelser tidigare under Swiss Alpine 2014. Vad vi generellt tror att kroppen klarar och vad den i verkligheten klarar är ofta två helt olika saker. Ibland kanske det krävs att vara lite korkad, lite impulsiv, ha en går-det-så-går-det-attityd. Utan att försöka får jag inte veta.
Känner mig nu redo att börja prova trappa upp löpningen för Swiss Alps 100 i augusti 2026. Tänker ge det en ärlig chans. Hoppas, hoppas att det ska fungera. Det är helt klart ett motiverande mål för mig 😊
Don’t give up
’cause you have friends
Don’t give up
You’re not beaten yet
Don’t give up
I know you can make it good
Peter Gabriel